Westminsters stora katekes

Den stora katekesen

Fråga 1. Vad är människans främsta och högsta ändamål?

Svar. Människans främsta och högsta ändamål är att förhärliga Guda och fullt åtnjuta honom för alltid.b

a Rom. 11:36; 1 Kor. 10:31. b Ps. 73:24-28; Joh. 17:21-23.

F. 2. Hur framstår det att Gud finns?

S. Själva naturens ljus i människan och Guds verk klarlägger tydligt att Gud finns,a men endast hans ord och Ande uppenbarar honom tillräckligt och verksamt för människor till deras frälsning.b

a Rom. 1:19, 20; Ps. 19:2-4; Apg. 17:28. b 1 Kor. 2:9, 10. 2 Tim. 3:15-17; Jes. 59:21.

F. 3. Vad är Guds ord?

S. Gamla och Nya testamentets heliga skrifter är Guds ord,a den enda regeln för tro och lydnad.b

a 2 Tim. 3:16; 2 Pet. 1:19-21. b Ef. 2:20; Upp. 22:18, 19; Jes. 8:20; Luk. 16:29, 31; Gal. 1:8, 9; 2 Tim. 3:15, 16.

F. 4. Hur framstår det att Skrifterna är Guds ord?

S. Skrifterna visar sig själva vara Guds ord genom deras upphöjdheta och renhet;b genom alla delarnas samstämmighet,c helhetens mål (vilket är att ge Gud all ära);d genom deras ljus och kraft att överbevisa och omvända syndare, att trösta och bygga upp troende till frälsning;e men Guds Ande, vittnande genom och med Skrifterna i människans hjärta, är allena fullt förmögen att övertyga henne att de är själva Guds ord.f

a Hos. 8:12; 1 Kor. 2:6, 7, 13. Ps. 119:18, 129. b Ps. 12:7; 119:140 . c Apg. 10:43; 26:22. d Rom. 3:19, 27. e Apg. 23: 28; Heb. 4:12; Jak. 1:18; Ps. 19:8-10; Rom. 15:4; Apg. 20:32. f Joh. 16:13, 14; 1 Joh. 2:20, 27; Joh. 20:31.

F. 5. Vad lär Skrifterna i huvudsak?

S. Skrifterna lär i huvudsak vad människan skall tro om Gud och vad för plikt Gud fordrar av människan.a

a 2 Tim. 1:13.

F. 6. Vad gör Skrifterna känt om Gud?

S. Skrifterna gör känt vad Gud är,a personerna i gudomenb, hans beslutb och utförandet av hans beslut.d

a Heb. 11:6. b 1 Joh. 5:17. c Apg. 15:14, 15, 18. d Apg. 6:27, 28.

F. 7. Vad är Gud?

S. Gud är en ande,a i och av sig själv oändlig till sitt varande,b härlighet,c salighet,d och fullkomlighet;e alltillräcklig,f evig,g oföränderlig,h ofattbar,i allnärvarande,j allsmäktig,k allvetande,l helt vis,m helt helig,n helt rättfärdig,o helt barmhärtig och nådig, långmodig och överflödande i godhet och sannfärdighet.p

a Joh. 4:24; b 2 Mos. 3:14; Job. 11:7-9. c Apg. 7:2. d 1Tim. 6:15. e Matt. 5:48. f 1 Mos. 17:1. g Ps. 90:2. h Mal. 3:6; Jak. 1:17. i 1 Kung. 8:27. j Ps. 139: 1-13. k Upp. 4:8. l Heb. 4:13. m Rom. 16:27. n Jes. 6:3; Upp. 15:4. o 5 Mos. 32:4. p 2 Mos. 34:6.

.

F. 8. Finns det mer än en Gud?

S. Det finns endast en levande och sann Gud.a.

a 5 Mos. 6:4; 1 Kor. 8:4, 6; Jer. 10:10.

F. 9.Hur många personer finns det i gudomen?

S. Det finns tre personer i gudomen: Fadern, Sonen och den helige Ande; och dessa tre är en, sann, evig Gud, av samma substans, lika i makt och härlighet; likväl skilda genom deras personegenskaper.a

a 1 Joh. 5:7; Matt. 3:16, 17; 28:19; 2 Kor. 13:14; Joh. 10:30.

F. 10.Vad är personegenskaperna hos de tre personerna i gudomen?

S. Det är egentligt från all evighet för Fadern att föda Sonen,a för Sonen att vara född av Fadernb och för den helige Ande att utgå från Fadern och Sonen.c

a Heb. 1:5, 6, 8. b Joh. 1:14, 18. c Joh. 15:26; Gal. 4:6.

F. 11. Hur framstår det att Sonen och den helige Ande är Gud, lika med Fadern?

S. Skrifterna visar att Sonen och den helige Ande är Gud, lika med Fadern, genom att tillskriva dem sådana namn,a egenskaper,b gärningarc och tillbedjand som är egentliga för Gud allena. d

a Jes. 6:3, 5, 8, jmf med Joh. 12:41 och Apg. 28:25. 1 Joh. 5:20; Apg. 5:3, 4. b Joh. 1:1; Jes. 9:6; Joh. 2:24, 25; 1 Kor. 2:10, 11. c Kol. 1:16; 1 Mos. 1:2. d Matt. 28:19; 2 Kor. 13:14.

F. 12. Vad är Guds beslut?

S. Guds beslut är hans viljas råds visa, fria och heliga akter,a varigenom han har, från all evighet, för sin egen ära, förordnat vadhelst som sker i tiden,b i synnerhet beträffande änglar och människor.a

a Ef. 1:11; Rom. 11:33; 9:14, 15, 18. b Ef. 1:4, 11; Rom. 9:22, 23. Ps. 33:11.

F. 13. Vad har Gud i synnerhet beslutat beträffande änglar och människor?

S. Med ett evigt och oföränderligt beslut, utifrån sin blotta kärlek, till pris av sin härliga nåd som skulle visas i tillbörlig tid, har Gud utkorat vissa änglar till härligheta och i Kristus utvalt vissa människor till evigt liv samt medlen därtill;b och har även enligt sin suveräna makt och sin egen viljas outrann­sakliga råd (varigenom han utsträcker eller undanhåller ynnest såsom han behagas), förbigått och förordnat resten till vanära och vrede för deras synd, till pris av sin rättfärdighets härlighet.c

a 1 Tim. 5:21. b Ef. 1:4-6; 2 Tess. 2:13, 14. c Rom. 9:17, 18, 21, 22; Matt. 11:25, 26; 2 Tim. 2:20; Jud. v 4; 1 Pet. 2:8.

F. 14.Hur utför Gud sina beslut?

S. Gud utför sina beslut i skapelsens och försynens verk, enligt sitt ofelbara förutvetande samt sin egen viljas fria och oföränderliga råd.a

a Ef. 1:11

F. 15. Vad är skapelsens verk?a

a 1 Mos. 1, hela kapitlet; Heb. 11:3; Ords. 16:4.

S. Skapelsens verk är Guds frambringande av världen och allting däri ur ingenting, i begynnelsen, med sitt kraftiga ord, för sig själv, i en tidsrymd av sex dagar och allt mycket gott.a

a 1 Mos. 1, hela kapitlet; Heb. 11:3.

F. 16. Hurdana skapade Gud änglarna?

S. Gud skapade alla änglarnaa såsom andar,b odödliga,c heliga,d framstående i kunskape och mäktiga i kraftf för att utföra hans bud och prisa hans namn;g likväl underställda förändring.h

a Kol. 1:16. b Ps. 104: 4. c Matt. 22:30. d Matt. 25:31. e 2 Sam. 14:17; Matt. 24:36. f 2 Tess. 1:7. g Ps. 103:20, 21. h 2 Pet. 2:4.

F. 17. Hurdan skapade Gud människan?

S. Sedan Gud hade frambringat alla andra skapelser, skapade han människan man och kvinna;a danade mannens kropp av jord från markenb och kvinnan av mannens revben;c fyllde dem med levande, förnuftiga och odödliga själar;d gjorde dem till sin egen avbilde i kunskap,f rättfärdighet och helighet;g havande Guds lag skriven i deras hjärtanh och kraft att uppfylla den,i samt herravälde över skapelsen;j likväl underställda fall.k

a 1 Mos. 1:27. b 1 Mos. 2:7. c 1 Mos. 2.22. d 1 Mos. 2:7; jmf med Job 35:11 och med Pred. 12:7 och med Matt. 10:28 och med Luk. 23:43. e 1 Mos. 1:27. f Kol. 3:10. g Ef. 4:24. h Rom. 2:14, 15. i Pred. 7:29. j 1 Mos. 1:28. k 1 Mos. 3:6; Pred. 7:29.

F. 18. Vad är försynens verk?

S. Försynens verk är Guds heligaste,a visaste,b och kraftfullaste bevaringc och styred av alla hans skapelser, inrättande dem och alla deras verkningare till sin egen ära.f

a Ps. 145:17. b Ps. 104:24; Jes. 28:29. c Heb. 1:3. d Ps. 103:19. e Matt. 10:29-31; 1 Mos. 45:7. f Rom. 11:36; Jes. 63:14.

F. 19. Vad är Guds försyn gentemot änglarna?

S. Med sin försyn lät Gud vissa av änglarna att villigt och oåterkalleligt falla i synd och fördömelse,a begränsande och inrättande det och alla deras synder till sin ära;b och han stadfäste resten i helighet och lycka;c användande dem alla efter sitt välbehagd till sin makts, barmhärtighets och rättfärdighets för­delningar. e

a Jud. v. 6; 2 Pet. 2:4; Heb. 2:16; Joh. 8:44. b Job. 1:12; Matt. 8:31. c 1 Tim. 5:21; Mark. 8:38; Heb. 12:22. d Ps. 104:4. e 2 Kung. 19:35; Heb. 1:14.

F. 20. Vad var den Guds försyn gentemot människan i det tillstånd till vilket hon skapades?

S. Guds försyn gentemot människan i det tillstånd till vilket hon skapades, var att insätta henne i paradiset, utnämna henne att uppodla det, giva henne frihet att äta av jordens frukt,a lägga skapelserna under hennes herravälde,b och inrätta äktenskapet till hennes hjälp;c att inlåta henne i gemenskap med sig själv,d att instifta sabbaten,e att ingå i ett livsförbund med henne på villkor av personlig, fullkomlig och beständig lydnadf (för vilket livets träd var en pantg) och att med dödstraff förbjuda henne att äta av trädet med kunskap på gott och ont.h

a 1 Mos. 2:8, 15, 16. b 1 Mos. 1:28. c 1 Mos. 2:18. d 1 Mos. 1:26-29; 1 Mos. 3:8. e 1 Mos. 2:3. f Gal. 3:12; Rom 10:5. g 1 Mos. 2:9. h 1 Mos. 2:17.

F. 21. Förblev människan i det tillstånd vartill Gud först skapade henne?

S. Våra första föräldrar, utlämnade till sin egen frihet, överträdde Guds bud genom Satans frestelse när de åt av den förbjudna frukten och föll därigenom från det oskyldiga tillstånd vartill de skapades.a

a 1 Mos. 3:6-8, 13; Pred. 7:29; 2 Kor. 11:3.

F. 22. Föll hela människosläktet i den första överträdelsen?

S. Eftersom förbundet slöts med Adam såsom allas ombud (inte bara för honom utan för hans avkomma), syndade hela människosläktet (som härstammar från honom genom vanlig fortplantning)a i honom och föll med honom i den första överträdelsen.b

a Apg. 17:26. b 1 Mos. 2:16, 17; jmf med Rom. 5:12-20 och med 1 Kor. 15:21, 22.

F. 23. Till vilket tillstånd fördes människosläktet genom fallet?

S. Fallet förde människan till ett syndigt och eländigt tillstånd.a

a Rom. 5:12.

F. 24. Vad är synd?

S. Synd är varje brist på överensstämmelse med eller överträdelse av någon Guds lag, given såsom regel till den förnuftiga skapelsen.a

a 1 Joh. 3:4; Gal. 3:10, 12.

F. 25. Vari består tillståndets syndighet vartill människan föll?

S. Tillståndets syndighet vartill människan föll, består i skulden för Adams första synd,a avsaknaden av den rättfärdighet varmed hon skapades och fördärvet av hennes natur, varigenom hon är helt obenägen, oförmögen och motsatt allt som är andligt gott och helt böjd till allt ont, och det beständigt;b vilket allmänt kallas för ”ursprungssynd” och från vilken alla ”verksynder” utgår.c

a Rom. 5:12, 19. b Rom. 3:10-19; Ef. 2:1-3; Rom. 5:6; 8:7, 8; 1 Mos. 6:5. c Jak. 1:14, 15; Matt. 15:19.

F. 26. Hur förmedlas ursprungssynden från våra första föräldrar till deras avkomma?

S. Ursprungssynden förmedlas från våra första föräldrar till deras avkomma genom naturlig fortplantning, så att alla som utgår från dem på det sättet är avlade och födda i synd.a

a Ps. 51:7; Job 14:4; 15:14; Joh. 3:6.

F. 27. Vilket elände förde fallet till människosläktet?

S. Fallet förde till människosläktet förlust på gemenskap med Gud,a hans misshag och förbannelse, så att vi av naturen är vredens barn,b Satans slavar,c och rättvist underställda alla straff i den här världen och den kommande.d

a 1 Mos. 3:8, 10, 24. b Ef. 2:2, 3. c 2 Tim. 2:26. d 1 Mos. 2:17; Klag. 3:39; Rom. 6:23; Matt. 25:41, 46; Jud. v. 7.

F. 28. Vad är syndens straff i den här världen?

S. Syndens straff i den här världen är antingen inre, såsom förblindat förstånd,a fördärvat omdöme,b kraftiga villfarelser,c förhärdat hjärta,d samvetskvale och skamliga lidelser;f eller yttre, såsom Guds förbannelse av skapelserna för vår skullg och all annan ondska som drabbar oss till våra kroppar, namn, egendomar, relationer och sysselsättningar,h jämte döden själv.i

a Ef. 4:18. b Rom. 1:28. c 2 Tess. 2:11. d Rom. 2:5. e Jes. 33:14; 1 Mos. 4:13; Matt. 27:4. f Rom. 1:26. g 1 Mos. 3:17. h Mos. 28:15-18. i Rom. 6:21, 23.

F. 29. Vad är syndens straff i den kommande världen?

S. Syndens straff i den kommande världen är evigt skiljande från Guds angenäma närvaro och de mest bedrövliga smärtor till kropp och själ utan uppehåll i helvetets eld för alltid.a

a 2 Tess. 1:9; Mark. 9:43, 44, 46, 48; Luk. 16:24.

F. 30. Lämnar Gud hela människosläktet till att förgås i det syndiga och eländiga tillståndet?

S. Gud lämnar inte hela människosläktet till att förgås i det syndiga och eländiga tillstånda till vilket de föll med överträdelsen av det första förbundet, allmänt kallat ”gärningarnas förbund”;b utan av sin blotta kärlek och barmhärtighet befriar han sina utkorade ur det, och för dem in ett frälst tillstånd genom det andra förbundet, allmänt kallat ”nådens förbund”.c

a 1 Tess. 5:9. b Gal. 3:10, 12. c Tit. 3:4-7; Gal. 3:21; Rom. 3:20-22.

F. 31. Med vem är nådens förbund ingånget?

S. Nådens förbund är ingånget med Kristus såsom den andre Adam och i honom med alla de utkorade såsom hans avkomma.a

a Gal. 3:16; Rom. 5:15-21; Jes. 53:10, 11

F. 32. Hur framträder Guds nåd i det andra förbundet?

S. Guds nåd framträder i det andra förbundet i det att han fritt tillhandahåller och tillbjuder syndare en medlarea samt liv och frälsning genom honom;b och, fordrande tro såsom villkoret för att låta dem få del av honom,c utlovar och giver sin helige Anded till alla sina utkorade för att verka tro i deme (med alla andra frälsande nådegåvorf) och göra dem förmögna till all helig lydnad,g såsom bevis på deras sanna troh och tacksamhet till Gudi och såsom det sätt på vilket han har bestämt dem till frälsning.j

a 1 Mos. 3:15; Jes. 42:6; Joh. 6:27. b 1 Joh. 5:11, 12. c Joh. 3:16; 1:12. d Ords. 1:23. e 2 Kor. 4:13. f Gal. 5:22, 23. g Hes. 36:27. h Jak. 2:18, 22. i 2 Kor. 5:14, 15. j Ef. 2:18.

F. 33. Utdelades alltid nådens förbund på ett och samma sätt?

S. Nådens förbund utdelades inte alltid på samma sätt, utan utdelningarna under Det gamla testamentet var olika dem under Det nya testamentet.a

a 2 Kor. 3:6-9.

F. 34. Hur utdelades nådens förbund under Det gamla testamentet?

S. Nådens förbund utdelades under Det gamla testamentet med löften,a profetior,b offer,c omskärelse,d påskalammet,e samt andra förebilder och ordningar, vilka alla i förväg betecknade den kommande Kristus och var för den tiden tillräckliga att uppbygga de utkorade i tro på den utlovade Messias,f genom vilken de då hade full tillgift av synd och evig frälsning. g

a Rom. 15:8. b Apg. 3:20, 24. c Heb. 10:1. d Rom. 4:11. e 1 Kor. 5:7. f Heb. kap. 8-10; Heb. 11:13. g Gal. 3:7-9, 14.

F. 35. Hur utdelas nådens förbund under Det nya testamentet?

S. Under Det nya testamentet, när Kristus dess substans framställdes, är och blir alltjämt detta nådens förbund utdelat i ordets predikana och utdelningen av dopetsb och Herrens måltids sakrament,c i vilket nåd och frälsning framhålls med större fullhet, bevis och verkan för alla folk.d

a Mark. 16:15. b Matt. 28:19, 20. c 1 Kor. 11:23-25. d 2 Kor. 3:6-9; Heb. 8:6, 10, 11; Matt. 28:19.

F. 36. Vem är medlare i nådens förbund?

S. Den ende medlaren i nådens förbund är Herren Jesus Kristusa vilken, såsom Guds evige Son, av en och samma substans och lika med Fadern,b blev i tidens fullbordan människa,c och så var och förblir Gud och människa i två hela och skilda naturer och en person för alltid.d

a 1 Tim. 2:5. b Joh. 1:1, 14; 10:30; Fil. 2:6. c Gal. 4:4. d Luk. 1:35; Rom. 9:5; Kol. 2:9; Heb. 7:24, 25.

F. 37. Hur blev Kristus, såsom Guds Son, människa?

S. Kristus, Guds Son, blev människa genom att taga en sann kropp och en förnuftig själ till sig,a avlad av den helige Andes kraft i jungfrun Marias livmoder, av hennes substans och född av henne,b dock utan synd.c

a Joh. 1:14; Matt. 26:38. b Luk. 1:27, 31, 35, 42; Gal. 4:4; c Heb. 4:15; 7:26.

F. 38. Varför måste medlaren vara Gud?

S. Medlaren måste vara Gud för att han skulle kunna uppehålla och bevara den mänskliga naturen från att sjunka under Guds oändliga vrede och dödens makt;a giva värde och verkan till sina lidanden, sin lydnad och sitt företräde;b och så gottgöra Guds rättfärdighet,c försäkra hans ynnest,d förvärva ett egendomsfolk,e giva sin Ande till dem,f besegra all deras fienderg och föra dem till evinnerlig frälsning.h

a Apg. 2:24, 25; Rom. 1:4 jmf med Rom. 4:25; Heb. 9:14. b Apg. 20:28; Heb. 9:14; 7:25-28. c Rom. 3:24-26. d Ef. 1:6; Matt. 3:17. e Tit. 2:13, 14. f Gal. 4:6. g Luk. 1:68, 69, 71, 74. h Heb. 5:8, 9; 9:11-15.

F. 39. Varför måste medlaren vara människa?

S. Medlaren måste vara människa för att han skulle kunna upphöja vår natur,a utföra lydnad mot lagen,b lida och företräda oss i vår natur,c och ha medkänsla med våra svagheter;d så att vi skulle få barnaskap,e ha tröst och tillträde med frimodighet till nådens tron.f

a Heb. 2:16. b Gal. 4:4. c Heb. 2:14; 7:24, 25. d Heb. 4.15. e Gal. 4:5. f Heb. 4.16.

