Westminsterbekännelsen

Kapitel 1. Den heliga skrift

1. Även om naturens ljus och skapelsens och försynens verk så pass visar Guds godhet, vishet och makt att människor står utan ursäkt,a är de inte tillräckliga för att meddela den kunskap om Gud och om hans vilja som är nödvändig till frälsning.b Därför behagade det Herren åtskilliga gånger och på olika sätt att uppenbara sig själv och kungöra denna sin vilja för sin kyrka,c och därefter att helt låta densamma nedtecknas, för att bättre bevara och sprida sanningen samt för att säkrare befästa och stärka kyrkan gentemot köttets fördärv, Satans och världens illvilja.d Detta gör Den heliga skrift högst nödvändig:e de tidigare sätt på vilka Gud uppenbarade sin vilja till sitt folk har nu upphört.f

a Rom. 2:14, 15; Rom. 1:19, 20; Ps. 19:2-4; Rom. 1:32 med Rom. 2:1. b 1 Kor. 1:21; 1 Kor. 2:13, 14. c Heb. 1:1. d Ords. 22:19-21; Luk. 1:3, 4: Rom. 15:4; Matt. 4:4, 7, 10; Jes. 8:19, 20. e 2 Tim. 3:15; 2 Pet. 1:19. f Heb. 1:1, 2.

2. Under namnet ”Den heliga skrift” (eller ”Guds skrivna ord”) ryms nu alla Gamla- och Nya testamentets böcker. Dessa är:

Gamla testamentet. Första Moseboken, Andra Moseboken, Tredje Moseboken, Fjärde Moseboken, Femte Moseboken, Josua, Domarboken, Rut, Första Samuelsboken, Andra Samuelsboken, Första Kungaboken, Andra Kungaboken, Första Krönikeboken, Andra Krönikeboken, Esra, Nehemja, Ester, Job, Psaltaren, Ordspråksboken, Predikaren, Höga Visan, Jesaja, Jeremia, Klagovisorna, Hesekiel, Daniel, Hosea, Joel, Amos, Obadja, Jona, Mika, Nahum, Habackuk, Sefanja, Haggai, Sakarja, och Malaki.

Nya testamentet. Matteusevangeliet, Markusevangeliet, Lukasevangeliet, Johannesevangeliet, Apostlagärningarna, Romarbrevet, Första Korinterbrevet, Andra Korinterbrevet, Galaterbrevet, Efesierbrevet, Filipperbrevet, Kolosserbrevet, Första Tessalonikerbrevet, Andra Tessalonikerbrevet, Första Timoteusbrevet, Andra Timoteusbrevet, Titusbrevet, Filemonbrevet, Hebreerbrevet, Jakobs brev, Första Petrusbrevet, Andra Petrusbrevet, Första Johannesbrevet, Andra Johannesbrevet, Tredje Johannesbrevet, Judas brev, och Uppenbarelseboken.

Alla dessa gavs med gudomlig inspiration till att vara regeln för lära och liv.a

a Luk. 16:20, 31; Ef. 2:20; Upp. 22:18, 19; 2 Tim. 3:16.

3. De böcker som vanligtvis kallas ”Apokryferna” hör inte till Skriftens kanon, eftersom de ej är gudomligt inspirerade. Därför äger de ingen auktoritet i Guds kyrka, ej heller skall de vare sig gillas eller brukas på något annat sätt än andra mänskliga skrifter.a

a Luk. 24:27, 44; Rom. 3:2; 2 Pet. 1:21.

4. Den heliga skrifts auktoritet, för vilken den bör tros och lydas, är inte beroende av någon människas eller kyrkas vittnesbörd, utan helt på Gud (som är sanningen själv) dess författare. Därför skall den mottagas, emedan den är Guds ord.a

a 2 Pet. 1:19, 21; 2 Tim. 3:16; 1 Joh. 5:9; 1 Tess. 2:13.

5. Guds kyrkas vittnesbörd kan föra och leda oss in i en hög och vördnadsfull syn på Skriften.a Likaså utgör det himmelska innehållet, lärans verkan, det upphöjda uttryckssättet, alla delarnas samstämmighet, helhetens mål (vilket är att ge Gud all ära), det fulla utpekandet av människans enda väg till frälsning, samt dess många andra ojämförliga förträffligheter och odelade fullkomlighet, skäl genom vilka den rikligt bevisar sig själv vara Guds ord. Dock oaktat detta kommer vår fulla övertygelse och visshet om dess ofelbara sanning och gudomliga auktoritet ifrån den helige Andes inre verk vittnande genom och med ordet i våra hjärtan.b

a 1 Tim. 3:15. b 1 Joh. 2:20, 27; Joh. 16:13, 14; 1 Kor. 2:10-13; Jes. 59:21.

6. Hela Guds råd angående allt nödvändigt för hans egen ära, människans frälsning, tro och liv är antingen uttryckligen nedtecknat i Skriften eller kan med god och nödvändig följd härledas från Skriften. Till den får aldrig något tilläggas, vare sig genom ny uppenbarelse från Anden eller människors traditioner.a Inte desto mindre erkänner vi att Guds Andes inre upplysning är nödvändig för frälsande förståelse av sådana ting som är uppenbarade i ordet.b Det finns också vissa omständigheter kring gudstjänst och kyrkostyre, gemensamma för mänskliga handlingar och samhällen, vilka skall inrättas efter naturens ljus och kristen klokhet, i enlighet med ordets allmänna regler, vilka alltid skall iakttagas.c

a 2 Tim. 3:15-17; Gal. 1:8, 9; 2 Tess. 2:2. b Joh. 6:45; 1 Kor. 2:9-12. c 1 Kor. 11:13, 14; 1 Kor. 14:26, 40.

7. Alla ting i Skriften är inte lika klara i sig själva, ej heller lika klara för alla.a Dock är de ting som är nödvändiga att veta, tro och iakttaga för frälsning så klart framlagda och förklarade på ett eller annat ställe i Skriften, att inte bara de lärda utan också de olärda kan, med det rätta bruket av de inrättade medlen, förvärva tillräcklig förståelse av dem.b

a 2 Pet. 3:16. b Ps. 119:105, 130.