F. 40. Varför måste medlaren vara Gud och människa i en person?

S. Medlaren, vilken skulle försona Gud och människa, måste själv vara både Gud och människa, och detta i en person, för att de egentliga gärningarna av vardera natur skulle kunna godtagas av Gud för ossa och vi förlita oss till dem, såsom gärningar av hela personen.b

a Matt. 1:21, 23; 3:17; Heb. 9:14. b 1 Pet. 2:6.

F. 41. Varför kallades vår medlare ”Jesus”?

S. Vår medlare kallades ”Jesus”, eftersom han frälser sitt folk från deras synder.a

a Matt. 1:21.

F. 42. Varför kallades vår medlare ”Kristus”?

S. Vår medlare kallades ”Kristus”, eftersom han smordes med den helige Ande utan mått,a och således avskild och fullt utrustad med all auktoritet och förmågab att utföra ämbetena profet,c prästd och kung i sin kyrka,e både i sitt förnedrade och i sitt upphöjda tillstånd.

a Joh. 3:24; Ps. 45:8. b Joh. 6:27; Matt. 28:18-20. c Apg. 3:21, 22; Luk. 4:18, 21. d Heb. 5:5-7; 4:14, 15. e Ps. 2:6; Matt. 21:5; Jes. 9:6, 7; Fil. 2:8-11.

F. 43. Hur utför Kristus profetämbetet?

S. Kristus utför profetämbetet genom att uppenbara för kyrkan,a under alla tider, med sin Ande och sitt ord,b i åtskilliga utdelningssätt,c hela Guds viljad i alla ting angående deras uppbyggelse och frälsning.e

a Joh. 1:18. b 1 Pet. 1:10-12. c Heb. 1:1. d Joh. 15:15. e Apg. 20:32; Ef. 4:11-13; Joh. 20:31.

F. 44. Hur utför Kristus prästämbetet?

S. Kristus utför prästämbetet genom att han en enda gång frambär sig själv till Gud såsom ett felfritt offera till försoning för sitt folks synderb och genom att han ständigt företräder dem.c

a Heb. 9:14, 28. b Heb. 2:17. c Heb. 7:25.

F. 45. Hur utför Kristus kungsämbetet?

S. Kristus utför kungsämbetet genom att ur världen kalla ett folk till sig själva och giva dem ämbetsmän,b lagarc och domar, med vilka han synligt styr dem;d genom att skänka frälsande nåd till sina utkorade,e belöna deras lydnadf och rätta dem för deras synder,g bevara och uppehålla dem under alla deras frestelser och lidanden,h stävja och övervinna alla deras fienderi och mäktigt inrätta allting till sin egen äraj och deras goda;k samt också att hämnas resten som inte känner Gud och inte lyder evangeliet.l

a Apg. 15:14-16; Jes. 55:4, 5; 1 Mos. 49:10; Ps. 110:3. b Ef. 4:11, 12; 1 Kor. 12:28. c Jes. 33:22. d Matt. 18:17, 18; 1 Kor. 5:4, 5. e Apg. 5:31. f Upp. 22:12: 2:10. g Upp. 3:19. h Jes. 63:9. I 1 Kor. 15:25; Ps. 110:1, 2; se hela Psalmen. j Rom. 14:10, 11. k Rom. 8:28. l 2 Tess. 1:8, 9; Ps. 2:8, 9.

F. 46. Vad var Kristi förnedrade tillstånd?

S. Kristi förnedrade tillstånd var de ringa villkor vari han för vår skull uttömde sig själv på sin härlighet, antog en tjänares gestalt i sin avlelse, födelse, liv, död och efter sin död till sin uppståndelse.a

a Fil. 2:6-8; Luk. 1:31; 2 Kor. 8:9; Apg. 2:24.

F. 47. Hur förnedrade Kristus sig i sin avlelse och födelse?

S. Kristus förnedrade sig i sin avlelse och födelse i att han, såsom från all evighet Guds Son vid Faderns bröst, behagades att bli människosonen i tidens fullbordan från en kvinna av ringa villkor och att födas av henne under mångahanda omständigheter av ovanlig ringhet.a

a Joh. 1:14, 18; Gal. 4:4; Luk. 2:7.

F. 48. Hur förnedrade Kristus sig i sitt liv?

S. Kristus förnedrade sig i sitt liv genom att underställa sig lagena (vilken han fullkomligt uppfylldeb) och genom att kämpa mot världens oförrätter,c Satans frestelserd och sitt kötts svagheter, såväl gemensamma för människans natur som i synnerhet åtföljande hans ringa villkor.e

a Gal. 4:4. b Matt. 5:17, 19. c Ps. 22:7; Heb. 12:2, 3. d Matt. 4:1-12; Luk. 4:13. e Heb. 2:17, 18; 4:15; Jes. 52:13, 14.

F. 49. Hur förnedrade Kristus sig i sin död?

S. Kristus förnedrade sig i sin död i att han – förrådd av Judas,a övergiven av sina lärjungar,b bespottad och förkastad av världen,c fördömd av Pilatus, pinad av sina förföljare,d ävensom kämpat med dödsskräck och mörkrets makter, erfarit och burit Guds vredee – nedlade sitt liv till ett offer för synd,f uthärdande den smärtsamma, skymfliga och förbannade korsdöden.g

a Matt. 27:4. b Matt. 26:56. c Jes. 53:2, 3. d Matt. 27:26-50; Joh. 19:34. e Luk. 22:44; Matt. 27:46. f Jes. 53:10. g Fil. 2:8; Heb. 12:2; Gal. 3:13

F. 50. Vari bestod Kristi förnedring efter hans död?

S. Kristi förnedring efter hans död bestod i hans begravelsea och förblivande i de dödas tillstånd och under dödens makt till den tredje dagen;b vilket har uttryckts annorlunda med dessa ord: ”steg ner till dödsriket.”

a 1 Kor. 15:3, 4. b Ps. 16:10; Apg. 2:24-27, 31; Rom. 6:9; Matt. 12:40

F. 51. Vad var Kristi upphöjda tillstånd?

S. Kristi upphöjda tillstånd omfattar hans uppståndelse,a himmelsfärd,b platsen på Faderns högra sidac och hans återkomst till att döma världen.d

a 1 Kor. 15:4. b Mark 16:19, c Ef. 1:20. d Apg. 1:11; Apg. 17:31.

F. 52. Hur upphöjdes Kristus i sin uppståndelse?

S. Kristus upphöjdes i sin uppståndelse i att han – dödens förgängelse osedd (vilken omöjligt kunde behålla honom)a och med själva densamma kropp i vilken han led (med dess väsentliga egenskaperb men utan dödlighet och andra gemensamma svagheter tillhörande det här livet) verkligen förenad till sin själc – uppstod från de döda den tredje dagen med sin egen kraft;d varigenom han kungjorde sig själv vara Guds Son,e ha gottgjort gudomlig rättfärdighet,f ha besegrat döden och den som hade makt över deng och vara Herre över levande och döda;h allt detta gjorde han som ombud,i sin kyrkas huvud,j för deras rättfärdig­görelse,k upplivande i nåden,l stöd mot fienderm och försäkran om deras uppståndelse från de döda på den yttersta dagen.n

a Apg. 2:24, 27. b Luk. 24:39. c Rom. 6:9; Upp. 1:18. d Joh. 10:18. e Rom. 1:4. f Rom. 8:34. g Heb. 2:14. h Rom. 14:9.i 1 Kor. 15:21, 22. j Ef. 1:20, 22, 23; Kol. 1:18. k Rom. 4:25. l Ef. 2:1, 5, 6; Kol. 2:12. m 1 Kor. 15:25-27. n 1 Kor. 15:20.

F. 53. Hur upphöjdes Kristus i sin himmelsfärd?

S. Kristus upphöjdes i sin himmelsfärd i att han – efter sin uppståndelse ofta framträtt för och umgåtts med sina apostlar, talande till dem om de ting som rör Guds rikea och givande dem uppdrag att predika evangeliet för alla folkb – for synligt upp fyrtio dagar efter sin uppståndelse, i vår natur och som vårt huvud,c triumferande över fiender,d till de högsta himlarna för att där erhålla gåvor för människor,e höja våra lidelser därhänf och bereda oss rumg där han själv är och skall förbli tills hans andra ankomst vid världens ände.h

a Apg. 1:2,3. b Matt. 28:19, 20. c Heb. 6:20. d Ef. 4:8. e Apg. 1:9-11; Ef. 4:10; Ps. 68:19. f Kol. 3:1, 2. g Joh. 14:3. h Apg. 3:21.

F. 54. Hur upphöjdes Kristus i sin plats på Guds högra sida?

S. Kristus upphöjdes i sin plats på Guds högra sida i att han –såsom gudsmänniskan – erhåller Gud Faderns högsta ynnest,a med all glädjes fullhet,b härlighetc och makt över allting i himlen och på jorden,d och samlar liksom beskyddar sin kyrka, underkuvar deras fiender, förser sina pastorer och sitt folk med gåvor och gunster,e samt företräder dem.f

a Fil. 2:9. b Apg. 2:28. Ps. 16:11. c Joh. 17:5. d Ef. 1:22; 1 Pet. 3:22. e Ef. 4:10-12; Ps. 110:1. f Rom. 8:34.

F. 55. Hur företräder Kristus?

S. Kristus företräder genom att ständigt framträda i vår natur inför Fadern i himlena med förtjänsten från sin lydnad och sitt offer på jorden,b kungörande sin vilja att få den tillämpad till alla troende,c upplösande alla anklagelser mot dem,d utverkande åt dem samvetsfrid trots dagliga felanden,e frimodigt tillträde till nådens tron,f och godtagande av deras personerg och tjänster.h

a Heb. 9:12, 24. b Heb. 1:3. c Joh. 3:16; 17:9, 20, 24. d Rom. 8:33, 34. e Rom. 5.1, 2; 1 Joh. 2:1, 2. f Heb. 4.16. g Ef. 1:6. h 1 Pet. 2:5.

F. 56. Hur skall Kristus upphöjas i sin återkomst för att döma världen?

S. Kristus skall upphöjas i sin återkomst för att döma världen i att han – som dömdes och fördömdes orättfärdigt av onda människora – skall komma igen på den yttersta dagen, med stor maktb och den fulla uppenbarelsen av sin egen och sin Faders härlighet, med alla hans heliga änglar,c med ett rop, med ärkeängelns röst och Guds basun,d för att döma världen i rättfärdighet.e

a Apg. 3:14, 15. b Matt. 24:30. c Luk. 9:26; Matt. 25:31. d 1 Tess. 4:16. e Apg. 17:31.

F. 57. Vilka välgärningar har Kristus utverkat med sin medling?

S. Kristus har med sin medling utverkat återlösninga jämte alla andra välgärningar i nådens förbund.b

a Heb. 9:12. b 2 Kor. 1:20.

F. 58. Hur blir vi delaktiga av de välgärningar Kristus har utverkat?

S. Vi blir delaktiga av de välgärningar Kristus har utverkat med tillämpningen av dem till oss,a vilken i synnerhet är Gud den helige Andes verk.b

a Joh. 1:11, 12. b Tit. 3:5, 6.

F. 59. Vilka blir delaktiga av återlösningen med Kristus?

S. Återlösningen tillämpas säkert och meddelas verksamt till alla dem för vilka Kristus utverkade den,a vilka av den helige Ande görs förmögna i tiden att tro på Kristus enligt evangeliet.b

a Ef. 1:13, 14; Joh. 6:37, 39; 10:15, 16. b Ef. 2:8; 2 Kor. 4:13.

F. 60. Kan de, som aldrig hört evangeliet och alltså inte känner Jesus Kristus ej heller tror på honom, bli frälsta genom deras leverne enligt naturens ljus?

S. De, som aldrig hört evangeliet,a inte känner Jesus Kristus,b ej heller tror på honom, kan inte bli frälstac även om de är aldrig så flitiga att forma sina liv enligt naturens ljusd eller lagen i den religion som de bekänner;e ej heller finns det frälsning i någon annan än i Kristus allena,f vilken är frälsaren endast för sin kropp, kyrkan.g

a Rom. 10:14. b 2 Tess. 1:8, 9; Ef. 2:12; Joh. 1:10-12. c Joh. 8:24; Mark. 16:16. d 1 Kor. 1:20-24. e Joh. 4:22; Rom. 9:31, 32; Fil. 3:4-9. f Apg. 4:12. g Ef. 5:23.

F. 61. Är alla de frälsta som hör evangeliet och lever i kyrkan?

S. Alla som hör evangeliet och lever i den synliga kyrkan är inte frälsta, utan endast de som är sanna medlemmar av den osynliga kyrkan.a

a Joh. 12:38-40; Rom. 9:6; Matt. 22:14; 7:21; Rom. 11:7.

F. 62. Vad är den synliga kyrkan?

S. Den synliga kyrkan är en gemenskap bestående av alla dem som under alla tider och på alla platser i världen bekänner den sanna religionena och av deras barn.b

a 1 Kor. 1:2; 12:13; Rom. 15:9-12; Upp. 7:9; Ps. 2:8; 22:28-32; 45:17; Matt. 28:19, 20; Jes. 59:21. b 1 Kor. 7:14; Apg. 2:39; Rom. 9:16; 1 Mos. 17:7.

F. 63. Vilka är den synliga kyrkans särskilda förmåner?

S. Den synliga kyrkan har förmånen att vara under Guds särskilda omsorg och styre,a att vara beskyddad och bevarad i alla tider trots alla fienders motstånd,b och att åtnjuta de heligas gemenskap, de vanliga frälsningsmedlen,c tillbjudningar av nåd genom Kristus till alla dess lemmar i evangeliets tjänst, som betygar att vemhelst som tror på honom skall bli frälstd och innesluter envar som kommer till honom.e

a Jes. 4:5, 6; 1 Tim. 4:10. b Ps. 125 (hela); Jes. 31:4, 5; Sak. 12:2-4, 8, 9. c Apg. 2:39, 42. d Ps. 147:19, 20; Rom. 9:4; Ef. 4:11, 12; Mark. 16:15, 16. e Joh. 6:37.

F. 64. Vad är den osynliga kyrkan?

S. Den osynliga kyrkan är de utkorades hela antal, som har blivit, är eller skall bli samlade till ett under Kristus, huvudet.a

a Ef. 1:10, 22, 28; Joh. 10:16; 11:52.

F. 65. Vilka särskilda välgärningar besitter den osynliga kyrkans lemmar genom Kristus?

S. Den osynliga kyrkans lemmar besitter genom Kristus förening och gemenskap med honom i nåd och härlighet.a

a Joh. 17:21; Ef. 2:5, 6; Joh. 17:24.

F. 66. Vad är den förening som de utkorade har med Kristus?

S. Den förening som de utkorade har med Kristus är det verk av Guds nåd,a varigenom de är andligt och mystikt, dock verkligt och oskiljaktigt, fogade till Kristus såsom deras huvud och brudgum;b vilken sker i deras verksamma kallelse.c

a Ef. 1:22; 2:6-8. b 1 Kor. 6:17; Joh. 10:28; Ef. 5:23, 30. c 1 Pet. 5:10; 1 Kor. 1:9.

F. 67. Vad är verksam kallelse?

S. Verksam kallelse är det verk av Guds allsmäktiga kraft och nåda varigenom han, av sin fria och särskilda kärlek till sina utkorade och från ingenting i dem rörande honom därtillb i sin behagliga tid, inbjuder och drager dem till Jesus Kristus med sitt ord och sin Ande;c upplysande deras förstånd till frälsning,d förnyande och kraftfullt avgörande deras viljore så att de, ävensom i sig själva döda i synd, härmed görs villiga och förmögna att fritt svara hans kall samt godtaga och omfatta nåden tillbjuden och förmedlad däri.f

a Joh. 5:25; Ef. 1:18-20; 2 Tim. 1:8, 9. b Tit. 3:4, 5; Ef. 2:4, 5, 7, 8, 9; Rom. 9:11. c 2 Kor. 5:20 jmf med 2 Kor. 6:1, 2; Joh. 6:44; 2 Tess. 2:13, 14. d Apg. 28:18; 1 Kor. 2:10, 12. e Hes. 11:19; 36:26, 27; Joh. 6:45. f Ef. 2:5; Fil. 2:13; 5 Mos. 30:6.

F. 68. Kallas endast de utkorade verksamt?

S. Alla de utkorade och de endast kallas verksamt,a även om andra kan och ofta är kallade till det yttre med ordets tjänstb och erfar vissa allmänna verkningar av Anden;c vilka (rättfärdigt lämnade i deras otro för deras egenvilliga försummelse och ringaktning av nåden tillbjuden dem) aldrig kommer sant till Jesus Kristus.d

a Apg. 13:48. b Matt. 22:14. c Matt. 7:22; 13:20, 21; Heb. 6:4-6. d Joh. 12:38-40; Apg. 28:25-27; Joh. 6:64, 65; Ps. 81:12, 13.

F. 69. Vad är den gemenskap i nåden vilken den osynliga kyrkans lemmar har med Kristus?

S. Den gemenskap i nåden vilken den osynliga kyrkans lemmar har med Kristus, är deras delaktighet i kraften av hans medling, i deras rättfärdiggörelse,a barnaskap,b helgelse, och vadhelst annat som i det här livet tydliggör deras förening med honom.c

a Rom. 8:30. b Ef. 1:5. c 1 Kor. 1:30.

F. 70. Vad är rättfärdiggörelse?

S. Rättfärdiggörelse är en akt av Guds fria nåd till syndare,a i vilken han efterskänker alla deras synder, godtager och räknar deras personer rättfärdiga i sin åsyn;b inte för någonting verkat i dem eller gjort av dem,c utan endast för Kristi fullkomliga lydnad och fulla gottgörelse tillräknad av Gud till demd och mottagen genom tro allena.e

a Rom. 3:22, 24, 25; 4:5. b 2 Kor. 5:19, 21; Rom. 3:22, 24, 25, 27, 28. c Tit. 3:5, 7; Ef. 1:7. d Rom. 5:17-19; 4:6-8. e Apg. 10:43; Gal. 2:16; Fil. 3:9.

F. 71. Hur är rättfärdiggörelsen en akt av Guds fria nåd?

S. Även om Kristus med sin lydnad och död åstadkom en egentlig, verklig och full gottgörelse för Guds rättfärdighet i de rättfärdiggjordas ställe,a är dock rättfärdiggörelsen för dem av fri nåd,b såtillvida som Gud godtager gottgörelse från en borgensman som han kunde ha krävt av dem, tillhandahöll denna borgensman (sin egen Son),c tillräknande dem hans rättfärdighetd och erfordrande dem inget för deras rättfärdiggörelse utom troe (vilken också är hans gåvaf).

a Rom. 5:8-10, 19. b Ef. 1:7. c 1 Tim. 2:5, 6; Heb. 10:10; Matt. 20:28; Dan. 9:24, 26; Jes. 53:4-6, 10-12; Heb. 7:22; Rom. 8:32; 1 Pet. 1:18, 19. d 2 Kor. 5:21. e Rom. 3:24, 25. f Ef. 2:8.

F. 72. Vad är rättfärdigande tro?

S. Rättfärdigande tro är en frälsande nådegåvaa, verkad i en syndares hjärta av Andenb och Guds ord,c varigenom denne, överbevisad om sin synd och sitt elände samt sin egen och alla andra skapelsers oförmåga att återställa denne från sitt förlorade tillstånd,d inte bara bifaller till sanningen i evangeliets löfte,e utan mottager och vilar på Kristus och hans rättfärdighet framhållen däri för syndernas efterskänkningf och för att personen skall godtagas och räknas rättfärdig i Guds åsyn till frälsning.g

a Heb. 10:39. b 2 Kor. 4:13; Ef. 1:17-19. c Rom. 10:14, 17. d Apg. 2:37; 16:30; Joh. 16:8, 9; Rom. 5:6; Ef. 2:1; Apg. 4:12. e Ef. 1:13. f Joh. 1:12; Apg. 16:31; 10:43. g Fil. 3:9; Apg. 15:11.

F. 73. Hur rättfärdiggör tro en syndare i Guds åsyn?

S. Tro rättfärdiggör en syndare i Guds åsyn, inte för de andra nådegåvor som alltid åtföljer den eller goda gärningar som är dess frukter;a ej heller som om trons nådegåva eller någon annan akt därav tillräknades denne till rättfärdiggörelse;b utan endast såsom den är ett verktyg varigenom denne mottager och tillämpar sig Kristus och hans rättfärdighet.c

a Gal. 3:11; Rom. 3:28. b Rom. 4:5 jmf med Rom. 10:10. c Joh. 1:12; Fil. 3:9; Gal. 2:16.

F. 74. Vad är barnaskap?

S. Barnaskap är en akt av Guds fria nåda i och för sin ende Son Jesus Kristus,b varigenom alla de rättfärdiggjorda upptages i hans barns antal,c får hans namn skrivna på dem,d får hans Sons Ande given till dem,e ställs under hans faderliga omsorg och fördelningar,f får tillträde till alla Guds barns friheter och förmåner, görs till arvtagare av alla löftena och medarvingar med Kristus i härligheten.g

a 1 Joh. 3:1. b Ef. 1:5; Gal. 4:4, 5. c Joh. 1:12. d 2 Kor. 6:18; Upp. 3:12. e Gal. 4:6. f Ps. 103:13; Ords. 14:26; Matt. 6:32. g Heb. 6:12; Rom. 8:17.

F. 75. Vad är helgelse?

S. Helgelse är ett verk av Guds nåd varigenom de, som Gud utvalt före världens grundläggning till att vara heliga, förnyas i tiden till hela människan efter Guds avbild,b genom hans Andes kraftfulla verkana tillämpande Kristi död och uppståndelse till dem,c havande anlag för omvändelse till liv och alla andra frälsande nådegåvor nedlagda i deras hjärtand och de nådegåvorna så frammanade, utökade och bestyrkta,e att de mer och mer dör bort från synden och uppstår till nytt liv.f

a Ef. 1:4; 1 Kor. 6:11; 2 Tess. 2:13. b Ef. 4:23, 24. c Rom. 6:4-6. d Apg. 11:18; 1 Joh. 3:9. e Jud. v. 20; Heb. 6:11, 12; Ef. 3:16-19; Kol. 1:10, 11. f Rom. 6:4, 6, 14; Gal. 5:24.

F. 76. Vad är omvändelse till liv?

S. Omvändelse till liv är en frälsande nådegåva,a verkad i en syndares hjärta med Andenb och Guds ord,c varigenom denne, utifrån åsynen och känslan inte bara av farand utan också av sina synders skymflighet och förhatlighet,e samt vid uppfattningen av Guds barmhärtighet i Kristus till sådana som är ångerfulla,f så sörjer överg och hatar sina synder att denne vänder sig från dem alla till Gud,i ständigt avseende och eftersträvande att vandra med honom på den nya lydnadens alla vägar.j

a 2 Tim. 2:25. b Sak. 12:10. c Apg. 11:18, 20, 21. d Hes. 18:28, 30, 32; Luk. 15:17, 18; Hos. 2:6, 7. e Hes. 36:31; Jes. 30:22. f Joel 2:12, 13. g Jer. 31:18, 19. h 2 Kor. 7:11. i Apg. 26:18; Hes. 14:6; 1 Kung. 8:47, 48. j Ps. 119:6, 59, 128; Luk. 1:6; 2 Kung. 23:25.

F. 77. Vari skiljer sig rättfärdiggörelse och helgelse?

S. Även om helgelse är oskiljaktigt förenad med rättfärdiggörelse,a skiljer sig de dock åt i det att Gud i rättfärdiggörelsen tillräknar Kristi rättfärdighet,b men i helgelsen ingjuter hans Ande nåd och giver förmåga att utöva densamma;c i den förra efterskänks synden,d men i den senare underkuvase den; den ena friar alla troende lika och fullkomligt från Guds vedergällande rättfärdighet i det här livet så att de aldrig fördöms,f men den andra är vare sig lika för allag eller fullkomlig hos någon i det här liveth utan växer alltid till fullkomlighet.i

a 1 Kor. 6:11; 1:30. b Rom. 4:6, 8. c Hes. 26:27. d Rom. 3:24, 25. e Rom. 6:6, 14. f Rom. 8:33, 34. g 1 Joh. 2:12-14; Heb. 5:12-14. h 1 Joh. 1:8, 10. i 2 Kor. 7:1; Fil. 3:12-14.

F. 78. Varifrån kommer helgelsens ofullkomlighet i troende?

S. Helgelsens ofullkomlighet i troende kommer från resterna av den kvarvarande synden i varje del av dem och köttets ständiga lustar som strider mot anden; varigenom de ofta besegras av frestelser och faller i många synder,a hindras i alla deras andliga tjänsterb och deras bästa gärningar blir ofullkomliga och befläckade i Guds åsyn.c

a Rom. 7:18, 28; Mark. 14:66-72; Gal. 2:11, 12. b Heb. 12:1. c Jes. 64:6; 2 Mos. 28:38.

F. 79. Kan inte sanna troende, med anledning av deras ofullkomligheter samt de många frestelser och synder som betvingar dem, falla från nådens tillstånd?

S. Sanna troende kan vare sig fullständigt eller slutgiltigt falla från nådens tillstånd,a med anledning av Guds oföränderliga kärlek,b hans beslut och förbund att ge dem ståndaktighet,c deras oskiljaktiga förening med Kristus,d hans ständiga företräde för dem,e och Anden och anlaget från Gud förblivande i dem;f utan de bevaras med Guds kraft genom tro till frälsning.g

a Jer. 32:40; Joh. 10:28. b Jer. 31:3. c 2 Tim. 2:19; Heb. 13:20, 21; 2 Sam. 23:5. d 1 Kor. 1:8, 9. e Heb. 7:25; Luk. 22:32. f 1 Joh. 3:9; 2:27. g 1 Pet. 1:5.

F. 80. Kan sanna troende vara ofelbart förvissade att de är i nådens tillstånd och att de skall förbli ståndaktiga däri till frälsning?

S. Sådana som sannerligen tror på Kristus och eftersträvar att vandra med ett alltigenom gott samvete inför honom,a kan vara ofelbart förvissade om att de är i nådens tillstånd och skall förbli ståndaktiga däri till frälsning,b utan utomordentlig uppenbarelse, med tro grundad på Guds löftens sanning och med Anden som förmår dem att urskilja i sig själva de nådegåvor vartill löften om liv givitsc och som vittnar med deras ande om att de är Guds barn.d

a 1 Joh. 2:3. b 1 Joh. 5:13. c 1 Kor. 2:12; 1 Joh. 3:14, 18, 19, 21, 24; 4:13, 16; Heb. 6:11, 12. d Rom. 8:16.

F. 81. Är alla sanna troende alltid förvissade om deras befintlighet i nådens tillstånd och att de skall bli frälsta?

S. Sanna troende kan få vänta länge innan de erhåller visshet om nåd och frälsninga och kan efter dess åtnjutande få den försvagad och avbruten genom mångfalden störningar, synder, frestelser och övergivanden,b eftersom den inte hör till trons väsen;c dock lämnas de aldrig utan en sådan närvaro och ett sådant understöd från Guds Ande som bevarar dem från att gripas av förtvivlan.d

a Jes. 50:10; Ps. 88 hela Psalmen. b Ps. 77:1-12; Höga v. 5:2, 3, 6; Ps. 51:10, 14; 31:23; 22:2. c Ef. 1:13. d 1 Joh. 3:9; Job. 13:15; Ps. 73:15, 23; Jes. 54:7-10.

F. 82. Vad är den gemenskap i härligheten vilken den osynliga kyrkans lemmar har med Kristus?

S. Den gemenskap i härligheten vilken den osynliga kyrkans lemmar har med Kristus, föreligger i det här livet,a omedelbart efter döden,b och slutligen fullkomligt vid upp­ståndelsen och domedagen.c

a 2 Kor. 3:8. b Luk. 23:43. c 1 Tess. 4:17.

F. 83. Vad är den gemenskap i härligheten vilken den osynliga kyrkans lemmar åtnjuter med Kristus i det här livet?

S. Den osynliga kyrkans lemmar får i det här livet härlighetens förstlingsfrukter meddelade till dem med Kristus (såsom de är lemmar av honom deras huvud) och har så i honom del i den härlighet vilken han fullt besitter;a och såsom en underpant därav åtnjuter de känslan av Guds kärlek,b samvetsfrid, glädje i den helige Ande och härlighetens hopp;c liksom på motsatt sätt känslan av Guds vedergällande vrede, samvetsskräck och förskräcklig inväntan av domen är början på de plågor vilka de onda skall utstå efter döden.d

a Ef. 2:5, 6. b Rom. 5:5; 2 Kor. 1:22. c Rom. 5:1, 2; 14:17. d 1 Mos. 4:13; Matt. 27:4; Heb. 10:27; Rom. 2:9; Mark. 9:44.

F. 84. Skall alla människor dö?

S. Såsom syndens lön är döden,a så är det bestämt att alla människor en gång skall döb eftersom alla har syndat.c

a Rom. 6:23. b Heb. 9:27. c Rom. 5:12.

F. 85. Om döden är syndens lön,a varför befrias då inte de rättfärdiga från döden eftersom alla deras synder är förlåtna i Kristus?

S. De rättfärdiga skall befrias från själva döden på den yttersta dagen och befrias även i döden från dess udd och förbannelse,a så att, även om de dör, frigörs de dock fullkomligt från synd och eländeb av Guds kärlekc och görs förmögna till ytterligare gemenskap med Kristus i den härlighet som de då inträder.d

a 1 Kor. 15:26, 55-57; Heb. 2:15. b Upp. 14:13; Ef. 5:27. c Jes. 57:1, 2; 2 Kung. 22:20. d Luk. 23:43; Fil. 1:23.

F. 86. Vad är den gemenskap i härligheten med Kristus vilken den osynliga kyrkans lemmar besitter omedelbart efter döden?

S. Den gemenskap i härligheten med Kristus vilken den osynliga kyrkan besitter omedelbart efter döden, består i att deras själar då blir fullkomliga i heligheta och mottages in i de högsta himlarnab där de skådar Guds ansikte i ljus och härlighet,c inväntande deras kroppars fulla återlösning,d vilka även i döden förblir förenade med Kristuse och vilar i sina gravar (liksom i sina sängar)f till den yttersta dagen, då de återigen förenas med sina själar;g däremot kastas de ondas själar i helvetet vid döden, där de förblir i plågor och yttersta mörker och deras kroppar förvaras i sina gravar (liksom i sina fängelser) tills upp­ståndelsen och den stora domedagen.h

a Heb. 12:23. b 2 Kor. 5:1, 6, 8; Fil. 1:23 jmf med Apg. 3:21 och med Ef. 4.10. c 1 Joh. 3:2; 1 Kor. 13:12. d Rom. 8:23; Ps. 16:9. e 1 Tess. 4.14. f Jes. 57:2. g Job. 19:26, 27. h Luk. 16:23, 24; Apg. 1:25; Jud. v. 6, 7.

F. 87. Vad skall vi tro angående uppståndelsen?

S. Vi skall tro att på den yttersta dagen kommer en allmän uppståndelse av de döda ske, både av de rättfärdiga och de orättfärdiga;a när de levande kommer att förvandlas i ett ögonblick och de dödas egna gravlagda kroppar (då återförenade för alltid med sina själar) kommer att uppväckas av Kristi kraft;b de rättfärdigas kroppar kommer att uppväckas i kraft av Kristi Ande och i kraft av hans uppståndelse (såsom deras huvud) andliga, oförgängliga och lika hans förhärligade kropp;c emellertid kommer de ondas kroppar uppväckas av honom (såsom en skymfad domare) till vanära.d

a Apg. 24:15. b 1 Kor. 15:51-53; 1 Tess. 4:15-17; Joh. 5:28, 29. c 1 Kor. 15:21-23, 42-44; Fil. 3:21. d Joh. 5:27-29; Matt. 25:33.

F. 88. Vad kommer omedelbart följa efter uppståndelsen?

S. Omedelbart efter uppståndelsen kommer den allmänna och slutgiltiga domen av änglar och människor följa;a dagen och timmen vet ingen människa, för att alla må vaka, bedja och alltid vara redo för Herrens ankomst.b

a 2 Pet. 2:4; Jud. v. 6, 7, 14, 15; Matt. 25:46. b Matt. 24:36, 42, 44; Luk. 21:35, 36.

F. 89. Vad kommer att ske med de onda på domedagen?

S. På domedagen kommer de onda ställas på Kristi vänstra sidaa och kommer, efter klart bevis och full överbevisning av deras samveten,b att få den förskräckliga men rätta fällande domen förkunnad över dem;c och kommer därefter kastas från Guds gunstiga närvaro och den härliga gemenskapen med Kristus, hans heliga och alla hans änglar till helvetet, för att straffas med outsägliga plågor både till kropp och själ, jämte djävulen och hans änglar för alltid.d

a Matt. 25:33. b Rom. 2:15, 16. c Matt. 25:41-43. d Luk. 16:26; 2 Tess. 1:8, 9.

F. 90. Vad kommer att ske med de rättfärdiga på domedagen?

S. På domedagen kommer de rättfärdiga (upptagna till Kristus bland molnena) att ställas på hans högra sida och där öppet erkännas och frikännas;b kommer att förenas med honom i domen av de förtappade änglarna och människornac och kommer att mottagas in i himlen;d där skall de fullt och för alltid vara frigjorda från all synd och allt elände,e fyllda med ofattbara glädjer,f göras fullkomligt heliga och lyckliga både till kropp och själ i sällskap av oräkneliga heliga och änglar,g men i synnerhet i det omedelbara skådandet och åtnjutandet av Gud Fadern, vår Herre Jesus Kristus och den helige Ande i all evighet;h och detta är den fullkomliga och fulla gemenskapen vilken den osynliga kyrkans lemmar kommer att åtnjuta med Kristus i härligheten vid uppståndelsen och på domedagen.

a 1 Tess. 4:17. b Matt. 25:33; 10:32. c 1 Kor. 6:2, 3. d Matt. 25:34, 46. e Ef. 5:27; Upp. 14:13. f Ps. 16:11. g Heb. 12:22, 23. h 1 Joh. 3:2; 1 Kor. 13:12; 1 Tess. 4:17, 18.

Sedan vi sett vad Skrifterna i huvudsak lär oss att tro om Gud, följer det att beakta vad de fordrar såsom människans plikt.

F. 91. Vad är den plikt Gud fordrar av människan?

S. Den plikt Gud fordrar av människan är lydnad mot hans uppenbarade vilja.a

a Rom. 12:1, 2; Mik. 6:8; 1 Sam. 15:22.

F. 92. Vad uppenbarade Gud först såsom lydnadsregel för människan?

S. Den lydnadsregel som uppenbarades för Adam i det oskyldiga tillståndet och för hela mänskligheten i honom, var (förutom ett särskilt bud att inte äta av frukten från trädet med kunskap om gott och ont) morallagen.a

a 1 Mos. 1:26, 27; Rom. 2:14, 15; 10:5; 1 Mos. 2:17.

F. 93. Vad är morallagen?

S. Morallagen är kungörelsen av Guds vilja för mänskligheten, som leder och förbinder envar till personlig, fullkomlig och ständig överensstämmelse med och lydnad mot den, med såväl hela människans själsliga och kroppsliga böjelse och benägenheta som fullgörande av alla de heliga och rättfärdiga plikter vilka hon är skyldig Gud och människa;b utlovande liv vid uppfyllelse och hotande med död vid brott av den.c

a 5 Mos. 5:1-3, 31, 33; Luk. 10:26, 27; Gal. 3:10; 1 Tess. 5:23. b Luk. 1:75; Apg. 24:16. c Rom. 10:5; Gal. 3:10, 12.

F. 94. Är morallagen av något bruk för människan sedan syndafallet?

S. Även om ingen människa sedan syndafallet kan uppnå rättfärdighet och liv genom morallagen,a är den ändock till stort bruk såväl i allmänhet för alla människor som i synnerhet både för de opånyttfödda och de pånyttfödda.b

a Rom. 8:3; Gal. 2:16. b 1 Tim. 1:8.

F. 95. Av vad bruk är morallagen för alla människor?

S. Morallagen är av bruk för alla människor till att upplysa dem om Guds heliga natur och viljaa samt deras plikt, förbindande dem att vandra i överensstämmelse med den;b till att överbevisa dem om deras oförmåga att hålla den och om den syndfulla befläckelsen av deras natur, hjärtan och liv;c till att ödmjuka dem i känslan av deras synd och eländed och därmed hjälpa dem till en klarare insyn i deras behov av Kristuse och om hans fullkomliga lydnad.f

a 3 Mos. 11:44, 45; 20:7, 8; Rom. 7:12. b Mik. 6:8; Jak. 2:10, 11. c Ps. 19:12, 13; Rom. 3:20; 7:7. dRom. 3:9, 23. e Gal. 3:21, 22. f Rom. 10:4.

F. 96. Vad särskilt bruk är det av morallagen för icke-pånyttfödda människor?

S. Morallagen är av bruk för icke-pånyttfödda människor till att väcka deras samveten till flykt från den kommande vredena och att driva dem till Kristus;b eller, vid deras förblivande i det syndiga tillståndet och sättet, till att lämna dem utan ursäktc och under dess förbannelse.d

a 1 Tim. 1:9, 10. b Gal. 3:24. c Rom. 1:20; 2:15. d Gal. 3:10.

F. 97. Vad särskilt bruk är det av morallagen för de pånyttfödda?

S. Även om de pånyttfödda och kristustroende är befriade från morallagen såsom ett gärningsförbunda (så att de vare sig är rättfärdiggjordab eller fördömdac av den), så är den (förutom de allmänna bruk som är gemensamma för alla människor) dock av särskilt bruk till att visa dem hur mycket de är skyldiga Kristus för hans uppfyllelse av den och förblivande under dess förbannelse i deras ställe och för deras goda;d och därigenom till att väcka dem till större tacksamhete och att utrycka densamma i större omsorg om att forma sig själva efter den såsom deras lydnadsregel.f

a Rom. 6:14; 7:4, 6; Gal. 4:4,5. b Rom. 3:20. c Gal. 5:23; Rom. 8:1. d Rom. 7:24, 25; Gal. 3:13, 14; Rom. 8:3, 4. e Luk. 1:68, 69, 74, 75; Kol. 1:12-14. f Rom. 7:22; 12:2; Tit. 2:11-14.

F. 98. Var sammanfattas morallagen?

S. Morallagen sammanfattas i de tio budorden, vilka gavs med Guds röst på berget Sinai, skrevs av honom på två stentavlora och nedtecknades i 2 Mosebok 20; de första fyra rymmande vår plikt mot Gud och de övriga sex vår plikt mot människan.b

a 5 Mos. 10:4; 2 Mos. 34:1-4. b Matt. 22:37-40.