8. Gamla testamentet på hebreiska (vilket var Guds folks modersmål förr) och Nya testamentet på grekiska (vilket var vid tiden för dess nedskrivande det mest allmänt kända språket i världen) är omedelbart inspirerade av Gud och har genom hans särskilda försorg och försyn under alla tider bevarats rena, varför de är äkta.a Således skall kyrkan i alla religiösa stridigheter ytterst åberopa dem.b Men eftersom dessa grundspråk inte är kända för hela Guds folk, vilket har rätt till och del i Skrifterna samt är ålagt att med gudsfruktan läsa och söka dem,c skall de därför översättas till varje lands folkspråk till vilket de kommer,d så att de, Guds ord boende rikligt hos alla, må tjäna honom på ett godtagligt sätte och, genom uthållighet och Skrifternas tröst, må ha hopp.f

a Matt. 5:18. b Jes. 8:20; Apg. 15:15; Joh. 5:39, 46. c Joh. 5:39. d 1 Kor. 14:6, 9,11 ,12, 24, 27, 28. e Kol. 3:16. f Rom. 15:4.

9. Den ofelbara tolkningsregeln för Skriften är Skriften själv. Därför, när det uppstår en fråga om den sanna och fulla betydelsen av ett skriftställe (vilken inte är mångfaldig, utan en), måste denna sökas och läras från andra ställen som talar desto klarare.a

a 2 Pet. 1:20, 21; Apg. 15:15, 16.

10. Den högsta domaren genom vilken alla religiösa stridigheter skall avgöras och alla konciliebeslut, äldre författares åsikter, människors läror och enskilda andar skall prövas, samt i vilkens utlåtande vi skall vila, kan inte vara någon annan än den helige Ande talande i Skriften.a

a Matt. 22:29, 31; Ef. 2:20 med Apg. 28:25.

Kapitel 2. Om Gud och om den heliga Treenigheten

1. Det finns blott en enda,a sann och levande Gud.b Han är oändlig i varande och fullkomlighet,c alltigenom ande,d osynlig,e utan kropp, delarf eller lidelser,g oföränderlig,h omätlig,i evig,j ofattbar,k allsmäktig,l helt vis,m helt helig,n helt fri,o helt obetingad,p verkande allting för sin egen äraq enligt sitt eget råds oföränderliga och rättfärdigaste vilja;r helt kärleksfull,s nådig, barmhärtig och långmodig, överflödande i godhet och sannfärdighet, förlåtande missgärning, överträdelse och synd;t belönande dem som flitigt söker honom;u och därjämte helt rättfärdig och fruktansvärd i sina domar,v hatande all synd,w och låter ingalunda frikänna den skyldige.x

a 5 Mos. 6:4; 1 Kor. 8:4, 6. b 1 Tess. 1:9; Jes. 10:10. c Job. 11:7-9; 26:14. d Joh. 4:24. e 1 Tim. 1:17. f 5 Mos. 4:15, 16; Joh. 4:24 med Luk. 24:39.g Apg. 14:11, 15.h Jak. 1:17; Mal. 3:6. i 1 Kung. 8:27; Jer. 23:23, 24. j Ps. 90:2; 1 Tim. 1:17. k Ps. 145:3. l 1 Mos. 17:1; Upp. 4:8. m Rom. 16:27. n Jes. 6:3; Upp. 4:8. o Ps. 115:3. p 2 Mos. 3:14. q Ord. 16:4; Rom. 11:36. r Ef. 1:11. s 1 Joh. 4:8, 16. t 2 Mos. 34:6, 7. u Heb. 11:6. v Neh. 9:32, 33. w Ps. 5:6, 7. x Nah. 1:2, 3; 2 Mos. 34:7.

2. Gud har allt liv,a härlighet,b godhet,c salighetd i och av sig själv. Han är ensam i och för sig själv all-tillräcklig, behöver inte någon av de skapelser han frambringat,e avleder ingen ära från dem,f utan visar endast sin egen ära i, med, för och över dem. Han är den enda källan till allt varande, från vilken, genom vilken och till vilken allting är;g och har helt suveränt välde över dem, till att göra med dem, för dem eller över dem vad som än behagar honom.h Inför hans åsyn är allt blottlagt och uppenbart;i hans kunskap är oändlig, ofelbar och oberoende av skapelsen,j så att ingenting är tillfälligt eller osäkert för honom.k Han är allhelig i alla sina råd, gärningar och bud.l Alla änglar och människor är skyldiga att ge honom vilkensomhelst tillbedjan, tjänst och lydnad det behagar honom att fordra av dem.m

a Joh. 5:26. b Apg. 7:2. c 119:68. d 1 Tim. 6:15; Rom. 9:5. e Apg. 17:24, 25.f Job 22:2, 3. g Rom. 11:36. h Upp. 4:11; 1 Tim. 6:15; Dan. 4:25, 35. i Heb. 4:13. j Rom. 11:33,34; Ps. 147:5. k Apg. 15:18; Hes. 11:5. l Ps. 145:17; Rom. 7:12. m Upp. 5:12-14.

3. I gudomens enhet finns det tre personer, av samma substans, makt och evighet: Gud Fadern, Gud Sonen, och Gud den helige Ande.a Fadern är inte av någon, vare sig född eller utgående; Sonen är evigt född av Fadern; b den helige Ande utgår evigt från Fadern och Sonen.c

a 1 Joh. 5:7; Matt. 3:16, 17; 28:19; 2 Kor. 13:14. b Joh. 1:14, 18. c Joh. 15:26; Gal. 4:6.

Kapitel 3. Om Guds eviga beslut

1. Från all evighet inrättade Gud fritt och orubbligt med sin egen viljas visaste och heligaste råd vadhelst som sker.a Dock sålunda att varken Gud är syndens upphovb eller att våld brukas på skapelsernas vilja, ej heller borttages utan stadfästes sekundärorsakernas frihet eller tillfällighet desto mer.c

a Ef. 1:11; Rom. 11:33; Heb. 6:17; Rom. 9:15,18. b Jak. 1:13, 17; 1 Joh. 1:5. c Apg. 2:23; Matt. 17:12; Apg. 4: 27, 28; Joh. 19:11; Ord. 16:33.

2. Även om Gud vet vadhelst som skulle kunna eller kan komma att ske under alla bilagda villkor,a har han dock inte beslutat någonting på grund av att han förutsåg det såsom framtida eller såsom det som skulle kunna ske under sådana villkor.b

aApg. 15:18;1 Sam. 23:11, 12; Matt. 11:21,23. b Rom. 9:11, 13, 16, 18.

3. Med Guds beslut är vissa människor och änglara förutbestämda till evigt liv, för att visa hans härlighet. Andra har förordnats till evig död.b

a 1 Tim. 5:21; Matt. 25:41. b Rom .9:22,23; Ef. 1:5,6; Ord. 16:4.

4. De änglar och människor, sålunda förutbestämda och förordnade, är enskilt och orubbligt utnämnda, och deras antal så säkert och bestämt, att det vare sig kan förökas eller förminskas.a

a 2 Tim. 2:19; Joh. 13:18.

5. De av människosläktet som förutbestämts till liv, utvalde Gud i Kristus före världens grundläggning enligt sitt eviga och oföränderliga syfte och sin viljas fördolda råd och välbehag till evig härlighet.a Blott fri nåd och kärlek föranledde honom därtill, utan något förutseende av tro, goda gärningar eller ståndaktighet i någon av dem, ej heller av någonting annat i människan såsom villkor eller orsaker.b Allt till pris av hans härliga nåd.c

a Ef. 1:4, 9, 11; Rom. 8:30; 2 Tim. 1:9; 1 Tess. 5:9. b Rom. 9:11, 13, 16; Ef. 1:4, 9. Ef. 1:6, 12.

6. Såsom Gud har bestämt de utvalda till härlighet, så har han, med sin viljas eviga och helt fria syfte, förordnat alla medlen därtill.a Därför blir de som är utvalda, fallna i Adam, återlösta av Kristus,b verksamt kallade till tro på Kristus med hans Ande i rätt tid, rättfärdiggjorda, upptagna till barn, helgade,c och bevarade med hans makt genom tro till frälsning.d Ej heller blir några andra återlösta av Kristus, verksamt kallade, rättfärdiggjorda, upptagna till barn, helgade och frälsta än de utvalda.e

a 1 Pet. 1:2; Ef. 1:4, 5; Ef. 2:10; 2 Tess. 2:13. b 1 Tess. 5:9, 10; Tit. 2:14. c Rom. 8:30; Ef. 1:5; 2 Tess. 2:13. d 1 Pet. 1:5. e Joh. 17:9; Rom. 8:28 t.o.m. slutet; Joh. 6:64, 65; Joh. 10:26; Joh. 8:47; 1 Joh. 2:19.

7. Resten av människosläktet behagade det Gud att förbigå och inrätta till vanära och vrede för deras synder till hans härliga rättfärdighets lov, enligt hans viljas outrannsakliga råd, varigenom han utsträcker eller undanhåller barmhärtighet som det behagar honom, för sin suveräna makts ära över hans skapelser.a

a Matt. 11:25,26; Rom. 9:17, 18, 21, 22; 2 Tim. 2:19, 20; Jud. v. 4; 1 Pet. 2:8.

8. Läran om förutbestämmelsens djupa mysterium skall behandlas med särskild klokhet och omsorg,a så att människor som ger akt på Guds vilja uppenbarad i hans ord och visar lydnad därtill, må, från deras verksamma kallelses säkerhet, vara förvissade om deras eviga utkorelse.b Således skall denna lära tjäna till lovprisning, vördnad och förundran inför Gud,c samt ödmjukhet, flit och överflödande tröstf hos alla dem som uppriktigt lyder evangeliet.d

a Rom. 9:20; Rom. 11:33; 5 Mos. 29:29. b 2 Pet. 1:10. c Ef. 1:6; Rom. 11:33. d Rom. 11:5, 6, 20; 2 Pet. 1:10; Rom. 8:33; Luk. 10:20.

Kapitel 4. Om skapelsen

1. Det behagade Gud Fadern, Sonen och den helige Ande,a till förevisning av sin eviga makts, vishets och godhets härlighet,b i begynnelsen att skapa (eller frambringa ur intet) världen och allting i den, såväl synligt som osynligt, i en tidsrymd av sex dagar och allt mycket gott.c

a Heb. 1:2; Joh. 1:2, 3; 1 Mos. 1:2; Job. 26:13; Job 33:4. b Rom. 1:20; Jer. 10:12; Ps. 104:24; Ps. 33:5, 6. c 1 Mos. 1 hela kapitlet; Heb. 11:3; Kol. 1:16; Apg. 17:24.

2. När Gud hade frambringat alla andra skapelser, skapade han människan, man och kvinna,a med förnuftiga och odödliga själar,b försåg dem med kunskap, rättfärdighet, och sann helighet till sin egen avbild.c De hade Guds lag skriven i sina hjärtand och kraft att uppfylla den,e men med möjlighet att bryta mot den, såsom utlämnade till sin egen viljas frihet, vilken var underställd förändring.f Förutom lagen skriven i deras hjärtan, erhöll de ett bud att inte äta av trädet med kunskapen om gott och ont. Så länge de höll det, var de lyckliga i sin gemenskap med Gudg och härskade över skapelserna.h

a 1 Mos. 1:27. b 1 Mos. 2:7 med Pred. 12:7 och Luk. 23:43 och Matt. 10:28. c 1 Mos. 1:26; Kol. 3:10; Ef. 4:24. d Rom. 2:14, 15. e Pred. 7:29. f 1 Mos. 3:6; Pred. 7:29. g 1 Mos. 2:17; 1 Mos. 3:8-11, 23. h 1 Mos. 1:26,28

Kapitel 5. Om Guds försyn

1. Gud, alltings store Skapare, uppehåller,a leder, råder och styr alla skapelser, verkningar, och ting,b från det största ända till det minsta,c med sin visaste och heligaste försyn,d enligt sitt ofelbara förutvetandee och sin egen viljas fria och oföränderliga råd,f till pris av hans härliga vishet, makt, rättvisa, godhet och barmhärtighet.g

a Heb. 1:3. b Dan. 4:34, 35; Ps. 135:6; Apg. 17:25, 26, 28; Job. 38 t.o.m. 41 hela kapitlen. c Matt. 10:29-31. d Ord. 15:3; Ps. 104:24; Ps. 145:17. e Apg. 15:18; Ps. 94:8-11. f Ef. 1:11; Ps. 33:10, 11. g Jes. 63:14; Ef. 3:10; Rom. 9:17; 1 Mos. 45:7; Ps. 145:7.