F. 99. Vilka regler skall iakttagas för den rätta förståelsen av de tio budorden?

S. För den rätta förståelsen av de tio budorden skall dessa regler iakttagas:

Att lagen är fullkomlig och binder envar till hela människans fulla överensstämmelse med dess rättfärdighet och odelade lydnad för alltid, så att den påbjuder varje plikts yttersta fullkomlighet och förbjuder den minsta grad av varje synd.a

Att den är andlig och således omfattar såväl förståndet, viljan, känslorna och alla andra själskrafter såväl som ord, gärningar och uppförande.b

Att ett och samma ting i olika hänseenden påbjuds eller förbjuds i de olika buden.c

Att såsom där en plikt påbjuds, förbjuds den motsatta synden,d och där en synd förbjuds, påbjuds den motsatta plikten;e så där ett löfte tillfogas, inbegrips den motsatta hotelsen,f och där en hotelse tillfogas, inbegrips det motsatta löftet.g

Att vad Gud förbjuder skall inte någonsin göras;h vad han påbjuder är alltid vår plikt;i ändock skall inte varje enskild plikt göras vid alla tillfällen.j

Att under en synd eller plikt förbjuds eller påbjuds alla av samma slag, tillsammans med alla dess orsaker, medel, tillfällen, sken och sporrar.k

Att vad som förbjuds eller påbjuds oss själva, är vi i enlighet med vår ställning skyldiga att eftersträva att andra undviker eller utför i enlighet med plikten för deras ställning.l

Att i sådant som påbjuds andra är vi skyldiga att vara dem hjälp­samma enligt vår ställning och kallelse,m och akta oss för delaktighet med andra i vad som förbjuds dem.n

a Ps. 19:8; Jak. 2:10; Matt. 5:21, 22. b Rom. 7:14; 5 Mos. 6:5 jmf med Matt. 22:37, 38; 39; 5:21, 22, 27, 28, 33, 34, 37-39, 43, 44. c Kol. 3:5; Am. 8:5; Ords. 1:19; 1 Tim. 6;10. d Jes. 58:13; 5 Mos. 6:13 jmf Matt. 4:9, 10; 15:4-6. e Matt. 5:21-25; Ef. 4:28. f 2 Mos. 20:12 jmf med Ords. 30:17. g Jer. 18:7, 8; 2 Mos. 20:7 jmf med Ps. 15:1, 4, 5 och med Ps. 24:4 , 5. h Job. 13:7, 8; Rom. 3:8; Job 36:21; Heb. 11:25. i 5 Mos. 4:8, 9. j Matt. 12:7. k Matt. 5:21, 22, 27, 28; 15:4-6; Heb. 10:24, 25; 1 Tess. 5:22; Jud. v. 23; Gal. 5:26; Kol. 3:21. l 2 Mos. 20:10; 3 Mos. 19:17; 1 Mos. 18:19; Jos. 24:15; 5 Mos. 6:6, 7. m 2 Kor. 1:24. n 1 Tim. 5:22; f Ef. 5:11.

F. 100. Vad för särskilda ting skall vi beakta i de tio budorden?

S. Vi skall i de tio budorden beakta inledningen, själva budordens substans och de olika skäl som tillfogats vissa av dem för att desto mer inskärpa dem.

F. 101. Vad är inledningen till de tio budorden?

S. Inledningen till de tio budorden är: ”Jag är Herren, din Gud, som förde dig ut ur Egyptens land, ur träldomshuset”;a vari Gud visar sin suveränitet, såsom Jehova, evige, oför­änderlige och allsmäktige Gud,b havande sitt varande i och av sig självc och givande varande till alla sina ordd och verk;e och att han är Gud som har ingått förbund, såsom förr med Israel så nu med hela sitt folk,f såsom han förde dem ut ur deras slaveri i Egypten så befriar han oss från andlig träldom;g och därför är vi skyldiga att ta honom allena för vår Gud och hålla alla hans bud.h

a 2 Mos. 20:2. b Jes. 44:6. c 2 Mos. 3:14. d 2 Mos. 6:3. e Apg. 17:24, 28. f 1 Mos. 17:7 jmf med Rom. 3:29. g Luk. 1:74, 75. h 1 Pet. 1:15-18; 3 Mos. 18:30; 19:37.

F. 102. Vad är summan av de fyra bud vilka rymmer vår plikt gentemot Gud?

S. Summan av de fyra bud vilka rymmer vår plikt gentemot Gud är, att älska Herren vår Gud med hela vårt hjärta, med hela vår själ och med hela vårt förstånd.a

a Luk. 10:27.

F. 103 Vilket är det första budet?

S. Det första budet är: ”Du skall inte ha andra gudar vid sidan av mig”.a

a 2 Mos. 20:3.

F. 104. Vilka är de påbjudna plikterna i det första budet?

S. De påbjudna plikterna i det första budet är att känna och erkänna Gud såsom ende sanne Gud och vår Gud,a och att således tillbedja och förhärliga honom:b med att betänka,c meditera,d erinra,e högskatta,f hedra,g dyrka,h välja,i älska,j efterlängta,k frukta,l tro,m förtrösta,n hysa hopp till,o glädja sig i,p fröjda sig åt,q ivra för,r åkalla med allt pris och tack,s giva med hela människan all lydnad och undergivenhet,t noggrant behaga honom i allting,u bedrövas över allting han tar anstötv och i ödmjukhet vandra med honom.w

a 1 Krön. 28:9; 5 Mos. 26:17; Jes. 43:10; Jer. 14:22. b Ps. 95:6, 7; Matt. 4:10; Ps. 29:2. c Mal. 3:16. d Ps. 63:7. e Pred. 12:1. f Ps. 71:19. g Mal. 1:6. h Jes. 45:23. i Jos. 24:15; 22. j 5 Mos. 6:5. k Ps. 73:25. l Jes. 8:13. m 2 Mos. 14:31. n Jes. 26:4. o Ps. 130:7. p Ps. 37:4. q Ps. 32:11. r Rom. 12:11. s Fil. 4:6. t Jer. 7:23 ; Jak. 4:7. u 1 Joh. 3:22, v Jer. 31:18. w Mik. 6:8.

F. 105. Vilka är de förbjudna synderna i det första budet?

S. De förbjudna synderna i det första budet är ateism, i att inte hysa eller att förneka Gud;a avguderi, i att hysa eller dyrka fler gudar än en eller någon tillsammans med eller istället för sanne Gud;b att inte hysa och erkänna honom såsom Gud och vår Gud;c underlåtelsen eller försummelsen av något påbjudet i detta bud som tillkommer honom;d okunnighet,e glömska,f missupp­fattningar,g falska åsikter,h ovärdiga och onda tankar om honom,i fräckt och närgånget snokande i hans hemligheter;j all skändlighet,k hat av Gud,l egenkärlek,m egennyttan och alla andra missriktade och omåttliga inställningar hos vår tanke, vilja eller känslor till andra ting och att ta dem från honom helt eller delvis;o ogrundad godtrogenhet,p otro,q villolära,r vantro,s miss­tröstan,t förtvivlan,u oefterrättelighet,v sanslöshet under domar,w hårdhet i hjärtat,x högmod,y förmätenhet,z köttslig sorglöshet,a att fresta Gud,b brukande olovliga medelc och litande till lovliga medel,d köttsliga njutningar och glädjer;e fördärvad, blind och urskillningslös iver;f ljumhetg och likgiltighet till Guds ting;h att fjärma oss själva och avfalla från Gud;i att bedja eller förrätta någon gudstjänst till helgon, änglar eller några andra skapelser;j alla fördrag och rådslag med djävulenk liksom hörsamhet till hans ingivelser;l att göra människor till herrar över vår tro och vårt samvete;m att förkasta och förakta Gud och hans bud;n att motstå och bedröva hans Ande,o oförnöjsamhet och otålighet inför hans fördelningar, dåraktigt anklaga honom för onda ting han tillfogar oss;p och att tillskriva pris för något gott vi antingen är, har eller kan göra till ödet,q avgudar,r oss självas eller någon annan skapelse.t

a Ps. 14:1; Ef. 2:12. b Jer. 2:27, 28 jmf med 1 Tess. 1:9. c Ps. 81:11. d Jes. 43:22-24. e Jer. 4:22; Hos. 4.1, 6. f Jer. 2:32. g Apg. 17:23, 29. h Jes. 40:18. i Ps. 50:21. j 5 Mos. 29:29. k Tit. 1:16; Heb. 12:16. l Rom. 1:30. m 2 Tim. 3:2. n Fil. 2:21. o 1 Joh. 2:15, 16; 1 Sam. 2:29; Kol. 3:2, 5. p 1 Joh. 4:1. q Heb. 3:12. r Gal. 5:20; Tit. 3:10. s Apg. 26:9. t Ps. 78:22. u 1 Mos. 4:13. v Jer. 5:3. w Jes. 42:25. x Rom. 2:5. y Jer. 13:15. z Ps. 19:14. a Sef. 1:12. b Matt. 4:7. c Rom. 3:8. d Jer. 17:5. e 2 Tim. 3:4. f Gal. 4:17; Joh. 16:2; Rom. 10:2; Luk. 9:54, 55. g Upp. 3:16. h Upp. 3:1. i Hes. 14:5; Jes. 1:4, 5. j Rom. 10:13, 14; Hos. 4:12; Apg. 10:25, 26; Upp. 19:10; Matt. 4:10; Kol. 2:18; Rom. 1:25. k 3 Mos. 20:6; 1 Sam. 28:7, 11 jmf med 1 Krön. 10:13, 14. l Apg. 5:3. m 2 Kor. 1:24; Matt. 23:9. n 5 Mos. 32:15; 2Sam. 12:9; Ords. 13:13. o Apg. 7:51; Ef. 4:30. p Ps. 73:2, 3, 13-15, 22; Job 1:22. q 1 Sam. 6:7-9. r Dan. 5:23. s 5 Mos. 8:17; Dan. 4:30. t Hab. 1:16.

F. 106. Vad lär oss i synnerhet orden ”vid sidan av mig” i det första budet?

S. Orden ”vid sidan av mig” (eller inför mitt ansikte) i det första budet lär oss att allseende Gud iakttager och storligen misshagas av synden att hysa någon annan gud, för att det skall vara skäl att avskräcka oss från den, att försvåra den såsom den mest oförskämda skymfa och även att övertyga oss om att göra vadhelst vi gör i hans tjänst såsom i hans åsyn.b

a Hes. 8:5-18; Ps. 44:20, 21. b 1 Krön. 28:9.

F. 107. Vilket är det andra budet?

S. Det andra budet är: ”Du skall inte göra dig någon bildstod eller avbild av det som är uppe i himlen eller nere på jorden eller av det som är i vattnet under jorden. Du skall inte tillbe dem eller tjäna dem. Ty jag, Herren, din Gud, är en nitälskande Gud, som låter straffet för fädernas missgärning drabba barnen, ja, tredje och fjärde släktledet, när man hatar mig, men som visar nåd mot tusen släktled när man älskar mig och håller mina bud.”a

a 2 Mos. 20:4-6.

F. 108. Vilka är de påbjudna plikterna i det andra budet?

S. De påbjudna plikterna i det andra budet är att mottaga, iakttaga och hålla hel och ren varje sådan gudstjänt och ordning som Gud inrättat i sitt ord:a i synnerhet bön och tacksägelse i Kristi namn;b läsning, predikan och åhörande av ordet;c sakramentens utdelning och mottagande;d kyrkans styre och ordning;e den pastorala tjänsten och dess understöd;f religiös fasta,g att svärja vid Guds namnh och avge honom löfte:i liksom också att ogilla, avsky och motstå all falsk gudstjänstj och (i enlighet med envars ställning och kallelse) att borttaga den och avguderiets alla minnesmärken.k

a 5 Mos. 32:46, 47; Matt. 28:20; Apg. 2:42; 1 Tim. 6:13, 14. b Fil. 4:6; Ef. 5:20. c 5 Mos. 17:18, 19; Apg. 15:21; 2 Tim. 4:2; Jak. 1:21, 22. d Matt. 28:19; 1 Kor. 11: 23-30. e Matt. 18:15-17; 16:19; 1 Kor. 5 hela kapitlet; 12:28. f Ef. 4:11, 12; 1 Tim. 5:17, 18; 1 Kor. 9:7-15. g Joel 2:12, 13; 1 Kor. 7:5. h 5 Mos. 6:13. i Jes. 19:21; Ps. 76:12. j Apg. 17:16, 17; Ps. 16:4. k 5 Mos. 7:5; Jes. 30:22. .

F. 109. Vilka är de förbjudna synderna i det andra budet?

S. De förbjudna synderna i det andra budet är varje påhitt,a råd,b befallning,c brukd och varjehanda gillande av en gudstjänst ej inrättad av Gud själv;e fördragande falsk dyrkan;f tillverkande någon åskådliggörelse av Gud, av alla eller någon av de tre personerna, antingen till det inre i vår tanke eller till det yttre med något slags bild eller likhet av något som helst skapat;g all tillbedjan av detsammah eller Gud i detsamma eller genom detsamma;i varje åskådliggörelse av uppdiktade gudomarj och all tillbedjan av dem eller tjänst hörande till dem;k alla vidskepliga anordningarl (fördärvande Guds tillbedjan,m tilläggande eller borttagande från den)n oavsett uppfunna och påbörjade av oss självao eller erhållna av tradition från andra,p om än under hedersnamnet ”uråldrig”,q ”sedvänja”,r ”hängivenhet”,s ”gott uppsåt” eller någon som helst annan förevändning;t simoni,u helgerån,v all försumlighet,w ringaktning,x hindery och motstånd mot den gudstjänst och de ordningar som Gud har bestämt.z

a 4 Mos. 15:39. b 5 Mos. 13:6-8. c Hos. 5:11; Mik. 6:16 d 1 Kung. 11:33; 12:33. e 5 Mos. 12:30-32. f 5 Mos. 13:6-12; Sak. 13:2,3; Upp. 2:2, 14, 15, 20; 17:12, 16, 17. g 5 Mos. 4:15-19; Apg. 17:29; Rom. 1:21-23, 25. h Dan. 3:18; Gal. 4:8. i 2 Mos. 32:5. j 2 Mos. 32:8. k 1 Kung. 18:26, 28; Jes. 65:11. m Apg. 17:22; Kol. 2:21-23. m Mal. 1:7, 8, 14. n 5 Mos. 4:2. o Ps. 106:39. p Matt. 15:9. q 1 Pet. 1:18. r Jer. 44:17. s Jes. 65:3-5; Gal. 1:13, 14. t 1 Sam. 13:11, 12; 15:21. u Apg. 8:18. v Rom. 2:22; Mal. 3:8. w 2 Mos. 4:24-26. x Matt. 22:5; Mal. 1:7, 13. y Matt. 23:13. z Apg. 13:44, 45; 1 Tess. 2:15, 16.

F. 110. Vilka skäl fogas till det andra budet för att inskärpa det desto mer?

S. För att inskärpa det andra budet desto mer (i dessa ord: ”Ty jag, Herren, din Gud, är en nitälskande Gud, som låter straffet för fädernas missgärning drabba barnen, ja, tredje och fjärde släktledet, när man hatar mig, men som visar nåd mot tusen släktled när man älskar mig och håller mina bud”a) fogas skälen, förutom Guds suveränitet över oss och hans äganderätt till oss,b den iver han har för sin egen tillbedjanc och hans vedergällande missbelåtenhet inför all falsk tillbedjan såsom andligt horeri;d räknande dem som bryter detta bud till sådana som hatar honom och hotande dem straff i flera släktled;e och skattande dem som iakttager det sådana som älskar honom och håller hans bud och utlovande dem barmhärtighet i många släktled.f

a 2 Mos. 20:5,6. b Ps. 45:11; Upp. 15:3, 4. c 2 Mos. 34:13, 14.d 1 Kor. 10:20-22; Jer. 7:18-20; Hes. 16:26, 27; 5 Mos. 32:16-20. e Hos. 2:2-4. f 5 Mos. 5:29.

F. 111. Vilket är det tredje budet?

S. Det tredje budet är: ”Du skall inte missbruka herrens, din Guds namn, ty herren skall inte låta den bli ostraffad som missbrukar hans namn.”a

a 2 Mos. 20:7.

F. 112. Vad påbjuder det tredje budet?

S. Det tredje budet påbjuder att Guds namn, titlar, attribut,a ordningar,b ordet,c sakramenten,d bön,e eder,f löften,g lotter,h verki och vad helst annat han gör sig själv känd genom, brukas heligt och vördnadsfullt i tanke,j meditation,k tall och skrift,m med en helig bekännelsen och ett passande levnadssätt,o till Guds ärap och såväl vårt egetq som vår nästas goda.r

a Matt. 6:9; 5 Mos. 28:58; Ps. 29:2; 68:5; Upp. 15:3, 4. b Mal. 1:14; Pred. 5:1. c Ps. 138:2. d 1 Kor. 11:24, 25, 28, 29. e 1 Tim. 2:8. f Jer. 4:2. g Pred. 5:2, 4-6. h Apg. 1:24, 26. i Job 36:24. j Matt. 3:16. k Ps. 8:2, 4, 5, 10. l Kol. 3:17; Ps. 105:2, 5. m Ps. 102:19. n 1 Pet. 3:15; Mik. 4:5. o Fil. 1:27. p 1 Kor. 10:31. q Jer. 32:39. r 1 Pet. 2:12.

F. 113. Vilka är de förbjudna synderna i det tredje budet?

S. De förbjudna synderna i det tredje budet är att inte bruka Guds namn såsom påbjudsa och att missbruka det med ett okunnigt,b tomt,c vanvördigt, skändligt,d vidskepligte eller ondsint omnämnande eller att på annat sätt bruka hans titlar, attribut,f ordningarg eller verk;h med hädelsei och med mened;j allehanda syndiga förbannelser,k eder,l löftenm och lotter;n att svika våra lovliga eder och löfteno och uppfylla sådana om olovliga ting;p missnöje och käbbel införq likasom närgånget snokande ir och felaktig tillämpning av Guds besluts och försyn;t att felaktigt tolka,u tillämpav eller på något annat sätt förvrida ordetw eller en del av det till skändliga skämt,x snorkiga eller gagnlösa frågor, tomma trätor eller att vidhålla falska läror;y att missbruka det, skapelser eller någonting som ryms under Guds namn till lockelserz eller syndiga lustar och seder;a att ondskefullt,b föraktfullt,c skymfligtd eller på något annat sätt motsätta sig Guds sanning, nåd och vägar;e att avlägga en förställd religiös bekännelse eller med förvända syften,f skämmas överg eller vara till skam för den, med förstämt,h ovist,i fruktlöstj och anstötligt levernek eller bortglida från den.l

a Mal. 2:2. b Apg. 17:23. c Ords. 30:9. d Mal. 1:6, 7, 12; 3:14. e 1 Sam. 4:3-5; Jer. 7:4, 9, 10, 14, 31; Kol. 2:20-22. f 2 Kung. 18:30, 35; 2 Mos. 5:2; Ps. 139:20. g Ps. 50:16, 17. h Jes. 5:12. i 2 Kung. 19:22; 3 Mos. 24:11. j Sak. 5:4; 8:17. k 1 Sam. 17:43; 2 Sam. 16:5. l Jer. 5:7; 23:10. m 5 Mos. 23:18; Apg. 23:12, 14. n Est. 3:7; 9:24; Ps. 22:19. o Ps. 24:4; Hes. 17:16, 18, 19. p Mark. 6:26; 1 Sam. 25:22, 32-34. q Rom. 9:14, 19, 20. r 5 Mos. 29:29. s Rom. 3:5, 7; 6:1, 2. t Pred. 8:11; 9:3; Ps. 39 hela Psalmen. u Matt. 5:21-48. v Hes. 13:22. w 2 Pet. 3:16; Matt. 12:24-31. x Jes. 22:13; Jer. 23:34, 36, 38. y 1 Tim. 1:4, 6, 7; 6:4, 5, 20; 2 Tim. 2:14; Tit. 3:9. z 5 Mos. 18:10-14. Apg. 19:13. a 2 Tim. 4:3, 4; Rom. 13:13, 14; 1 Kung. 21:9, 10; Jud. v. 4.b Apg. 13:45; 1 Joh. 3:12. c Ps. 1:1; 2 Pet. 3:3. d 1 Pet. 4:4. e Apg. 13:45, 46, 50; 4:18; 19:9; 1 Tess. 2:16; Heb. 10:29. f 2 Tim. 3:5; Matt. 23:14; 6:1, 2, 5, 16. g Mark. 8:38. h Ps. 78:14, 15. i 1 Kor. 6:5, 6; Ef. 5:15-17. j Jes. 5:4; 2 Pet. 1:8, 9. k Rom. 2:23, 24. l Gal. 3:1, 3; Hab. 6:6.

F. 114. Vilka skäl fogas till det tredje budet?

S. Till det tredje budet (i dessa ord: ”herrens, din Guds namn” och ”ty herren skall inte låta den bli ostraffad som missbrukar hans namn”a) fogas skälen, att eftersom han är Herrren och vår Gud, så skall hans namn inte skändas eller missbrukas på något sätt av oss;b i synnerhet eftersom han lika lite frikänner och förskonar överträdare av detta bud som han låter dem undkomma hans rättfärdiga dom,c även om många sådana undkommer människors domar och straff.d

a 2 Mos. 20:7. b 3 Mos. 19:12. c Hes. 36:21, 22, 23; 5 Mos. 28:58, 59; Sak. 5:2-4. d 1 Sam. 2:12, 17, 22, 24 jmf med 1 Sam. 3:13.