2. Även om alla ting sker oföränderligt och ofelbart med avseende på Guds, primärorsakens, förutvetande och råd,a inrättar han dem dock, med samma försyn, till att utfalla enligt sekundärorsakernas natur: nödvändigt, fritt eller tillfälligt.b

a Apg. 2:23. b 1 Mos. 8:22; Jer. 31:35; 2 Mos. 21:13 med 5 Mos. 19:5; 1 Kung. 22:28, 34; Jes. 10:6, 7.

3. Gud använder medel i sin vanliga försyn,a men han är fri att verka utan,b ovanc och mot dem efter sitt behag.d

a Apg. 27:31, 44; Jes. 55:10, 11; Hos. 2:21, 22. b Hos. 1:7; Matt. 4:4; Job 34:20. c Rom. 4:19-21. d 2 Kung. 6:6; Dan. 3:27.

4. Guds allsmäktiga kraft, outrannsakliga vishet och oändliga godhet visar sig ända därhän i hans försyn, att den utsträcker sig ända till såväl det första fallet som alla andra änglars och människors synder.a Det är inte en bar tillåtelse,b utan en sådan som är förenad med den allra visaste och kraftfullaste avgränsningc och övrig inordning, och styre av dem med en mångfaldig fördelning till hans egna heliga syften.d Dock så, att deras syndfullhet endast härrör från skapelsen och inte från Gud som, alltigenom helig och rättfärdig, vare sig är eller kan vara den som giver upphov till eller godtager synden.e

a Rom. 11:32-34; 2 Sam. 24:1 med 1 Krön. 21:1; 1 Kung. 22:22, 23; 1 Krön. 10:4, 13, 14; 2 Sam. 16:10; Apg. 2:23; Apg. 4:27, 28. b Apg. 14:16; c Ps. 76:11; 2 Kung. 19:28. d 1 Mos. 1:20; Jes. 10:6, 7, 12. e Jak. 1:13, 14, 17; 1 Joh. 2:16; Ps. 50:21.

5. Visaste, rättfärdigaste och nåderike Gud lämnar ofta sina barn för en tid till en mängd frestelser och deras hjärtans fördärv, för att tukta dem för deras tidigare synder eller för att visa dem deras fördärvs fördolda styrka och hjärtas bedräglighet till deras ödmjukhet;a för att väcka dem till ett närmare och fastare beroende av honom till deras stöd; för att göra dem mer vaksamma inför alla framtida tillfällen till synd, och för åtskilliga andra rättfärdiga och heliga syften.b

a 2 Krön. 32:25, 26, 31; 2 Sam. 24:1. b 2 Kor. 12:7-9; Ps. 73 hela kapitlet; Ps. 77:1-13; Mark. 14:66 till slutet, med Joh. 21:15-17.

6. Gud förblindar och förhärdar, såsom en rättfärdig domare, onda och ogudaktiga människor för deras tidigare synder.a Från dem undanhåller han inte bara sin nåd, varigenom de skulle ha kunnat bli upplysta till deras förstånd och berörts i deras hjärtan;b utan borttager också ibland de gåvor som de hade,c och utsätter dem för sådana föremål som deras fördärv ger tillfällen till synd,d och lämnar dem därmed till deras egna lustar, världens frestelser och Satans makt.e Därigenom sker det att de förhärdar sig själva, ävensom med sådana medel som Gud använder för uppmjukande av andra.f

a Rom. 1:24, 26, 28; Rom. 11:7-8. b 5 Mos. 29:4. c Matt. 13:12; Matt. 25:29. d 5 Mos. 2:30; 2 Kung. 8:12, 13; e Ps. 81:12, 13; 2 Tess. 2:10-12. f 2 Mos. 7:3 med 2 Mos. 8:15, 32; 2 Kor. 2:15, 16; Jes. 8:14; 1 Pet. 2:7, 8; Jes. 6:9, 10 med Apg. 28:26, 27.

7. Såsom Guds försyn i allmänhet omfattar alla skapelser, så ombesörjer den hans kyrka på ett särskilt sätt och styr allting för hennes goda.a

a 1 Tim. 4:10; Amos 9:8, 9; Rom. 8:28; Jes. 43:3-5, 14.

Kapitel 6. Om människans fall, om synden och om dess straff

1. Våra första föräldrar, bedragna av Satans list och frestelse, syndade genom att äta den förbjudna frukten.a Denna synd behagade det Gud, enligt hans visa och heliga råd, att tillåta, emedan han avsett att inrätta den för sin egen ära.b

a 1 Mos. 3:13; 2 Kor. 11:3. b Rom. 11:32.

2. Genom denna synd föll de från sin ursprungliga rättfärdighet och gemenskap med Gud,a och blev således döda i syndb och helt besudlade till alla själens och kroppens förmågor och krafter.c

a 1 Mos. 3:6-8; Pred. 7:29; Rom. 3:23. b 1 Mos. 2:17; Ef. 2:1. c Tit. 1:15; 1 Mos. 6:5; Jer. 17:9; Rom. 3:10-19.

3. Emedan de var hela människosläktets rot, tillräknades skulden för denna synda och bibringades samma död i synd och fördärvade natur till hela deras avkomma, härstammande från dem genom vanlig fortplantning.b

a 1 Mos. 1:27, 28 och 1 Mos. 2:16,17 och Apg. 17:26 med Rom. 5:12, 15-19 och 1 Kor. 15:21, 22, 49. b Ps. 51:7; 1 Mos. 5:3; Job 14:4; Job 15:14.

4. Från detta ursprungliga fördärv, varigenom vi är helt obenägna, oförmögna och motsatta till allt gotta och helt böjda till allt ontb, utgår alla verksynder.c

a Rom. 5:6; Rom. 8:7; Rom. 7:18; Kol. 1:21. b 1 Mos. 6:5; 1 Mos. 8:21; Rom. 3:10-12. c Jak. 1:14, 15; Ef. 2:2, 3; Matt. 15:19.

5. Detta naturens fördärv förblir under det här livet i dem som är pånyttföddaa och, även om det genom Kristus är förlåtet och dödat, är likväl både det och dess yttringar i sann och egentlig bemärkelse synd.b

a Joh. 1:8, 10; Rom. 7:14, 17, 18, 23; Jak. 3:2; Ord. 20:9; Pred. 7:20. b Rom. 7:5, 7, 8, 25; Gal. 5:17.

6. Varje synd, såväl ursprunglig som verkad, bringar till sin egen natur skuld till syndaren,b emedan ett brott mot Guds rättfärdiga lag och motsatt densamma.a Därigenom kommer denne under Guds vredec och lagens förbannelse,d och är så underställd dödene med alla andliga,f tidsligag och eviga eländen.h

a 1 Joh. 3:4. b Rom. 2:15; Rom. 3:9, 19. c Ef. 2:3. d Gal. 3:10. e Rom. 6:23. f Ef. 4:18. g Rom. 8:20; Klag. 3:39. h Matt. 25:41; 2 Tess. 1:9.

Kapitel 7. Om Guds förbund med människan

1. Skillnaden mellan Gud och skapelsen är så stor, att även om förnuftiga skapelser är skyldiga honom lydnad såsom deras Skapare, kunde de likväl aldrig ha haft något åtnjutande av honom såsom deras salighet och lön, utom genom att Gud villigt sänker sig ned. Detta har han behagats uttrycka med förbund.a

a Jes. 40:13-17; Job 9:32,33; 1 Sam. 2:25; Ps. 113:5,6; Ps. 100:2,3; Job. 22:2,3; Job 35:7, 8; Luk. 17:10; Apg. 17:24,25.

2. Det första förbund som upprättades med människan var ett gärningarnas förbund.a I det utlovades liv till Adam och i honom till hans avkommab på villkor av fullkomlig och personlig lydnad.c

a Gal. 3:12. b Rom. 10:5; 5:12-20. c 1 Mos. 2:17; Gal. 3:10.

3. Sedan människan genom fallet gjort sig själv oförmögen till liv genom detta förbund, behagade det Herren att upprätta ett andra, allmänt kallat ”nådens förbund”.a I det tillbjuder han fritt syndare liv och frälsning genom Jesus Kristus, erfordrande dem tro på honom för att de skall bli frälstab och utlovande sin helige Ande åt alla dem som är bestämda till evigt liv för att göra dem villiga och förmögna att tro.c

a Gal. 3:21; Rom. 8:3; Rom. 3:20, 21; 1 Mos. 3:15; Jes. 13:6; b Mark. 16:15, 16; Joh. 3:16; Rom. 10:6, 9; Gal. 3:11. c Hes. 36:26, 27; Joh. 6:44, 45.

4. Detta nådens förbund framställs ofta i Skriften under namnet ”testamente” med avseende på testamentsgivarens Jesu Kristi död och på det evinnerliga arv (med alla tillhörande ting) efterlämnat däri.a

a Heb. 9:15-17; Heb. 7:22; Luk. 22:20; 1 Kor. 11:25.

5. Detta förbund fördelas olika under lagens tid och evangeliets tid.a Under lagen fördelades det med löften, profetior, offer, omskärelse, påskalammet och andra förebilder och ordningar givna till det judiska folket. Alla dessa betecknade i förväg den kommande Kristus.b De var för den tiden tillräckliga och verksamma genom Andens verkan till att lära och uppbygga de utkorade till tro på den utlovade Messias,c genom vilken de hade full förlåtelse för synder och evig frälsning. Det kallas ”Gamla testamentet”.d

a 2 Kor. 3:6-9. b Heb. kap. 8-10; Rom. 4:11; Kol. 2:11,12; 1 Kor. 5:7. c 1 Kor. 10:1-4; Heb. 11:13; Joh. 8:56. d Gal. 3:7-9,14.

6. Under evangeliet, när Kristus – substansena – framställdes, är ordningarna i vilka detta förbund fördelas predikandet av ordet och utdelandet av dopets och Herrens måltids sakrament.b Trots att dessa är till antalet färre och utdelas med större enkelhet och mindre yttre härlighet, framräcks förbundet likväl i dem med större fullhet, klarhet och andlig verkanc till alla folk, både judar och hedningar.d Det kallas ”Nya testamentet”.e Därför finns det inte två nådens förbund av olika substans, utan ett och detsamma under olika fördelningar.f

a Kol. 2:17. b Matt. 28:19, 20; 1 Kor. 11:23-25. c Heb. 12:22-28; Jer. 31:33, 34. d Matt. 28:19; Ef. 2:15-19. e Luk. 22:20. f Gal. 3:14,16; Rom. 3:21-23, 30; Ps. 32:1 med Rom. 4:3, 6, 16, 17, 23, 24; Heb. 13:8; Apg. 15:11.

Kapitel 8. Om Kristus medlaren

1. Det behagade Gud i hans eviga syfte att utvälja och insätta Herren Jesus, hans enfödde Son, till att vara medlaren mellan Gud och människa,a profet,b prästc och kung,d sin kyrkas huvud och frälsare,e alltings arvtagaref och världens domare.g Från all evighet gav han honom ett folk till att vara hans avkomma,h och till att i tiden återlösas, kallas, rättfärdiggöras, helgas och förhärligas av honom.i

a Jes. 42:1; 1 Pet 1:19, 20; Joh. 3:16; 1 Tim. 2:5. b Apg. 3:22.c Heb. 5:5, 6. d Ps. 2:6; Luk. 1:33. e Ef. 5:23. f Heb. 1:2. g Apg. 17:31. h Joh. 17:6; Ps. 22:31; Jes. 53:10. i 1 Tim. 2:6; Jes. 55:4, 5; 1 Kor. 1:30.