F. 115. Vilket är det fjärde budet?

S. Det fjärde budet är: ”Tänk på sabbatsdagen så att du helgar den. Sex dagar skall du arbeta och sköta alla dina sysslor. Men den sjunde dagen är Herrens, din Guds, sabbat. Då skall du inte utföra något arbete, inte heller din son eller din dotter, din tjänare eller tjänarinna eller din boskap, och inte heller främlingen som bor hos dig inom dina portar. Ty på sex dagar gjorde Herren himlen och jorden och havet och allt som är i dem, men på sjunde dagen vilade han. Därför har herren välsignat sabbatsdagen och helgat den.”a

a 2 Mos. 20:8-11.

F. 116. Vad påbjuds i det fjärde budet?

S. Det fjärde budet påbjuder alla människor att helga eller hålla heliga för Gud sådana tider som han har bestämt i sitt ord, uttryckligen en hel dag av sju; vilken var den sjunde från världens början till Kristi uppståndelse och veckans första dag alltsedan dess och skall så förbli till världens ände; vilken är den kristna sabbatena och kallas i Nya testamentet ”Herrens dag.”b

a 5 Mos. 5:12-14; 1 Mos. 2:2, 3; 1 Kor. 16:1, 2; Apg. 20:7; Matt. 5:17, 18; Jes. 56:2, 4, 6, 7. b Upp. 1:10.

F. 117. Hur skall sabbaten eller Herrens dag helgas?

S. Sabbaten eller Herrens dag skall helgas med en helig vila hela den dagen,a inte bara från sådana gärningar som alltid är syndiga, utan även från sådana världsliga sysslor och avkopplingar som är lovliga på andra dagar;b och vi skall fröjdas över att tillbringa hela tiden (förutom så mycket som skall upptas av gärningar av nöd och barmhärtighetc) i gemensamma och enskilda gudstjänstövningar;d och för det ändamålet skall vi förbereda våra hjärtan och med sådan framförsikt, flit och måttlighet ordna samt i rätt tid avsluta vårt världsliga arbete, så att vi kan vara desto mer fria och skickade för dagens plikter.e

a 2 Mos. 20:8, 10. b 2 Mos. 16:25-28; Neh. 13:15-22; Jer. 17:21, 22. c Matt. 12:1-13. d Jes. 58:13; Luk. 4:16; Apg. 20:7; 1 Kor. 16:1, 2; Ps. 92:1; Jes. 66:23; 3 Mos. 23:3. e 2 Mos. 20:8; Luk. 23:54, 56; 2 Mos. 16:22, 25, 26, 29; Neh. 13:19.

F. 118. Varför riktas befallningen att hålla sabbaten i synnerhet till familjöverhuvuden och andra överordnade?

S. Befallningen att hålla sabbaten riktas i synnerhet till familjeöverhuvuden och andra överordnade, för att de är skyldiga inte bara att hålla den själva utan att se till att den iakttages av alla dem som står under deras befallning; och för att de ofta är hågade att hindra dem genom sina egna sysslor.a

a 2 Mos. 20:10; Jos. 24:15; Neh. 13:15,17; Jer. 17:20-22; 2 Mos. 23:12.

F. 119. Vilka är de förbjudna synderna i det fjärde budet?

S. De förbjudna synderna i det fjärde budet är alla underlåtelser av de erfordrade plikterna;a allt vårdslöst, försumligt och gagnlöst utförande av dem och att vara led vid dem;b allt skändande av dagen med sysslolöshet och att göra vad som i sig självt är syndigtc och med alla onödiga gärningar, ord och tankar om våra världsliga sysslor och avkopplingar.d

a Hes. 22:26. b Apg. 20:7, 9; Hes. 33:30-32; Amos 8:5; Mal. 1:13. c Hes. 23:38. d Jer. 17:24, 27; Jes. 58:13.

F. 120. Vilka skäl fogas till det fjärde budet för att inskärpa det desto mer?

S. För att inskärpa det fjärde budet desto mer fogas skälen, att det är rimligt att Guds tillåter oss sex dagar för våra egna angelägenheter och förbehåller sig själv blott en (i dessa ord: ”Sex dagar skall du arbeta och sköta alla dina sysslor;”a), att Gud gör anspråk på särskild äganderätt till den dagen (”den sjunde dagen är Herrens, din Guds, sabbat”b), Guds exempel (vilken ”på sex dagar gjorde himlen och jorden och havet och allt som är i dem, men på sjunde dagen vilade”), och den välsignelse Gud tilldelade den dagen inte bara i helgelsen av den såsom en dag för hans tjänst utan också i inrättningen av den såsom ett medel till välsignelse för oss när vi helgar den (”Därför har herren välsignat sabbatsdagen och helgat den”c).

a 2 Mos. 20:9. b 2 Mos. 20:10. c 2 Mos. 20:11.

F. 121. Varför är orden ”kom ihåg” satta i början av det fjärde budet?

S. Orden ”kom ihåg” är satta i början av det fjärde budet,a delvis för att det är mycket välgörande att komma ihåg det; därigenom blir vi hjälpta i vår förberedelse att iakttaga detb och, i iakttagandet av det, att bättre iakttaga alla övriga budc och bevara en tacksam hågkomst av de två stora välgärningarna skapelse och återlösning, vilka rymmer en kort sammanfattning av religionen;d delvis för att vi är mycket kvicka att glömma den;e för att det naturliga ljuset är svagare för denf och ändå inskränker den vår naturliga frihet i ting lovliga vid andra tider;g för att den återkommer blott en gång under sju dagar och många världsliga sysslor kommer emellan och alltför ofta vänder våra tanker från den, antingen till förberedelse eller helgelse av den;h och för att Satan med sina verktyg mycket bemödar sig om att utblotta härligheten och även åminnelsen av den till att införa all gudlöshet och ogudaktighet.i

a 2 Mos. 20:8. b 2 Mos. 16:23; Luk. 23:54, 56 jmf med Mark. 15: 42; Neh. 13:19. c Ps. 92:1 jmf med v. 14, 15; Hes. 20:12, 19, 20. d 1 Mos. 2:2, 3; Ps. 118:22, 24 jmf med Apg. 4:10, 11; Upp. 1:10. e Hes. 22:26. f Neh. 9:14. g 2 Mos. 34:21. h 5 Mos. 5:14, 15; Amos 8:5. i Klag. 1:7; Jer. 17:21-23; Neh. 13:15-23.

F. 122. Vad är summan av de sex bud vilka rymmer vår plikt mot människan?

S. Summan av de sex bud vilka rymmer vår plikt mot människan är, att älska vår nästa såsom oss självaa och att göra mot andra vad vi vill att de skall göra mot oss.b

a Matt. 22:39. b Matt. 7:12.

F. 123. Vilket är det femte budet?

S. Det femte budet är: ”Hedra din far och din mor, så att du får leva länge i det land som Herren, din Gud, ger dig.”a

a 2 Mos. 20:12.

F. 124. Vad menas med ”far” och ”mor” i det femte budet?

S. Med ”far” och ”mor” i det femte budet menas inte bara naturliga föräldrara utan alla överordnade i ålderb och gåvor,c och i synnerhet sådana som med Guds ordning har auktoritet över oss i familjen,d kyrkane eller samhället.f

a Ords. 23:22, 25; Ef. 6:1, 2. b 1 Tim. 5:1, 2. c 1 Mos. 4:20-22; 45:8. d 2 Kung. 5:13. e 2 Kung. 2:12; 13:14; Gal. 4:10. f Jes. 49:23.

F. 125. Varför benämns överordnade ”far” och ”mor”?

S. Överordnade benämns ”far” och ”mor” både för att lära dem att i alla plikter gentemot sina underordnade, liksom naturliga föräldrar, uttrycka kärlek och ömhet mot dem i enlighet med deras olika förbindelser;a och att verka större beredvillighet och munterhet hos underordnade att utföra sina plikter gentemot sina överordnade såsom mot föräldrar.b

a Ef. 6:4; 2 Kor. 12:14; 1 Tess. 2:7, 8, 11; 4 Mos. 11:11, 12. b 1 Kor. 4:14-16; 2 Kung. 5:13.

F. 126. Vad är det femte budets allmänna mål?

S. Det femte budets allmänna mål är utförandet av de plikter vilka vi ömsesidigt är skyldiga i våra olika förbindelser såsom underordnade, överordnade och likar.a

a Ef. 5:21; 1 Pet. 2:17; Rom. 12:10.

F. 127. Vad är den heder som underordnade är skyldiga sina överordnande?

S. Den heder som underordnade är skyldiga sina överordnade är all tillbörlig vördnad i hjärta,a ordb och uppförande;c bön och tacksägelse för dem;d efterföljelse i deras dygder och nådegåvor;e beredvillig lydnad mot deras lovliga bud och råd;f tillbörlig underordning vid deras rättelser;g trohet,h försvari och understöd av deras personer och auktoritet i enlighet med deras olika rang och ställnings natur;j att fördraga deras svagheter och skyla dem med kärlek,k så att de kan vara en heder för dem och för deras styre.l

a Mal. 1:6; 3 Mos. 19:3. b Ords. 31:28; 1 Pet. 3:6. c 3 Mos. 19:32; 1 Kung. 2:19. d 1 Tim. 2:1, 2. e Heb. 13:7: Fil. 3:17. f Ef. 6:1, 2, 5-7; 1 Pet. 2:13, 14; Rom. 13:1-5; Heb. 13:17; Ords. 4:3, 4; 23:22; 2 Mos. 18:19, 24. g Heb. 12:9; 1 Pet. 2:18-20. h Tit. 2:9, 10. i 1 Sam. 26:15, 16; 2 Sam. 18:3; Est. 6:2. j Matt. 22:21; Rom. 13:6, 7; 1 Tim. 5:17, 18; Gal. 6:6; 1 Mos. 45:11; 47:12. k 1 Pet. 2:18; Ords. 23:22; 9:23. l Ps. 127:3-5; Ords. 31:23.

F. 128. Vilka är de underordnades synder mot sina överordnade?

S. De underordnades synder mot sina överordnade är all försummelse av de plikter som påbjuds dem;a avund,b ringaktningc och upprord inför deras personere och ställningarf i deras lovliga råd,g befallningar och rättelser;h förbannelse, håni och allt sådant sturskt och anstötligt uppförande som utgör skam och vanheder för dem och deras styre.j

a Matt. 15:4-6. b 4 Mos. 11:28, 29. c 1 Sam. 8:7; Jes. 3:6. d 2 Sam. 15: 1-12. e 2 Mos. 21:15. f 1 Sam. 10:27. g 1 Sam. 2:25. h 5 Mos. 21:18-21. i Ords. 30:11, 17. j Ords. 19:26.

F. 129. Vad påbjuds överordnade gentemot deras underordnade?

S. Överordnade påbjuds i enlighet med den makt de fått av Gud och det förhållande i vilket de står, att älska,a bedja förb och välsigna sina underordnade;c att undervisa,d råda och förmana dem;e bistå,f berömmag och belöna sådana som gör väl;h motstå,i klandra och tukta sådana som gör illa;j beskyddak och förse dem med allt nödvändigt till kroppl och själ;m och med allvarligt, vist, heligt och föredömligt uppförande skaffa Gud ära,n dem själva hedero och så bevara den auktoritet Gud har ålagt dem.p

a Kol. 3:19; Tit. 2:4. b 1 Sam. 12:23; Job 1:5. c 1 Kung. 8:55, 56; Heb. 7:7; 1 Mos. 49:28. d 5 Mos. 6:6, 7. e Ef. 6:4. f 1 Pet. 3:7. g 1 Pet. 2:14; Rom. 13:3. h Est. 6:3. i Rom. 13:3, 4. j Ords. 29:15; 1 Pet. 2:14. k Job 29:12-17; Jes. 1:10, 17. l 1 Tim. 5:8. m Ef. 6:4. n 1 Tim. 4:12; Tit. 2:3-5. o 1 Kung. 3:28. p Tit. 2:15.

F. 130. Vad är överordnades synder?

S. Överordnades synder är, förutom försummelsen av de plikter som påbjuds dem,a att missriktat söka sig själva,b sin egen ära,c bekvämlighet, vinning eller förnöjelse;d att befalla olovliga tinge eller sådana som inte står i underordnades makt att utföra;f att råda,g uppmuntrah eller gynna dem i sådant som är ont;i att avråda, avskräcka eller motstå dem i sådant som är gott;j att otillbörligt rätta demk; att vårdslöst utsätta eller utlämna dem för fel, frestelse och fara;l att reta dem till vrede;m eller att på något sätt vanhedra sig själva eller förringa sin auktoritet med ett orättfärdigt, obetänksamt, hårt eller eftergivet uppförande.n

aHes. 34:2-4. b Fil. 2:21. c Joh. 5:44; 7:18. d Jes. 56:10, 11; 5 Mos. 17:17. e Dan. 3:4-6. Apg. 4:17, 18. f 2 Mos. 5:10-18; Matt. 23:2, 4. g Matt. 14:8 jmf Mark. 6:24. h 2 Sam. 13:28. i 1 Sam. 3:13. j Joh. 7:46-49; Kol. 3:21; 2 Mos. 5:17. k 1 Pet. 2:18-20; Heb. 12:10; 5 Mos. 25:3. l 1 Mos. 38:11, 26; Apg. 18:17. m Ef. 6:4. n 1 Mos. 9:21; 1 Kung. 12:13-16; 1:6; 1 Sam. 2:29-31.

F. 131. Vilka är likars plikter?

S. Likars plikter är att akta varandras värdighet och värdea genom att överträffa varandra i hedersbevisning,b och genom att glädja sig åt varandras gåvor och framsteg såsom åt sina egna.c

a 1 Pet. 2:17. b Rom. 12:10. c Rom. 12:15, 16; Fil. 2:3, 4.

F. 132. Vilka är likars synder?

S. Likars synder är, förutom försummelsen av de påbjudna plikterna,a att undervärdera en annans värde,b avundas en annans gåvor,c bedrövas över den andres framsteg eller välgång,d och tillgripa överhöghet över en annan.e

a Rom. 13:8. b 2 Tim. 3:8. c Apg. 7:9; Apg. 7:9; Gal. 5:26; 4 Mos. 12:2; Est. 6:12, 13. e 3 Joh. v. 9: Luk. 22:24

F. 133. Vilket skäl fogas till det femte budet för att inskärpa det desto mer?

S. Till det femte budet fogas skälet (i dessa ord: ”så att du får leva länge i det land som HERREN, din Gud, ger dig”a) ett klart löfte om långt liv och välgång, så långt som det tjänar Guds ära och deras eget goda, för alla dem som håller detta bud.b

a 2 Mos. 20:12. b 5 Mos. 5:16; 1 Kung. 8:25; Ef. 6:2, 3.

F. 134. Vilket är det sjätte budet?

S. Det sjätte budet är: ”Du skall inte mörda”.a

a 2 Mos. 20:13.

F. 135. Vilka är de påbjudna plikter i det sjätte budet?

S. De påbjudna plikterna i det sjätte budet är alla omsorgsfulla ansträngningar och lovliga strävanden att bevara vårt egeta och andras liv;b genom att motstå alla tankar och föresatser,c underkuva alla lidelserd och undvika alla tillfällen,e frestelserf och seder som tenderar att orättfärdigt beröva någons liv;g genom rättfärdigt försvar därav mot våld,h tålmodigt fördraga Guds hand,i själslugn,j munterhet;k sansat bruk av mat,l dryck,m medicin,n sömn,o arbetep och avkoppling;q genom välvilliga tankar,r kärlek,s medkänsla,t blidhet, ömhet, vänlighet,u fridsamhet,v mildhet samt höviska samtal och uppföranden;w fördragsamhet, försonlighet, tålmodigt utstå och förlåta oförrätter och återgälda ont med gott,x trösta och bistå den betryckte, samt beskydda och försvara den oskyldige.y

a Ef. 5:28, 29. b 1 Kung. 18:4.c Jer. 26:15, 16; Apg. 23:12, 16, 17, 21, 27. d Ef. 4:26, 27. e 2 Sam. 2:22; 5 Mos. 22:8. f Matt. 4:6, 7; Ords. 1:10, 11, 15, 16. g 1 Sam. 24:12; 26:9-11; 1 Mos. 37:21, 22. h Ps. 82:4; Ords. 24:11, 12; 1 Sam. 14:45. i Jak. 5:7-11; Heb. 12:9. j 1 Tess. 4:11; 1 Pet. 3:3, 4; Ps. 37:8-11. k Ords. 17:22. l Ords. 25:16, 27. m 1 Tim. 5:23. n Jes. 38:21. o Ps. 127:2. p Pred. 5:12; 2 Tess. 3:10, 12; Ords. 16:26. q Pred. 3:4, 11. r 1 Sam. 19:4, 5; 22:13, 14. s Rom. 13:10. t Luk. 10:33, 34. u Kol. 3:12, 12. v Jak. 3:17. w 1 Pet. 3:8-11; Ords. 15:1; Dom. 8:1-3. x Matt. 5:24; Ef. 4:2, 32; Rom. 12:17, 20, 21. y 1 Tess. 5:14; Job 31:19, 20; Matt. 25:35, 36; Ords. 31:8, 9.

F. 136. Vilka är de förbjudna synderna i det sjätte budet?

S. De förbjudna synderna i det sjätte budet är allt berövande av vårt egeta eller andras liv,b utom i fall av offentlig rättsskipning,c lovlig krigföringd eller nödvändigt försvar;e försummelsen eller avlägsnandet av lovliga och nödvändiga medel för att bevara liv;f syndig vrede,g hat,h avund,i hämndlystnad,j alla överdrivna lidelser,k ängsliga bekymmer,l omåttligt bruk av mat, dryck,m arbeten och avkopplingar;o utmanande ord,p förtryck,q gräl,r slag, sårnads och vadhelst annat som tenderar till ödeläggelsen av någons liv.t

a Apg. 16:28. b 1 Mos. 9:6. c 4 Mos. 35:31, 33. d Jer. 48:10; 5 Mos. 22 hela kapitlet. e 2 Mos. 22:2, 3. f Matt. 25:42, 43; Jak. 2:15, 16; Pred. 6:1, 2. g Matt. 5:22. h 1 Joh. 3:15; 3 Mos. 19:17. i Ords. 14:30. j Rom. 12:19. k Ef. 4:31. l Matt. 6:31, 34. m Luk. 21:34; Rom. 13:13. n Pred. 12:12; 2:22, 23. o Jes. 5:12. p Ords. 15:1; 12:18. q Hes. 18:18; 2 Mos. 1:14. r Gal. 5:15; Ords. 23:29. s 4 Mos. 35:16-18, 21. t 2 Mos. 21:18-36.

F. 137. Vilket är det sjunde budet?

S. Det sjunde budet är: ”Du skall inte begå äktenskapsbrott”.a

a 2 Mos. 20:14.

F. 138. Vilka är de påbjudna plikterna i det sjunde budet?

S. De påbjudna plikterna i det sjunde budet är kyskhet till kropp, tanke, känslor,a ordb och uppförande;c samt att bevara den i oss själva och andra;d vaksamhet över ögonen och alla sinnena;e måttlighet,f förande ett kyskt umgänge,g anständig klädsel,h äktenskap för dem som inte har avhållsamhetens gåva;i äktenskaplig kärlekj och samboende;k flitigt arbete i våra kallelser;l att undfly alla tillfällen till orenhet och att motstå frestelser till detta.m

a 1 Tess. 4:4; Job 31:1; 1 Kor. 7:34. b Kol. 4:6. c 1 Pet. 2:3. d 1 Kor. 7:2, 35, 36. e Job 31:1. f Apg. 24:24, 25. g Ords. 2:16-20. h 1 Tim. 2:9. i 1 Kor. 7:2, 9. j Ords. 5:19, 20. k 1 Pet. 3:7. l Ords. 31:11, 27, 28. m Ords. 5:8; 1 Mos. 39:8-10.