2. Guds Son, den andra personen i Treenigheten, sann och evig Gud, av en enda substans och jämlik med Fadern, antog då tiden var fullbordad människans natura med alla dess väsentliga egenskaper och allmänna svagheter, dock utan synd;b avlad av den helige Andes kraft i jungfrun Marias livmoder, av hennes substans.c Därigenom blev två hela, fullkomliga och skilda naturer – gudomlighet och mänsklighet – oskiljaktigt förenade tillsammans i en enda person, utan förvandling, sammanblandningd eller förväxling. Denna person är sann Gudg och sann människa, dock en Kristus, den ende medlaren mellan Gud och människa.e

a Joh. 1:1,14; 1 Joh. 5:20; Fil. 2:6; Gal. 4:4. b Heb. 2:14,16,17; Heb. 4:15. c Luk. 1:27, 31, 35; Gal. 4:4. d Luk. 1:35; Kol. 2:9; Rom. 9:5; 1 Pet.3:18; 1 Tim. 3:16. e Rom. 1:3, 4; 1 Tim. 2:5.

3. Herren Jesus, till sin mänskliga natur sålunda förenad med den gudomliga, helgades och smordes med den helige Ande utan mått,a havande i sig alla vishetens och kunskapens skatter.b Det behagade Fadern att låta hela fullheten bo i honomc för det ändamålet att han, såsom helig, oskyldig, obesudlad och full av nåd och sanning,d skulle vara fullt utrustad till att utföra medlarens och borgensmannens ämbete.e Detta ämbete tog han inte själv till sig utan kallades därtill av sin Fader,f vilken givit all makt och dom i hans hand och befallt honom att utöva densamma.g

a Ps. 45:8; Joh. 3:34. b Kol. 2:3. c Kol. 1:19. d Heb. 7:26; Joh. 1:14. e Apg. 10:38; Heb. 12:24; Heb. 7:22. f Heb. 5:4, 5. g Joh. 5:22, 27; Matt. 28:18; Apg. 2:36.

4. Detta ämbete åtog sig Herren Jesus helt villigt.a För att kunna utföra det, ställdes han under lagenb och uppfyllde den fullkomligt,c uthärdade de allra bedrövligaste plågor omedelbart i sin själd och de allra smärtsammaste lidanden i sin kropp.e Han korsfästes, dogf och förblev under dödens makt, dock utan att se förgängelsen.g På den tredje dagen uppstod han från de döda,h med samma kropp i vilken han led,i med vilken han också for upp till himlen, där sittande på Faderns högra sidaj och inbringande företräde.k Han skall vid världens ände återvända för att döma människor och änglar.l

a Ps. 40:7, 8 med Heb. 10:5-10; Joh. 10:18; Fil. 2:8. b Gal. 4:4. c Matt. 3:15; 5:17. d Matt. 26:37, 38; Luk. 22:44; Matt. 27:46. e Matt. 26, 27 hela kapitlen. f Fil. 2:8. g Apg. 2:23, 24, 27; Apg. 13:37; Rom. 6:9. h 1 Kor. 15:3, 4. i Joh. 20:25, 27. j Mark. 16:19. k Rom. 8:34; Heb. 9:24; Heb. 7:25. l Rom. 14:9, 10; Apg. 1:11; Apg. 10:42; Matt. 13:40-42; Jud. vers 6; 2 Pet. 2:4.

5. Herren Jesus har fullständigt gottgjort Faderns rättfärdighet genom sin fullkomliga lydnad och sitt offer av sig själv, vilket han genom den evige Anden frambar en enda gång åt Gud.a Han förvärvade inte bara försoning, utan ett evigt arv i himmelriket för alla dem som Fadern har gett honom.b

a Rom. 5:19; Heb. 9:14,16; Heb. 10:14; Ef. 5:2; Rom. 3:25,26. b Dan. 9:24,26; Kol. 1:19,20; Ef. 1:11,14; Joh. 17:2; Heb. 9:12,15.

6. Även om återlösningens verk inte var verkligt utverkat av Kristus förrän efter hans inkarnation, förmedlades dock dess kraft, verkan och välgärningar till de utvalda från världens begynnelse i alla påföljande tider i och genom de löften, förebilder och offer vari han uppenbarades, och betecknades såsom kvinnans säd vilken skulle krossa ormens huvud samt det från världens begynnelse slaktade Lammet. Han är densamme igår, idag och för alltid.a

a Gal. 4:4,5; 1 Mos. 3:15; Upp. 13:8; Heb. 13:8.

7. I medlingens verk handlar Kristus i enlighet med båda naturerna, genom att vardera natur gör vad som är egentligt för den.a Dock, med anledning av personens enhet, tillskriver ibland Skriften till personen det som är egentligt för den ena naturen benämnd med den andra naturen.b

a Heb. 9:14; 1 Pet. 3:18. b Apg. 10:28; Joh. 3:13; 1 Joh. 3:16.

8. Till alla dem för vilka Kristus förvärvade återlösning, tillämpar och meddelar han säkert och verksamt densamma.a Han inbringar företräde för demb och uppenbarar för dem, i och med ordet, frälsningens mysterier.c Han övertygar dem verksamt med sin Ande att tro och lyda, och styr deras hjärtan med sitt ord och sin Ande.d Han besegrar alla deras fiender med sin allsmäktiga kraft och vishet på sådana sätt och vis som är mest samstämmiga med hans förunderliga och outrannsakliga fördelning.e

a Joh. 6:37, 39; Joh. 10:15, 16, b 1 Joh. 2:1, 2; Rom. 8:34. c Joh. 15:13, 15; Ef. 1:7-9; Joh. 17:6. d Joh. 14:26; Heb. 12:2; 2 Kor. 4:13; Rom. 8:9, 14; Rom. 15:18, 19; Joh. 17:17. e .Ps. 110:1; 1 Kor. 15:25, 26; Mal. 4:2, 3; Kol. 2:15.

Kapitel 9. Om fri vilja

1. Gud försedde människans vilja med den naturliga frihet som är vare sig tvingad eller av någon obetingad naturnödvändighet bestämd till gott eller ont.a

a Matt. 17:12; Jak. 1:14; 5 Mos. 30:19.

2. Människan hade i sitt oskyldiga tillstånd frihet och kraft att vilja och göra det som var gott och välbehagligt för Gud,a men var likväl föränderlig så att hon kunde falla från det.b

a Pred. 7:29; 1 Mos. 1:26. b 1 Mos. 2: 16, 17; 1 Mos. 3:6.

3. Med sitt fall till ett syndigt tillstånd förlorade människan helt all viljeförmåga till något andligt gott rörande frälsningen.a Således är en naturlig människa alltigenom avog det godab och död i synden,c oförmögen att med sin egen styrka omvända sig själv eller förbereda sig själv därtill.d

a Rom. 5:6; Rom. 8:7; Joh. 15:5. b Rom. 3:10, 12. c Ef. 2:1, 5; Kol. 2:13. d Joh. 6:44, 65; Ef. 2:2-5; 1 Kor. 2:14; Tit. 3:3-5.

4. När Gud omvänder en syndare och för henne in i det nådiga tillståndet, frigör han henne från hennes naturliga slaveri under syndena och med sin nåd allena förmår han henne att fritt vilja och göra det som är andligt gott.b Ändock, med anledning av hennes återstående fördärv, vill hon inte fullkomligt, ej heller endast, det som är gott, utan också det som är ont.c

a Kol. 1:13; Joh. 8:34, 36; b Fil. 2:13; Rom. 6:18, 22. c Gal. 5:17; Rom. 7:15, 18, 19, 21, 23.

5. Människans vilja görs fullkomligt och oföränderligt fri till det goda allena i det förhärligade tillståndet.a

a Ef. 4:13; Heb. 12:23; 1 Joh. 3:2; Jud. vers 24.

Kapitel 10. Om verksam kallelse

1. Alla och endast dem som Gud har förutbestämt till liv, behagar det honom, i hans fastställda och angenäma tid, att verksamt kallaa med sitt ord och sin Ande,b ut ur det tillstånd av synd och död i vilket de är av naturen, till nåd och frälsning med Jesus Kristus.c Han upplyser deras förstånd andligen och frälsande till att förstå Guds ting;d borttager deras stenhjärtan och giver dem ett hjärta av kött;e förnyar deras viljor och avgör dem med sin allsmäktiga kraft för det som är gott,f och drar dem verksamt till Kristus.g Dock på så sätt att de kommer helt fritt, villiggjorda av hans nåd.h

a Rom. 8:30; Rom. 11:7; Ef. 1:10, 11. b 2 Tess. 2:13, 14; 2 Kor. 3:3,6. c Rom. 8:2; Ef. 2:1-5; 2 Tim. 1:9,10. d Apg. 26:18; 1 Kor. 2:10, 12; Ef. 1:17, 18. e Hes. 36:26. f Hes. 11:19; Fil. 2:13; 5 Mos. 30:6; Hes. 36:27. g Ef. 1:19; Joh. 6:44, 45. h Höga v. 1:4; Ps. 110:3; Joh. 6:37; Rom. 6:16-18.

2. Denna verksamma kallelse är allena av Guds fria och särskilda nåd; inte alls från något förutsett i människan.a Hon är alldeles passiv däri tills hon, levandegjord och förnyad av den helige Ande,b blir därigenom förmögen att besvara detta kall och omfamna den däri tillbjudna och förmedlade nåden.c

a 2 Tim. 1:9; Tit. 3:4,5; Ef. 2:4, 5, 8, 9; Rom. 9:11. b 1 Kor. 2:14; Rom. 8:7; Ef. 2:5. c Joh. 6:37; Hes. 36:27; Joh. 5:25.

3. Utvalda spädbarn som dör i spädbarnsåldern blir pånyttfödda och frälsta av Kristus genom Anden, a vilken verkar när, var och hur det behagar honom.b Så blir också alla andra utvalda personer som är oförmögna att kallas till det yttre med ordets tjänst.c

a Luk. 18:15,16 och Apg. 2:38, 39 och Joh. 3:3, 5 och 1 Joh. 5:12 och Rom. 8:9 jämförda. b Joh. 3:8. c 1 Joh. 5:12; Apg. 4:12.

4. Även om andra som ej är utvalda kan kallas med ordets tjänsta och kan erfara vissa av Andens allmänna verkningar,b kommer de dock aldrig sannerligen till Kristus och kan därför inte bli frälsta.c Än mindre kan människor som inte bekänner den kristna religionen bli frälsta på något som helst annat sätt; de kan vara aldrig så flitiga i att forma sina liv enligt naturens ljus och lagen i den religion de bekänner.d Att påstå och vidhålla att de kan, är mycket skadligt och skall förkastas.e

a Matt. 22:14. b Matt. 7:22; Matt. 13:20, 21; Heb. 6:4,5. c Joh. 6:64-66; Joh. 8:24. d Apg. 4:12: Joh. 14:6; Ef. 2:12; Joh. 4:22; Joh. 17:3. e 2 Joh. vers 9-11; 1 Kor. 16:22; Gal. 1:6-8.

Kapitel 11. Om rättfärdiggörelse

1. De vilka Gud verksamt kallar, rättfärdiggör han också fritt;a inte genom att ingjuta rättfärdighet i dem, utan genom att efterskänka deras synder och genom att räkna och godtaga deras personer såsom rättfärdiga; inte för någonting verkat i dem eller gjort av dem, utan allena för Kristi skull;c ej heller genom att tillräkna själva tron (trosakten) eller någon annan evangelisk lydnad till dem såsom deras rättfärdighet, utan genom att tillräkna dem Kristi lydnad och gottgörelse.b De mottager och vilar på honom och hans rättfärdighet genom tro. Denna tro har de inte av sig själva; den är Guds gåva.c

a Rom. 8:30, 3:24. b Rom. 4:5-8; 2 Kor. 5:19,21; Rom. 3:22, 24, 25, 27, 28; Tit. 3:5,7; Ef. 1:7; Jer. 23:6; 1 Kor. 1:30,31; Rom. 5:17-19. c Apg. 10:43; Gal. 2:16; Fil. 3:9; Apg. 13:38, 39; Ef. 2:7, 8.