F. 139. Vilka är de förbjudna synderna i det sjunde budet?

S. De förbjudna synderna i det sjunde budet är, förutom försummelsen av de påbjudna plikterna,a äktenskapsbrott, otukt,b våldtäkt, incest,c sodomi och alla onaturliga lustar;d alla orena föreställningar, tankar, avsikter och känslor;e alla fördärvliga eller snuskiga samtal eller att efterhöra sådana;f lystna blickar,g skamlöst eller lättfärdigt beteende, oanständig klädsel;h att förbjuda lovliga äktenskapi och medge olovliga äktenskap;j gilla, tillåta, äga och besöka bordeller;k snärja celibatlöften;l onödigt dröjsmål av äktenskap;m samtidigt ha fler hustrur eller makar än en;n orätt skilsmässao eller övergivande;p lättja, frosseri, dryckenskap,q okyskt umgänge,r lösaktiga sånger, skrifter, bilder, danser, skådespels och alla andra sporrar eller orena handlingar antingen i oss själva eller i andra.t

a Ords. 5:7. b Heb. 13:4; Gal. 5:19. c 2 Sam. 13:14; 1 Kor. 5:1. d Rom. 1:24, 26, 27; 3 Mos. 20:15, 16. e Matt. 5:28; 15:19; Kol. 3:5. f Ef. 5:3, 4; Ords. 7:5, 21, 22. g Jes. 3:16; 2 Pet. 2:14. h Ords. 7:10, 13. i 1 Tim. 4:3. j 3 Mos. 18:1-21; Mark. 6:18; Mal. 2:11, 12. 1 Kung. 15:12; 2 Kung. 23:7; 5 Mos. 23:17, 18; 3 Mos. 19:29; Jer. 5:7; Ords. 7:24-27. l Matt. 19:10, 11. m 1 Kor. 7:7-9; 1 Mos. 38:26. n Mal. 2:14, 15; Matt. 19:5. o Mal. 2:16; Matt. 5:32. p 1 Kor. 7:12, 13. q Hes. 16:49; Ords. 28:30, 31-33. r 1 Mos. 39:10; Ords. 5:8. s Ef. 5:4; Hes. 23:14-16. es. 23:15-17; Jes. 3:16; Mark. 6:22; Rom. 13:13; 1 Pet. 4:3. t 2 Kung. 9:30 jmf med Jer. 4:30 och med Hes. 23:40.

F. 140. Vilket är det åttonde budet?

S. Det åttonde budet är: ”Du skall inte stjäla.”a

a 2 Mos. 20:15.

F. 141. Vilka är de påbjudna plikterna i det åttonde budet?

S. De påbjudna plikterna i det åttonde budet är sannfärdighet, trohet och rättfärdighet i avtal och handel mellan människor;a att giva envar vad som tillkommer denne;b återställa egendom som olovligt undanhålls från dess rätte ägare;c skänka och utlåna fritt efter vår egen förmåga och andras behov;d måttlighet i våra omdömen, viljeyttringar och känslor angående världslig egendom;e en förutseende omsorg och ansträngning att anskaffa,f behålla, bruka och ordna sådana ting som är nödvändiga och lämpliga för vår naturs underhåll samt passande för våra villkor;g en lovlig kallelseh och flit i den;i skötsamhet,j att undvika onödiga rättssakerk och borgensåtaganden eller andra liknande förbindelser;l och en eftersträvan att med alla rätta och lovliga medel förvärva, bevara och främja andras såväl som vår eget välstånd och yttre egendom.m

a Ps. 15:2, 4; Sak. 7:4, 10; 8:16, 17. b Rom. 13:7. c 3 Mos. 6:2-5 jmf med Luk. 19:8. d Luk. 6:30, 38; 1 Joh. 3:17; Ef. 4:28; Gal. 6:10. e 1 Tim. 6:6-9; Gal. 6:14. f 1 Tim. 5:8. g Ords. 27:23-27; Pred. 2:24; 3:12, 13; 1 Tim. 6:17, 18; Jes. 38:1; Matt. 11:8. h 1 Kor. 7:20; 1 Mos. 2:15; 3:19. i Ef. 4:28; Ords. 10:4. j Joh. 6:12; Ords. 21:20. k 1 Kor. 6:1-9. l Ords. 6:1-6; 9:11:15. m 3 Mos. 25:35; 5 Mos. 22:1-4; 2 Mos. 23:4, 5; 1 Mos. 47:14, 20; Fil. 2:4; Matt. 22:39.

F. 142. Vilka är de förbjudna synderna i det åttonde budet?

S. De förbjudna synderna i det åttonde budet är, förutom försummelsen av de påbjudna plikterna,a stöld,b rån,c människorovd och att mottaga något stulet;e bedrägliga affärer,f falska vikter och mått,g att flytta landmärken;h orättfärdighet och otrohet i avtal mellan människori eller med anförtrott gods;j förtryck,k utpressning,l ocker,m bestickning,n okynnesprocesser,o orätta inhägnader och ödeläggelser;p kontroll av handelsvaror för att höja priset,q olovliga kallelserr och alla andra orättfärdiga eller syndiga sätt att taga eller undanhålla från vår nästa vad som tillhör denne eller att göra oss själva rika;s girighet,t missriktad värdesättning av och åstundan till världsliga egendomar;u misströstande och splittrande omsorger och strävanden inför att anskaffa, behålla och bruka dem;v att avundas andras välmåga;w likaså lättja,x slösaktighet, blottställande spel och alla andra sätt varigenom vi onödigt äventyrar vår yttre egendom,y och berövar oss det tillbörliga bruket av och trösten från den egendom Gud har givit oss.z

a Jak. 2:15, 16; 1 Joh. 3:17. b Ef. 4:28. c Ps. 62:11. d 1 Tim. 1:10. e Ords. 29:24; Ps. 50:18. f 1 Tess. 4:16. g Ords. 11:1; 20:10. h 5 Mos. 19:14; Ords. 23:10. i Am. 8:5; Ps. 37:21. j Luk. 16:10-12. k Hes. 22:29; 3 Mos. 25:17. l Matt. 23:25; Hes. 22:12. m Ps. 15:5. n Job. 15:34. o 1 Kor. 6:6-8; Ords. 3:29, 30. p Jes. 5:8; Mik. 2:2. q Ords. 11:26. r Apg. 19:19, 24, 25. s Job 20:19; Jak. 5:4; Ords. 21:6. t Luk. 12:15. u 1 Tim. 6:5; Kol. 3:2; Ord. 23:5; Ps. 62:11. v Matt. 6:25, 31, 34; Pred. 5:12. w Ps. 73:3 ; 37:1, 7. x 2 Tess. 3:11; Ords. 18:9. y Ords. 21:17; 23:20, 21; 28:19. z Pred. 4:8; 6:2; 1 Tim. 5:8.

F. 143. Vilket är det nionde budet?

S. Det nionde budet är: ”Du skall inte bära falskt vittnesbörd mot din nästa”.a

a 2 Mos. 20:16.

F. 144. Vilka är de påbjudna plikterna i det nionde budet?

S. De påbjudna plikterna i det nionde budet är att bevara och främja sanning mellan människor,a och såväl vår nästas som vårt eget goda namn;b att framträda för och bistå sanningen,c samt av hjärtat,d uppriktigt,e fritt,f klartg och fullth tala sanningen och endast sanningen i doms- och rättsärendeni och i alla andra som helst ting;j att kärleksfullt värdera vår nästa;k att älska, önska och glädja sig åt deras goda namn;l att sörja införm och skyla över deras svagheter;n att fritt erkänna deras gunster och nådegåvor;o att försvara deras oskyld;p att beredvilligt mottaga ett gott rykteq och ovilligt antaga ett dåligt rykte om någonr; att avvisa skvallrare,s smickraret och smädare;u att älska och vårda vårt eget goda namn och försvara det vid behov;v att hålla lovliga löften;w att vinnlägga sig om och öva vad helst som är sannfärdigt, hedervärt, älskvärt och av gott rykte.x

a Sak. 8:16; b 3 Joh. v. 12; c Ords. 31:8, 9. d Ps. 15:2. e 2 Krön. 19:9. f 1 Sam. 19:4, 5. g Jos. 7:19. h 2 Sam. 14:18-20. i 3 Mos. 19:15; Ords. 14:5, 25. j 2 Kor. 1:17, 18; Ef. 4:25. k Heb. 6:9; 1 Kor. 13:7. l Rom. 1:8; 2 Joh. v. 4; 3 Joh. v. 3, 4. m 2 Kor. 2:4; 12:21. n Ords. 17:9; 1 Pet. 4:8. o 1 Kor. 1:4, 5, 7; 2 Tim. 1:4, 5. p 1 Sam. 22:14. q 1 Kor. 13:6, 7. r Ps. 15:3. s Ords. 25:23. t Ords. 26:24, 25. u Ps. 101:5. v Ords. 22:1; Joh. 8:49. w Ps. 15:4. x Fil. 4:8.

F. 145. Vilka är de förbjudna synderna i det nionde budet?

S. De förbjudna synderna i det nionde budet är att på något sätt förvränga sanningen och såväl vår nästas som vårt eget goda namn,a i synnerhet i brottsmål;b att anföra falskt bevis,c leja falska vittnen,d avsiktligt framträda och yrka för en ond sak, trotsa och undertrycka sanningen,e fälla orätt dom,f kalla ont gott och gott ont, belöna den onde i enlighet med den rättfärdiges verk och den rättfärdige i enlighet med den ondes verk;g förfalskning,h hemlighållande av sanningen, oberättigad tystnad i en rättfärdig saki eller tiga när missgärning påkallar klander av oss självaj eller anmärkning mot andra;k att tala sanningen olägligtl eller illvilligt för felaktigt ändamål,m eller förvrida den till en felaktig mening,n eller med tvivelaktiga eller tvetydiga uttryck förvränga sanning eller rätt;o att tala osanning,p ljuga,q smäda,r baktala,s förklena,t skvallra,u tassla,v håna,w smäda,x förhastat,y hårtz och partiskt döma,å misstolka avsikter, ord och handlingar,ä smickra,ö fåfängt framhäva sig;a att tänka eller tala för högt eller för ringa om oss själva eller andra,b förneka Guds gåvor och gunster,c förstora mindre fel,d dölja, ursäkta eller förminska synder som påkallar en fri bekännelse,e onödigt uppdaga svagheter,f väcka falska rykten,g mottaga och bistå onda hörsägner,h och hålla för öronen i rättfärdiga svaromål,i ond misstanke,j avundas eller bedrövas inför någons förtjänta lov,k eftersträva eller önska dess skada,l glädja sig åt deras smälek och skam,m hånfull ringaktning,n dum beundran;o att bryta lovliga löften,p försumma ting med gott rykte,q och själva öva eller inte undvika eller hos andra inte hindra vad vi kan av sådana ting som förvärvar ett dåligt namn.r

a 1 Sam. 17:28; 2 Sam. 16:3; 1:9, 10, 15, 16. b 3 Mos. 19:15; Hab. 1:4. c Ords. 19:5; 6:16, 19. d Apg. 6:13. e Jer. 9:3, 5; Apg. 24:2, 5; Ps. 12:4, 5; 52:3-6. f Ords. 17:15; 1 Kung. 21: 9-14. g Jes. 5:23. h Ps. 119:69; Luk. 19:8; 16:5-7. i 3 Mos. 5:1; 5 Mos. 13:8; Apg. 5:3, 8, 9; 2 Tim. 4:6. J 1 Kung. 1:6; 3 Mos. 19:17. k Jes. 59:4. l Ords. 29:11. m 1 Sam. 22:9, 10 jmf med Ps. 52:1-7. n Ps. 56:6; Joh. 2:19 jmf med Matt. 26:60, 61. o 1 Mos. 3:5; 26:7, 9. p Jes. 59:13. q 3 Mos. 19:11; Kol. 3:9. r Ps. 50:20. s Ps. 15:3. t Jak. 4:11; Jer. 38:4. u 3 Mos. 19:16. v Rom. 1:29, 30. w 1 Mos. 21:9 jmf med Gal. 4:29. x 1 Kor. 6:10. y Matt. 7:1. z Apg. 28:4. å 1 Mos. 38:24; Rom. 2:1. ä Neh. 6:6-8; Rom. 3:8; Ps. 69:11; 1 Sam. 1:13-15; 2 Sam. 10:3. ö Ps. 12:3, 4. a 2 Tim. 3:2. b Luk. 18:9, 11; Rom. 12:16; 1 Kor. 4:6; Apg. 12:22; 2 Mos. 4:10-14. c Job 27:5, 6; 4:6. d Matt. 7:3-5. e Ords. 28:13; 30:20; 1 Mos. 3:12, 13; Jer. 2:35; 2 Kung. 5:25; 1 Mos. 4:9. f 1 Mos. 9:22; Ords. 25:9, 10. g 2 Mos. 23:1. h Ords. 29:12. i Apg. 7:56,57; Job 31:13, 14. j 1 Kor. 13:5; 1 Tim. 6:4. k 4 Mos. 11:29; Matt. 21:15. l Esra 4.12, 13. m Jer. 48:27. n Ps. 35:15, 16, 21; Matt. 27:28, 29. o Jud. v. 16; Apg. 12:22. p Rom. 1:31; 2 Tim. 3:3. q 1 Sam. 2:24. r 2 Sam. 13:12, 13; Ords. 5:8; 6:33.

F. 146. Vilket är det tionde budet?

S. Det tionde budet är: ”Du skall inte ha begär till din nästas hus. Du skall inte ha begär till din nästas hustru, inte heller till hans tjänare eller tjänarinna, hans oxe eller hans åsna eller något annat som tillhör din nästa.”a

a 2 Mos. 20:17.

F. 147. Vilka är de påbjudna plikterna i det tionde budet?

S. De påbjudna plikterna i det tionde budet består i en sådan full förnöjsamhet över vårt eget tillstånda och en sådan kärleksfull inställning mot vår nästa, att alla våra inre rörelser och känslor rörande denne tenderar till och främjar allt det goda som är dennes.b

a Heb. 13:5; 1 Tim. 6:6. b Job 31:29; Rom. 12:15; Ps. 122:7-9; 1 Tim. 1:5; Est. 10:3; 1 Kor. 13:4-7.

F. 148. Vilka är de förbjudna synderna i det tionde budet?

S. De förbjudna synderna i det tionde budet består i missnöje över vårt tillstånd,a att avundasb och bedrövas inför vår nästas goda,c tillsammans med alla missriktade rörelser och känslor till något som är dennes.d

a 1 Kung. 21:4, 13; 1 Kor. 10:10. b Gal. 5:26; Jak. 3:14, 16. c Ps. 112:9, 10; Neh. 2:10. d Rom. 7:7, 8; Rom. 13:9; Kol. 3:5; 5 Mos. 5:21.

F. 149. Är någon människa förmögen att fullkomligt hålla Guds bud?

S. Ingen människa är förmögen, vare sig av sig själva eller av någon nåd erhållen i det här livet, att fullkomligt hålla Guds bud,b utan bryter dagligen mot dem i tanke,c ord och gärning.d

a Jak. 3:2; Joh. 15:5; Rom. 8:8. b Pred. 7:20; 1 Joh. 1:8, 10; Gal. 5:17; Rom. 7:18, 19. c Gal. 6:5; 1 Mos. 8:21. d Rom. 3:9-19; Jak. 3:2-13.

F. 150. Är alla brott mot Guds lag lika avskyvärda i sig själva och i Guds åsyn?

S. Alla brott mot Guds lag är inte lika avskyvärda, utan vissa synder är i sig själva och med anledning av olika försvårande omständigheter mer avskyvärda i Guds åsyn än andra.a

a Joh. 19:11; Hes. 8:6, 13, 15; 1 Joh. 5:16; Ps. 78:17, 32, 56.

F. 151. Vilka är de försvårande omständigheter som gör vissa synder mer avskyvärda än andra?

S. Synder tillkommer försvårande omständigheter:

från de kränkande personerna:a om de är av mer framskriden ålder,b större erfarenhet eller nåd,c framstående bekännelse,d gåvor,e ställning,f ämbete,g ledare för andrah och deras exempel antagligen kan komma att följas av andra;i

från de kränkta parterna:j om omedelbart mot Gud,k hans attributl och tillbedjan;m mot Kristus och hans nåd;n den helige Ande,o hans vittnesbördp och verkningar;q mot överordnade, framståender och sådana som vi i synnerhet är förenade med och förbundna till;s mot någon av de heliga,t i synnerhet svaga trosfränder,u dessas eller någon annans själ,v och det gemensamma goda för alla eller många;w

från kränkningens natur och beskaffenhet:x om den är mot lagens uttryckliga bokstav,y bryter många bud, rymmer många synder;z om den inte bara tillkommit i hjärtat, utan bryter fram i ord och handlingar,a väcker andras anstötb och inte tillåter någon ersättning;c om mot medel,d barmhärtighetsgåvor,e domar,f naturens ljus,g samvetsövertygelse,h offentlig eller enskild tillrättavisning,i kyrkliga domar,j samhälleliga straffk och våra egna böner, avsikter, löften,l eder,m förbundn och förbindelser med Gud och människor;o om begången överlagt,p egenvilligt,q övermodigt,r skamlöst,s skrytsamt,t illvilligt,u ofta,v hårdnackat,w glatt,x varaktigty eller såsom återfall efter omvändelse;z

från belägenheter i tida och rum:b om på Herrens dagc eller andra tider för gudstjänst;d eller omedelbart föree eller efter dessa,f eller andra hjälpmedel avsedda att förhindra eller bota sådana misstag;g om offentligt eller i närvaro av andra vilka därigenom antagligen kan komma att pådrivas eller besudlas.h

a Jer. 2:8. b Job 32:7, 9; Pred. 4:13. c 1 Kung. 11:4, 9. d 2 Sam. 13:14; 1 Kor. 5:1. e Jak. 4:17; Luk. 12:47, 48. f Jer. 5:4, 5. g 2 Sam. 12:7-9; Hes. 8:11, 12. h Rom. 2:17-24. i Gal. 2:11-14. j Matt. 21:38, 39. k 1 Sam. 2:25; Apg. 5:4; Ps. 51:6. l Rom. 2:4. m Mal. 1:8, 14. n Heb. 2:2, 3; 12:25. o Heb. 10:29; Matt. 12:31, 32. p Ef. 4:30; q Heb. 6:4-6. r Jud. v 8; 4 Mos. 12:8, 9; Jes. 3:5. s Ords. 30:17; 2 Kor. 12:15; Ps. 55:13-16. t Seb. 2:8, 10, 11; Matt. 18:6; 1 Kor. 6:8; Upp. 17:6. u 1 Kor. 8:11, 12; Rom. 14:13, 15, 21. v Hes. 13:19; 1 Kor. 7:12; Upp. 18:12, 13; Matt. 23:15. w 1 Tess. 2:15, 16; Jos. 22:20. x Ords. 6:30-35. y Es. 9:10-12; 1 Kung. 11:9, 10. z Kol. 3:5; 1 Tim. 6:10; Ords. 5:8-12; 6:32, 33; Jos. 7:21. a Jak. 1:14, 15; Matt. 5:22; Mik. 2:1. b Matt. 18:7; Rom. 2:23, 24. c 5 Mos. 22:22 jmf med v. 28, 29; Ords. 6:32-35. d Matt. 11:21-24; Joh. 15:22. e Jes. 1:3; 5 Mos. 32:6. f Amos 4:8-11; Jer. 5:3. g Rom. 1:26, 27. h Rom. 1:32; Dan. 5:22; Tit. 3:10, 11. i Ords. 29:1. j Tit. 3:10; Matt. 28:17. k Ords. 27:22; 23:35. l Ps. 78:34-37; Jer. 2:20; 42:5, 6, 20, 21. m Pred. 5:4-6; Ords. 20:25. n 3 Mos. 26:25. o Ords. 2:17; Hes. 17:18, 19. p Ps. 36:5. q Jer. 6:16. r 4 Mos. 15:30; 2 Mos. 21:14. s Jer. 3:3; Ords. 7:13. t Ps. 52:3. u 3 Joh. v. 10. v 4 Mos. 14:22. w Sak. 7:11, 12. x Ords. 2:14. y Jes. 57:17. z Jer. 34:8-11; 2 Pet. 2:20-22. a 2 Kung. 5:26. b Jer. 7:10; Jes. 26:10. c Hes. 23:37-39. d Jes. 58:3-5; 4 Mos. 25:6, 7. e 1 Kor. 11:20, 21. f Jer. 7:8-10; Ords. 7:14, 15; Joh. 13:27, 30. g Es. 9:13, 14. h 2 Sam. 16:22; 1 Sam. 2:22-24.

F. 152. Vad förtjänar varje synd av Gud?

S. Varje synd (även den minsta), begången mot Guds suveränitet,a godhetb och helighetc samt mot hans rättfärdiga lag,d förtjänar hans vrede och förbannelsee både i det här livetf och i det kommande,g och kan inte sonas utom med Kristi blod.h

a Jak. 2:10, 11. b 2 Mos. 20:1, 2. c Hab. 1:13; 3 Mos. 10:3; 11:44, 45. d 1 Joh. 3:4; Rom. 7:12. e Ef. 5:6; Gal. 3:10. f Klag. 3:39; 5 Mos. 28:15-68. g Matt. 25:41. h Heb. 9:22; 1 Pet. 1:18, 19.

F. 153. Vad fordrar Gud av oss för att vi skall undgå hans rättmätiga vrede och förbannelse på grund av brottet mot lagen?

S. För att vi skall undgå Guds rättmätiga vrede och förbannelse på grund av brottet mot lagen, fordrar han av oss omvändelse till Gud och tro på vår Herre Jesus Kristus,a och det flitiga bruket av de yttre medel varigenom Kristus förmedlar oss sin medlings välgärningar.b

a Apg. 20:21; Matt. 3:7, 8; Luk. 13:3, 5; Apg. 16:30; 31; Joh. 3:16, 18. b Ords. 2:1-5; 8:33-36.

F. 154. Vilka är de yttre och vanliga medel varigenom Kristus förmedlar oss sin medlings välgärningar?

S. De yttre och vanliga medel varigenom Kristus förmedlar sin kyrka sin medlings välgärningar, är alla hans ordningar; i synnerhet ordet, sakramenten och bönen, vilka alla görs verksamma för de utvalda till deras frälsning.a

a Matt. 28:19, 20; Apg. 2:42, 46-47.

F. 155. Hur görs ordet verksamt till frälsning?

S. Guds Ande gör läsningen, men i synnerhet predikan av ordet, till ett verksamt medel för syndares upplysning,a överbevisning och ödmjukhet;b till att driva dem bort från sig själva, draga dem till Kristus,c omforma dem till hans avbildd och underkuva dem till hans vilja;e till att bestyrka dem mot frestelser och fördärvelser,f uppbygga dem i nådeng och befästa deras hjärtan i helighet och tröst genom tro till frälsning.h

a Neh. 8:8; Apg. 26:18; Ps. 19:9. b 1 Kor. 14:24, 25; 2 Krön. 34:18, 19, 26-28. c Apg. 2:37, 41; 8:27-39. d 2 Kor. 3:18. e 2 Kor. 10:4-6; Rom. 6:17. f Matt. 4:4, 7, 10; Ef. 6:16, 17; Ps. 19:12; 1 Kor. 10:11. g Apg. 20:32; 2 Tim. 3:15-17. h Rom. 16:25; 1 Tess. 3:2, 10, 11, 13; Rom. 15:4; 10:13-17; 1:16.

F. 156. Skall Guds ord läsas av alla?

S. Även om inte alla är tillåtna att läsa ordet offentligt för församlingen,a är dock alla slags människor skyldiga att läsa det enskilt för sig självab och med sina familjer;c för vilket ändamål de heliga skrifterna skall översättas från grundtexten till folkspråken.d

a 5 Mos 31:9, 11-13; Neh. 8:2, 3; 9:3-5. b 5 Mos. 17:19; Upp. 1:3; Joh. 5:39; Jes. 34:16. c 5 Mos. 6:6-9; 1 Mos. 18:17, 19; Ps. 78:5-7. d 1 Kor. 14:6, 9, 11, 12, 15, 16, 24, 27, 28.

F. 157. Hur skall Guds ord läsas?

S. De heliga skrifterna skall läsas med en hög och vördnadsfull uppskattning;a med en fast övertygelse att de är Guds sanna ordb och att han ensam kan förmå oss förstå dem;c med önskan att veta, tro och lyda Guds vilja uppenbarad däri;d med flite och uppmärksamhet till deras innehåll och mål;f med meditation,g tillämpning,h självförnekelsei och bön.j

a Ps. 19:11; Neh. 8:3-10; 2 Mos. 24:7; 2 Krön. 34:27; Jes. 66:2. b 2 Pet. 1:19-21. c Luk. 24:45; 2 Kor. 3:13-16. d 5 Mos. 17:10, 20. e Apg. 17:11. f Apg. 8:30, 34; Luk. 10:26-28. g Ps. 1:2; 119:97. h 2 Kön. 34:21. i Ords. 3:5; 5 Mos. 33:3. j Ords. 2:1-6; Ps. 119:18; Neh. 7:6, 8.

F. 158. Av vilka skall Guds ord predikas?

S. Guds ord skall endast predikas av sådana som har tillräckligt med gåvora och också vederbörligt godkänts och kallats till det ämbetet.b

a 1 Tim. 3:2, 6; Ef. 4:8-11; Hos. 4:6; Mal. 2:7; 2 Kor. 3:6. b Jer. 14:15; Rom. 10:15; Heb. 5:4; 1 Kor. 12:28, 29; 1 Tim. 3:10; 4:14; 5:22.

F. 159. Hur skall ordet predikas av dem som är kallade därtill?

S. De som är kallade att arbeta i ordets tjänst skall predika sund lära,a flitigt,b i tid och otid;c enkelt,d inte med lockande ord av mänsklig visdom, utan genom bevisning i Ande och kraft;e troget,f kungörande allt Guds rådslut;g vist,h tillämpande sig till åhörarnas behov och förmågor;i nitiskt,j med ivrig kärlek till Gudk och folket;l uppriktigt,m syftande till hans äran och deras omvändelse,o uppbyggelsep och frälsning.q

a Tit. 2:1, 8. b Apg. 18:25. c 2 Tim. 4:2. d 1 Kor. 14:19. e 1 Kor. 2:4. f Jer. 23:28; 1 Kor. 4:1, 2. g Apg. 20:27. h Kol. 1:28; 2 Tim. 2:15. i 1 Kor. 3:2; Heb. 5:12-14; Luk. 12:42. j Apg. 18:25. k 2 Kor. 5:13, 14; Fil. 1:15-17. l Kol. 4:12; 2 Kor. 12:15. m 2 Kor. 2:17; 4:2. n 1 Tess. 2:4-6; Joh. 7:18. o 1 Kor. 9:19-22. p 2 Kor. 12:19; Ef. 4:12. q 1 Tim. 4:16; Apg. 26:16-18.

F. 160. Vad fordras av dem som hör ordet predikas?

S. Det fordras av dem som hör ordet predikas, att de uppmärksammar det med flit,a förberedelseb och bön;c prövar vad de hör med Skrifterna;d mottager sanningen med tro,e kärlek,f saktmodg och öppenheth såsom Guds ord;i mediterarj och samtalar;k gömmer det i sina hjärtan;l och frambär dess frukt i sina liv.m

a Ords. 8:34. b 1 Pet. 2:1, 2; Luk. 8:18. c Ps. 119:18; Ef. 6:18, 19. d Apg. 17:11. e Heb. 4:2. f 2 Tess. 2:10. g Jak. 1:21. h Apg. 17:11. i 1 Tess. 2:13. j Luk. 9:44; Heb. 2:1. k Luk. 24:14; 5 Mos. 6:6,7. l Ords. 2:1; Ps. 119:11. m Luk. 8:15; Jak. 1:25.

F. 161. Hur blir sakramenten verksamma frälsningsmedel?

S. Sakramenten blir verksamma frälsningsmedel, inte av någon kraft i sig själva eller någon verksamhet som härrör från fromheten eller uppsåtet hos honom av vilken de utdelas, utan endast med den helige Andes verkan och Kristi välsignelse (av vilken de instiftats).a

a 1 Pet. 3:21; Apg. 8:13 jmf med v. 23; 1 Kor. 3:6, 7; 12:13.

F. 162. Vad är ett sakrament?

S. Ett sakrament är en helig ordning instiftad av Kristus i hans kyrka,a till att beteckna, besegla och åskådliggörab för dem som är i nådens förbundc hans medlings välgärningar;d till att stärka och utöka deras tro och alla andra nådegåvor;e till att förbinda dem till lydnad;f till att betyga och vårda deras kärlek och gemenskap med varandra,g och till att skilja dem från utomstående.h

a 1 Mos. 17:7, 10; 2 Mos. 12 (hela kapitlet); Matt. 28:19; 26:26-28. b Rom. 4:11; 1 Kor. 11:24, 25. c Rom. 15:8; 2 Mos. 12:48. d Apg. 2:38; 1 Kor. 10:16. e Rom. 4:11; Gal. 3:27. f Rom. 6:3, 4; 1 Kor. 10:21. g Ef. 4:2-5; 1 Kor. 12:13. h Ef. 2:11, 12; 1 Mos. 34:14.

F. 163. Vilka är ett sakraments delar?

S. Ett sakraments delar är två: den ena ett yttre och sinnligt tecken brukat efter Kristi instiftelse, och den andra en inre och andlig nåd därigenom betecknad.a

a Matt. 3:11; 1 Pet. 3:21; Rom. 2:28, 29.

F. 164. Hur många sakrament har Kristus instiftat i sin kyrka under Nya testamentet?

S. Under Nya testamentet har Kristus i sin kyrka instiftat endast två sakrament: dop och Herrens måltid.a

a Matt. 28:19¸1 Kor. 11:20, 23; Matt. 26:26-28.

F. 165. Vad är dopet?

S. Dopet är ett nytestamentligt sakrament, vari Kristus har förordnat reningen med vatten i Faderns, Sonens och den helige Andes namna till att vara ett tecken och insegel på inympande i honom,b syndernas tillgift genom hans blodc och pånyttfödelse genom hans Ande,d på barnaskape och uppståndelse till evinnerligt liv;f och varigenom de döpta högtidligt upptages i den synliga kyrkan,g och inträder i en öppen och bekänd förbindelse att helt och hållet vara Herrens.h.

a Matt. 28:19; b Gal. 3:27. c Mark. 1:4; Upp. 1:5. d Tit. 3:5; Ef. 5:26. e Gal. 3:26, 27. f 1 Kor. 15:29; Rom. 6:5. g 1 Kor. 12:18. h Rom. 6:4.

F. 166. Till vilka skall dopet utdelas?

S. Dopet skall inte utdelas till någon som är utanför den synliga kyrkan och således främlingar till löftets förbund förrän denne bekänner sin tro på Kristus och lydnad mot honom;a men spädbarn härstammande från föräldrar (antingen båda eller blott en av dem) som bekänt tro på Kristus och lydnad mot honom är i det hänseendet i förbundet och skall döpas.b

a Apg. 8:36, 37; 2:38. b 1 Mos. 17:7, 9 jmf med Gal. 3:9, 14 och med Kol. 2:11, 12 och med Apg. 2:38, 39 och med Rom. 4:11, 12; 1 Kor. 7:14; Matt. 28:19; Luk. 18:15, 16; Rom. 11:16.

F. 167. Hur skall vårt dop befrämjas av oss?

S. Den nödvändiga men mycket försummade plikten att befrämja vårt dop skall iakttagas livslångt av oss; i synnerhet i tid av frestelse och när vi närvarar vid dess utdelning till andra;a genom allvarligt och tacksamt beaktande av dess natur och de ändamål för vilka Kristus instiftade det, de förmåner och välgärningar som tillhandahålls och beseglas därmed och vårt högtidliga löfte avlagt däri;b genom att ödmjuka oss för vår syndiga befläckelse, vårt tillkortakommande och vår vandring motsatt dopets nåd och våra förpliktelser;c genom att växa upp till visshet om syndernas efterskänkning och om alla andra välsignelser beseglade för oss i det sakramentet;d genom att hämta styrka från Kristi död och uppståndelse (till vilka vi döps) till syndens död och nådens liv;e genom att eftersträva att leva av tro,f att ha heligt och rättfärdigt umgängeg såsom dem vilka däri uppgivit sina namn till Kristus,h och att vandra i syskonkärlek såsom döpta av samme Ande till en enda kropp. i

a Kol. 2:11, 12; Rom. 6:4, 6, 11. b Rom. 6:3-5. c 1 Kor. 1:11-13; Rom. 6:2, 3. d Rom. 4:11, 12; 1 Pet. 3:21. e Rom. 6:3-5. f Gal. 3:26, 27. g Rom. 6:22. h Apg. 2:38. i 1 Kor. 12:13, 25-27.

F. 168. Vad är Herrens måltid?

S. Herrens måltid är ett nytestamentligt sakramenta vari, med givandet och mottagandet av bröd och vin enligt Kristi instiftelse, hans död framställs, och värdiga deltagare livnär sig av hans kropp och blod till sin andliga näring och tillväxt i nåden;b får sin förening och gemenskap med honom bekräftad;c betygar och förnyar sin tacksamhetd och sin förbindelse med Gud,e samt deras ömsesidiga kärlek och samhörighet med varandra som lemmar av samma mystika kropp.f

a Luk. 22:20. b Matt. 26:26-28; 1 Kor. 11:23-26. c 1 Kor. 10:16. d 1 Kor. 11:24. e 1 Kor. 10:14-16, 21. f 1 Kor. 10:17.

F. 169. Hur har Kristus instiftat att bröd och vin skall givas och mottagas i Herrens måltids sakrament?

S. Kristus har instiftat ordets tjänare (i utdelningen av Herrens måltids sakrament) att avskilja bröd och vin från vanligt bruk med instiftelseorden, tacksägelse och bön, att taga och bryta brödet, och giva både brödet och vinet till deltagarna, vilka av samma förordning skall mottaga och äta brödet och dricka vinet i tacksam åminnelse av att Kristi kropp nedbröts och utgavs samt att hans blod utgjöts för dem.a

a 1 Kor. 11:23, 24; Matt. 26:26-28; Mark. 14:22-24; Luk. 22:19, 20.

F. 170. Hur livnär sig värdiga deltagare av Kristi kropp och blod i Herrens måltid?

S. Såsom Kristi kropp och blod inte är kroppsligt eller köttsligt närvarande i, med eller under bröd och vin i Herrens måltid,a och ändå är andligt närvarande för den mottagandes tro inte mindre sant och verkligt än själva elementen är för deras yttre sinnen;b så livnär sig värdiga deltagare av Kristi kropp och blod i Herrens måltids sakrament, inte på ett kroppsligt eller köttsligt utan på ett andligt sätt, dock sant och verkligt,c emedan de genom tron mottager och tillämpar till sig själva Kristus korsfäst och hans döds alla välgärningar.d

a Apg. 3:21. b Matt. 26:26, 28. b 1 Kor. 11:24-29. c 1 Kor. 10:16.

F. 171. Hur skall de som mottager Herrens måltids sakrament förbereda sig själva innan de kommer till den?

S. De som mottager Herrens måltids sakrament skall innan de kommer förbereda sig själva därtill, genom att pröva sig självaa om de är i Kristus,b om deras synder och brister,c om sanningen och måttet på deras kunskap,d tro,e omvändelse,f kärlek till Gud och trosfränderna,g kärlek till alla människorh (förlåtande dem som felat mot demi), om deras längtan efter Kristus,j och om deras nya lydnad;k och genom att förnya utövningen av dessa nådegåvorl med allvarlig meditationm och ivrig bön.n

a 1 Kor. 11:28. b 2 Kor. 13:5. c 1 Kor. 5:7 jmf med 2 Mos. 12:15. d 1 Kor. 11:29. e 1 Kor. 13:5; Matt. 16:28. f Sak. 12:10; 1 Kor. 11:31. g 1 Kor. 10:16, 17; Apg. 2:46, 47. h 1 Kor. 5:8; 11:18, 20. i Matt. 5:23, 24. j Jes. 55:1; Joh. 7:37. k 1 Kor. 5:7, 8. l 1 Kor. 11:25, 26, 28; Heb. 10:21, 22, 24; Ps. 26:6. m 1 Kor. 11:24, 25. n 2 Krön. 30:18, 19; Matt. 26:26.

F. 172. Kan en som tvivlar på att denne är i Kristus eller om sin vederbörliga förberedelse komma till Herrens måltid?

S. En som tvivlar på att denne är i Kristus eller om sin vederbörliga förberedelse för Herrens måltids sakrament, kan ha sann del i Kristus även om denne ännu inte är förvissad därom;a och har för Guds räkning det, om denne är vederbörligen gripen av bristenb och uppriktigt önskar att bli funnen i Kristusc och lämna missgärning:d i detta fall (eftersom löftena givits och detta sakrament instiftats för att undsätta svaga och tvivlande kristna)e skall denne begråta sin otrof och anstränga sig om att få sina tvivel lösta,g och därigenom kan och bör denne komma till Herrens måltid för att ytterligare bli stärkt.h

a Jes. 1:10; 1 Joh. 5:13; Ps. 88 hela; Ps. 77: 1-13; Jon. 2:4, 7. b Jes. 54:7-10; Matt. 5:3, 4; Ps. 31:23; 73:13, 22, 23. c Fil. 3:8, 9; Ps. 10:17; 42:2, 3, 6, 12. d 2 Tim. 2:19; Jes. 50:10; Ps. 66:18-20. e Jes. 40:11, 29, 31; Matt. 11:28; 12:20; 26:28. f Mark. 9:24. g Apg. 2:37; 16:30. h Rom. 4:11; 1 Kor. 11:28.

F. 173. Kan någon som bekänner tro och önskar komma till Herrens måltid hållas från den?

S. Sådana som befinns vara okunniga eller anstötliga, trots deras trosbekännelse och önskan att komma till Herrens måltid, kan och bör hållas från sakramentet med den makt Kristus har lämnat till sin kyrka,a tills de mottager undervisning och visar sin omdaning.b

a 1 Kor. 11:27-34 jmf med Matt. 7:6 och med 1 Kor. kapitel 5 och med Jud. v. 23 och med 1 Tim. 5:22. b 2 Kor. 2:7.

F. 174. Vad fordras av dem som mottager Herrens måltids sakrament vid tiden för dess utdelning?

S. Vid tiden för dess utdelning fordras det av dem som mottager Herrens måltids sakrament, att de med all helig vördnad och uppmärksamhet väntar på Gud i den ordningen,a flitigt iakttager de sakramentala elementen och handlingarna,b varsamt urskiljer Herrens kroppc och hängivet mediterar över hans död och lidanden;d och därigenom väcker sig själva till en kraftfull övning av sina nådegåvor,e till att bedöma sig självaf och sörja över synd,g ivrigt hungra och törsta efter Kristus,h med tro livnära sig av honom,i motta hans fullhet,j förtrösta på hans förtjänster,k glädja sig i hans kärlek,l tacka för hans nåd,m förnya sitt förbund med Gudn och sin kärlek till alla de heliga.o

a 3 Mos. 10:3; Heb. 12:28; Ps. 5:8; 1 Kor. 11:17, 26, 27. b 2 Mos. 24:8 jmf med Matt. 26:28. c 1 Kor. 11:29. d Luk. 22:19. e 1 Kor. 11:26; 10:3-5, 11, 14. f 1 Kor. 11:31. g Sak. 12:10. h Upp. 22:17. i Joh. 6:35. j Joh. 1:16. k Fil. 1:16. l Ps. 63:5, 6; 2 Krön. 30:21. m Ps. 22:27. n Jer. 50:5; Ps. 50:5. o Apg. 2:42.

F. 175. Vad är kristnas plikt efter att de mottagit Herrens måltids sakrament?

S. Efter att de mottagit Herrens måltids sakrament är kristnas plikt att allvarligt beakta hur de betedde sig däri och med vilken framgång;a om de finner vederkvickelse och tröst, att välsigna Gud för det,b bedja om dess varaktighet,c vaka på återfall,d infria sina löftene och uppmuntra sig själva till flitig närvaro i den ordningen;f men om de inte finner något välgörande i nuläget, att noggrannare granska sin förberedelse inför och sitt uppförande i sakramentet;g om de i båda gillar sig själva inför Gud och deras eget samvete, skall de vänta på frukt i rätt tid;h men om de inser att de har felat i någondera, bör de ödmjuka sigi och framöver närvara med större omsorg och flit.j

a Ps. 28:7; 85:9; 1 Kor. 11:17, 30, 31. b 2 Krön. 30:21-23, 25, 26; Apg. 2:42, 46, 47. c Ps. 36:11; Höga v. 3:4; 1 Krön. 29:18. d 1 Kor. 10:3-5, 12. e Ps. 50:14. f 1 Kor. 11:25, 26; Apg. 2:42, 46. g Höga v. 5:1-6; Pred. 5:1-6. h Ps. 123:1, 2; Ps. 42:6, 9; 43:3-5. i 2 krön. 30:18, 19; Jes. 1:16, 18. j 2 Kor. 7:11; 1 Krön. 15:12-14.

F. 176. Vari förenas dopets och Herrens måltids sakrament?

S. Dopets och Herrens måltids sakrament förenas i att bådas upphov är Gud,a den andliga delen i båda är Kristus och hans välgärningar,b båda är insegel på detsamma förbund,c skall utdelas av av ingen annan än evangeliets tjänare,d och skall förbli i Kristi kyrka till hans andra ankomst.e

a Matt. 28:19; 1 Kor. 11:23. b Rom. 6:3, 4; 1 Kor. 10:16. c Rom. 4:11 jmf med Kol. 2:12; Matt. 26:27, 28. d Joh, 1:33; Matt. 28:19; 1 Kor. 11:23; 4:1; Heb. 5:4. e Matt. 28:19, 20; 1 Kor. 11:26.

F. 177. Vari skiljer sig dopets och Herrens måltids sakrament?

S. Dopets och Herrens måltids sakrament skiljer sig i att dopet skall utdelas endast en gång med vatten för att beteckna och besegla vår pånyttfödelse och vårt inympande i Kristus,a och detta även till spädbarn;b däremot skall Herrens måltid utdelas ofta i brödets och vinets element för att framställa och åskådliggöra Kristus såsom andlig näring för själen,c samt att bekräfta vårt förblivande och vår tillväxt i honom,d och detta endast till sådana som är av ålder och förmåga att pröva sig själva.e

a Matt. 3:11; Tit. 3:5; Gal. 3:27. b 1 Mos. 17:7, 9; Apg. 2:38, 39; 1 Kor. 7:14. c 1 Kor. 11:23-26. d 1 Kor. 10:16. e 1 Kor. 11:28, 29.

F. 178. Vad är bön?

S. Bön är att frambära våra önskningar till Gud,a i Kristi namn,b med hjälp av hans Ande,c med bekännelse av våra synderd och tacksamt erkännande av hans barmhärtighets­gåvor.e

a Ps. 62:9; b Joh. 16:23; c Rom. 8:26. d Ps. 32:5, 6; Dan. 9:4; e Fil. 4:6.

F. 179. Skall vi endast bedja till Gud?

S. Vi skall endast bedja till Guda och till ingen annan, b eftersom han allena förmår utrannsaka hjärtan,c höra önskemål,d förlåta syndere och uppfylla allas önskningar,f samt skall allena tilltrosg och tillägnas gudstjänst;h av vilken bönen är en särskild del.i

a Ps. 50:15. b Rom. 10:14. c 1 Kung. 8:39; Apg. 1:24; Rom. 8:27. d Ps. 65:3. e Mik. 7:18. f Ps. 145:18, 19. g Rom. 10:14. h Matt. 4:10. i 1 Kor. 1:2.

F. 180. Vad innebär det att bedja i Kristi namn?

S. Att bedja i Kristi namn är att i lydnad mot hans bud och i tillförsikt till hans löften begära barmhärtighet för hans skull;a inte genom det blotta nämnandet av hans namn,b utan genom att från Kristus och hans medling hämta vår uppmuntran, frimodighet, styrka och hopp om godtagande i bönen.c

a Joh. 14:13, 14; 16:24; Dan. 9:17. b Matt. 7:21. c Heb. 4:14-16; 1 Joh. 5:13-15.

F. 181. Varför skall vi bedja i Kristi namn?

S. Vi skall endast bedja i Kristi namn,a eftersom människans syndighet och hennes avstånd till Gud för dess skull är så stort att vi inte kan ha något tillträde till hans närvaro utan en medlare,b och ingen i himlen eller på jorden är förordnad eller lämpad för detta härliga verk utom Kristus allena.c

a Kol. 3:17; Heb. 13:15. b Joh. 14:6; Jes. 59:2; Ef. 3:12. c Joh. 6:27; Heb. 7:25-27; 1 Tim. 2:5.

F. 182. Hur hjälper Anden oss att bedja?

S. Anden hjälper oss, som är okunniga om vad vi bör bedja i våra svagheter, genom att förmå oss förstå såväl för vilka som om vad och hur bön skall förrättas; och genom att verka och väcka de uppfattningar, känslor och nådegåvor som behövs för det rätta utförandet av denna plikt (om än inte i alla individer, ej heller vid alla tidpunkter, med samma mått).a

a Rom. 8:26, 27; Ps. 10:17; Sak. 12:10.

F. 183. För vilka skall vi bedja?

S. Vi skall bedja för hela den kristna kyrkan på jorden,a för samhällsledareb och kyrkotjänare,c för oss själva,d våra trosfränder,e ja, också våra fiender,f samt för alla slag av levande människorg eller sådana som kommer att leva härefter;h men inte för de döda,i ej heller för dem om vilka det är känt att de begått dödssynden.j

a Ef. 6:18; Ps. 28:9. b 1 Tim. 2:1, 2. c Kol. 4:3. d 1 Mos. 32:11. e Jak. 5:16. f Matt. 5:44. g 1 Tim. 2:1,2. h Joh. 17:20; 2 Sam. 7:29. i 2 Sam. 12:21-23. j 1 Joh. 5:16.

F. 184. För vilka ting skall vi bedja?

S. Vi skall bedja för alla ting som tenderar till Guds ära,a kyrkans välfärd,b vårt egetc och andras goda,d men inte för någonting som är olovligt.e

a Matt. 6:9. b Ps. 51:20; Ps. 122:6. c Matt. 7:11. d Ps. 125:4. e 1 Joh. 5:14.

F. 185. Hur skall vi bedja?

S. Vi skall bedja med en vördnadsfull uppfattning av Guds majestäta och djup känsla av vår egen ovärdighet,b våra behovc och synder;d med ångerfulla,e tacksammaf och vidsynta hjärtan;g med förstånd,h tro,i uppriktighet,j iver,k kärlek,l och ståndaktighet,m väntande på honomn med ödmjuk undergivenhet under hans vilja.o

a Pred. 5:1. b 1 Mos. 18:27; 32:10. c Luk. 15:17-19. d Luk. 18:13, 14. e Ps. 51:19. f Fil. 4:6. g 1 Sam. 1:15; 1 Sam. 2:1. h 1 Kor. 14:15. i Mark. 11:24; Jak. 1:6. j Ps. 145:18; 17:1. k Jak. 5:16. l 1 Tim. 2:8. m Ef. 6:18. n Mik. 7:7. o Matt. 26:39.

F.186. Vilken regel har Gud givit oss till ledning i bönens plikt?

S. Gud har givit oss hela sitt ord för att brukas till ledning i bönens plikt;a men den särskilda regeln till ledning är den bönformel som vår frälsare, Kristus, lärde sina lärjungar; allmänt kallad ”Herrens bön.”b

a 1 Joh. 5:14; b Matt. 6:9-13; Luk. 11:2-4.

F. 187. Hur skall Herrens bön brukas?

S. Herrens bön är inte bara till ledning såsom ett mönster enligt vilket vi skall utforma andra böner; utan kan också brukas såsom en bön, sådant att det sker med förstånd, tro, vördnad och andra nådegåvor nödvändiga för det rätta utförandet av bönens plikt.a

a Matt. 6:9 jmf med Luk. 11:13.

F. 188. Av hur många delar består Herrens bön?

S. Herrens bön består av tre delar: inledning, vädjanden och avslutning.

F. 189. Vad lär oss inledningen till Herrens bön?

S. Inledningen till Herrens bön (nämligen: ”Vår Fader, du som är i himlen”a) lär oss, att i vår bön nalkas Gud med tillförsikt om hans faderliga godhet och vår del i den,b med vördnad och alla andra benägenheter som anstår barn,c himmelska lidelserd och tillbörliga uppfattningar av hans suveräna makt, majestät och nåderika anpassning;e liksom också att bedja med och för andra.f

a Matt. 6:9. b Luk. 11:13; Rom. 8:15. c Jes. 64:9. d Ps. 123:1; Klag. 3:41. e Jes. 63:15, 16; Neh. 1:4-6. f Apg. 12:5.

F. 190. Vad ber vi i den första vädjan?

S. I den första vädjan (nämligen: ”Låt ditt namn bli helgat”a) – erkännande den fullständiga oförmåga och obenägenhet som finns i oss och alla andra människor till att rätt hedra Gudb – beder vi, att Gud med sin nåd ville förmå och böja oss och andra att känna, erkänna och högt skatta honom,c hans titlard attribut,e ordningar, ord,f verk och vadhelst det behagar honom att göra sig känd genom,g samt att förhärliga honom i tanke, ordh och gärning;i så att han ville förhindra och undanskaffa ateism,j okunnighet,k avguderi,l gudlöshetm och vadhelst som vanhedrar honom,n och med sin enväldiga försyn styra och ordna allting till sin egen ära.o

a Matt. 6:9; b 2 Kor. 3:5; Ps. 51:17. c Ps. 67:3, 4. d Ps. 83:19. e Ps. 86:10-13, 15. f 2 Tess. 3:1; Ps. 147:19, 20; 138:1-3; 2 Kor. 2:14, 15. g Ps. 145 hela psalmen; Ps. 8 hela psalmen. h Ps. 103:1; 19:15. i Fil. 1:9, 11. j Ps. 67:2-5. k Ef. 1:17, 18. l Ps. 97:7. m Ps. 74:18, 22, 23. n 2 Kung. 19:15, 16. o 2 Krön. 20:6, 10-12; Ps. 83 hela psalmen; 140:5, 9.

F. 191. Vad ber vi i den andra vädjan?

S. I den andra vädjan (nämligen: ”Låt ditt rike komma”a) – erkännande att vi och hela mänskligheten av naturen står under syndens och Satans väldeb – beder vi, att syndens och Satans rike må förintas,c evangeliet spridas över hela världen,d judarna kallas,e hedningarnas fullhet införas,f kyrkan förses med alla evangeliska ämbetsbärare och ordningar,g renas från fördärv,h bistås och vidmakthållas av samhällsledningen;i så att Kristi ordningar må utdelas rent och göras verksamma till förändring av dem som ännu är i sina synder, och bekräfta, trösta och uppbygga dem som redan är förändrade;j att Kristus skulle regera våra hjärtan härk och påskynda tiden för hans andra ankomst och vårt regerande med honom för alltid;l och att det skulle behaga honom att så utöva sitt rikes makt i hela världen som bäst bidrar till dessa ändamål.m

a Matt. 6:10. b Ef. 2:2, 3. Ps. 68:2, 19; Upp. 12:10, 11. d 2 Tess. 3:1. e Rom. 10:1. f Joh. 17:9, 20; Rom. 11:25, 26; Ps. 67 hela psalmen. g Matt. 9:38; 2 Tess. 3:1. h Mal. 1:11; Sef. 3:9. i 1 Tim. 2:1, 2. j Apg. 4:29, 30; Ef. 6:18-20; Rom. 15:29, 30, 32; 2 Tess. 1:11; 2:16, 17. k Ef. 3:14, 15-20. l Upp. 22:20. m Jes. 64:1, 2; Upp. 4:8-11.

F. 192. Vad ber vi i den tredje vädjan?

S. I den tredje vädjan (nämligen: ”Låt din vilja ske på jorden såsom i himlen”a) – erkännande att vi och alla människor av naturen är fullständigt oförmögna och ovilliga till att känna och göra Guds vilja,b men hågade till att göra uppror mot hans ord,c knota och klaga mot hans försyn,d och helt böjda att utföra köttets och djävulens viljae – beder vi, att Gud med sin Ande skulle ta bort från oss och andra all blindhet,f svaghet,g obenägenheth och förvridenhet,i och med sin nåd göra oss förmögna och villiga att känna, göra och underordna oss hans vilja i allting,j med samma ödmjukhet,k munterhet,l trohet,m flit,n nit,o uppriktighetp och varaktighetq såsom änglarna gör i himlen.r

a Matt. 6:10; b Rom. 8:18; Job 21:14; 1 Kor. 2:14. c Rom. 8:7. d 2 Mos. 17:7; 4 Mos. 14:2. e Ef. 2:2. f Ef.1:17, 18. g Ef. 3:16. h Matt. 26:40, 41. i Jer. 31:18, 19. j Ps. 119:1, 8, 35, 36; Apg. 21:14. k Mik. 6:8. l Ps. 100:2; Job 1:21; 2 Sam. 15:25, 26. m Jes. 38:3. n Ps. 119:4, 5. o Rom. 12:11. p Ps. 119:80; q Ps. 119:112. r Jes. 6:2, 3; Ps. 103:20, 21; Matt. 18:10.

F. 193. Vad ber vi i den fjärde vädjan?

S. I den fjärde vädjan (nämligen: ”Ge oss idag det bröd vi behöver”a) – erkännande att vi i Adam och genom vår egen synd har förverkat vår rätt till det här livets alla yttre välsignelser och förtjänar att av Gud helt berövas dem samt få vårt bruk av dem förbannat,b och att de vare sig i sig själva förmår att uppehålla ossc eller att vi förtjänard eller genom vår egen idoghet kan förvärva dem,e utan är hågade att önska,f anskaffa,g och bruka dem olovligth – beder vi för oss själva och andra, att både de och vi, i daglig väntan på Guds försyn i bruket av lovliga medel, må av hans fria gåva och såsom hans faderliga vishet finner bäst få åtnjuta en passande del av dem,i få desamma bibehållna och välsignade för vårt heliga, understödjandej och förnöjsamma bruk,k samt bevaras från allting som är motsatt vårt tidsliga understöd och tröst.l

a Matt. 6:11. b 1 Mos. 2:17; 3:17; Rom. 8:20-22; Jer. 5:25; 5 Mos. 28:15-68. c 5 Mos. 8:8. d 1 Mos. 32:10. e 5 Mos. 8:17, 18. f Jer. 6:13; Mark. 7:21, 22. g Hos. 12:7. h Jak. 4:3. i 1 Mos. 43:12-14; 28:20; Ef. 4:28; 2 Tess. 3:11, 12; Fil. 4:6. j 1 Tim. 4:3-5. k 1 Tim. 6:6-8. l Ords. 30:8, 9.

F. 194. Vad ber vi i den femte vädjan?

S. I den femte vädjan (nämligen: ”Förlåt oss våra skulder, liksom vi har förlåtit dem som står i skuld till oss”a) – erkännande att vi och alla andra är skyldiga både till ursprungssynd och verksynd samt därigenom gäldenärer till Guds rättfärdighet, och att vare sig vi eller någon annan skapelse kan åstadkomma den minsta gottgörelse för den skuldenb – beder vi för oss själva och andra, att Gud av sin fria nåd skulle, genom Kristi lydnad och gottgörelse gripen och tillämpad genom tron, frikänna oss både från syndens straff och skuld,c godtaga oss i sin Älskade,d stadfästa sin ynnest och nåd hos oss,e efterskänka våra dagliga felanden,f och fylla oss med frid och glädje i daglig skänk av alltmer visshet om förlåtelse;g vilket vi är desto mer frimodiga att begära och uppmuntrade att förvänta när vi har detta vittnesbörd i oss själva: att vi av hjärtat förlåter andra deras missgärningar.h

a Matt. 6:12; b Rom. 3:9-22; Matt. 18:24, 25; Ps. 130:3, 4. c Rom. 3:24-26; Heb. 9.22. d Ef. 1:6, 7. e 2 Pet. 1:2. f Hos. 14:2; Jer. 14:7. g Rom. 15:13; Ps. 51:9-14. h Luk. 11:4; Matt. 6:14, 15; 18:35.

F. 195. Vad ber vi i den sjätte vädjan?

S. I den sjätte vädjan (nämligen: ”Utsätt oss inte för frestelse, utan rädda oss från det onda”a) – erkännande att allra visaste, rättfärdigaste och nådigaste Gud för skilda heliga och rätta ändamål kan så ordna tingen att vi kan angripas, överväldigas och för en tid fångas av frestelser;b att Satan,c världend och köttet mäktigt förleder och insnärjer oss;e och att vi (även efter våra synders efterskänkning) för vårt fördärv,f vår svaghet och ovaksamhet,g inte bara är underställda frestelse och framstupa utsätter oss själva för frestelser,h utan också av oss själva är oförmögna och ovilliga att motstå dem, återhämta oss från och dra nytta av dem,i samt värdiga att lämnas under deras maktj – beder vi, att Gud så ville betvinga världen och allt i den,k underkuva köttet,l stävja Satan,m styra allting,n tillhandahålla och välsigna alla nådemedelo och väcka oss till det vaksamma bruket av dem, så att vi och hela hans folk bevaras med hans försyn från att frestas till synd;p eller, om frestade, att vi med hans Ande må bli kraftfullt stöttade och förmögna att stå i frestelsens tid;q eller, när fallna, återupprättas och återhämtas från den,r samt göra ett heligt bruk och draga nytta av den;s så att vår helgelse och frälsning må fullkomnas,t Satan trampas under våra fötteru och vi helt befrias från synd, frestelse och all ondska för alltid.v

a Matt. 6:13; b 2 Krön. 32:31. c 1 Krön. 21:1. d Luk. 21:34; Mark. 4:19. e Jak. 1:14. f Gal. 5:17. g Matt. 26:41. h Matt. 26:69-72; Gal. 2:11-14; 2 Krön. 18:3 jmf med 2 Krön. 19:2. i Rom. 7:23, 24; 1 Krön. 21:1-4; 2 Krön. 16:7-10. j Ps. 81:12, 13. k Joh. 17:15. l Ps. 51:12: 119:133. m 2 Kor. 12:7, 8. n 1 Kor. 10:12, 13. o Heb. 13:20, 21. p Matt. 26:41; Ps. 19:13. q Ef. 3.14-17; 1 Tess. 3:13; Jud. v. 24. r Ps. 51:14. s 1 Pet. 5:8-10. t 2 Kor. 13:7, 9. u Rom. 16:20; Sak. 3:2; Luk. 22:31, 32. v Joh. 17:15: 1 Tess. 5:23.

F. 196. Vad lär oss avslutningen på Herrens bön?

S. Avslutningen på Herrens bön (nämligen: ”Ditt är riket, din är makten och äran i evighet, amen”a) lär oss att bestyrka våra böner med skäl,b vilka inte skall tagas från någon värdighet i oss själva eller i någon annan skapelse utan från Gud;c och till våra böner foga lovprisningar,d tillskrivande Gud allena evig suveränitet, allsmäktighet och härlig förträfflighet;e i betraktande av desamma, såsom han är förmögen och villig att hjälpa oss,f sporras vi av tro att vädja till honom att han villeg och att stilla lita till att han skall uppfylla våra vädjanden;h och för att betyga denna vår önskan och tillförsikt säger vi: ”amen”.i

a Matt. 6:13; b Rom. 15:30. c Dan. 9:4-9, 16-19. d Fil. 4:6. e 1 Krön. 29:10-13. f Ef. 3:20, 21; Luk. 11:13. g 2 Krön. 20:6, 11. h 2 Krön. 14:11. i 1 Kor. 14:16; Upp. 22:20, 21.