2. Den tro som sålunda mottager och vilar på Kristus och hans rättfärdighet, är allena rättfärdiggörelsens verktyg.a Dock är den aldrig allena i den rättfärdiggjorda personen, utan beledsagas alltid med alla andra frälsande nådegåvor och är ingen död tro, utan verkar genom kärlek.b

a Joh. 1:12; Rom. 3:28; Rom. 5:1. b Jak. 2:17, 22, 26; Gal. 5:6.

3. Med sin lydnad och död betalade Kristus till fullo skulden för alla dem som är sålunda rättfärdiggjorda, och åstadkom en egentlig, verklig och full gottgörelse till sin Faders rättfärdighet i deras ställe.a Dock är deras rättfärdiggörelse allena av fri nåd,b eftersom han både fritt utgavs av Fadern för demb och hans lydnad och gottgörelse fritt godtogs i deras ställec och inte för någonting i dem, för att både Guds stränga rättvisa och rika nåd skulle bli förhärligad i rättfärdiggörelsen av syndare.e

a Rom. 5:8-10, 19; 1 Tim. 2:5, 6; Heb. 10:10,14, Dan. 9:24, 26; Jes. 53:4-6, 10-12. b Rom. 3:24; Ef. 1:7. c Rom. 8:32. d 2 Kor. 5:21; Matt. 3:17; Ef. 5:2. e Rom. 3:26; Ef. 2:7.

4. Från all evighet beslutade Gud att rättfärdiggöra alla de utvalda,a och när tiden var fullbordad dog Kristus för deras synder och uppstod igen för deras rättfärdiggörelse.b Ändock är de inte rättfärdiggjorda förrän den helige Ande i tillbörlig tid verkligen tillämpar Kristus till dem.c

a Gal. 3:8; 1 Pet. 1:2, 19, 20; Rom. 8:30. b Gal. 4:4; 1 Tim. 2:6; Rom. 4:25. c Kol. 1:21, 22; Gal. 2:16; Tit. 3:4-7.

5. Gud fortsätter att förlåta de rättfärdiggjordas synder.a Även om de aldrig kan falla från det rättfärdiggjorda tillståndet,b så kan de dock med sina synder komma under Guds faderliga misshag och inte få hans ansiktes ljus återupprättat för dem förrän de ödmjukar sig själva, bekänner sina synder, ber om förlåtelse, och förnyar sin tro och omvändelse.c

a Matt. 6:12; 1 Joh. 1:7-9; 1 Joh. 2:1,2. b Luk. 22:32; Joh. 10:28; Heb. 10:14. c Ps. 89:32-34; Ps. 51:9-14; Ps. 32:5; Matt. 26:75; 1 Kor. 11:30, 32; Luk. 1:20.

6. Rättfärdiggörelsen av troende under det gamla testamentet var i alla avseenden en och densamma med rättfärdiggörelsen av troende under det nya testamentet.a

a Gal. 3:9, 13, 14; Rom. 4:22-24; Heb. 13:8.

Kapitel 12. Om barnaskap

Alla dem som är rättfärdiggjorda bevärdigar Gud, i och för hans ende Son Jesus Kristus, att bli delaktiga av barnaskapets nådegåva.a Med den upptages de i Guds barns antal och åtnjuter sina friheter och förmåner,b uppkallas efter hans namn,c mottager barnaskapets ande,d har med frimodighet tillträde till nådens tron,e förmås ropa ”Abba, Fader”,f bevisas ömhet, g beskyddas,h ombesörjs,i och tuktas av honom såsom av en far.j De överges aldrig,k utan är förseglade till återlösningens dagl och ärver löftenam såsom arvingar av evinnerlig frälsning.n

a Ef. 1:5. b Gal. 4:4, 5; Rom. 8:17; Joh. 1:12. c Jer.14:9; 2 Kor. 6:18; Upp. 3:12. d Rom. 8:15. e Ef. 3:12; Rom. 5:2. f Gal. 4:6. g Ps. 103:13. h Ord. 14:26, i Matt. 6:30, 32; 1 Pet. 5:7. j Heb. 12:6. k Klag. 3:31. l Ef. 4:30. m Heb. 6:12. n 1 Pet. 1:3, 4; Heb. 1:14.

Kapitel 13. Om helgelse

1. I dem som är verksamt kallade och pånyttfödda, skapas ett nytt hjärta och en ny ande. De helgas ytterligare, verkligen och personligen genom kraften från Kristi död och uppståndelse,a med hans ord och Ande som bor i dem.b Herraväldet över hela syndens kropp förstörsc och dess olika begär försvagas och dödas alltmer.d De levandegörs och bestyrks alltmer i alla frälsande nådegåvore till att öva sann helighet, utan vilken ingen skall se Herren.f

a 1 Kor. 6:11; Apg. 20:32; Fil. 3:10; Rom. 6:5, 6. b Joh. 17:17; Ef. 5:26; 2 Tess. 2:13. c Rom. 6:6, 14. d Gal. 5:24; Rom. 8:13. e Kol. 1:11; Ef. 3:16-19. f 2 Kor. 7:1; Heb. 12:14.

2. Denna helgelse är allomfattande i hela människan,a men ofullständig i det här livet. Det förblir alltjämt rester av fördärv i varje del,b varför en ständig och oförsonlig strid uppstårb där köttet har begärelse mot Anden och Anden mot köttet.c

a 1 Tess. 5:23. b 1 Joh. 1:10; Rom. 7:18, 23; Fil. 3:12. b Gal.5:17. c 1 Pet. 2:11.

3. Även om det återstående fördärvet för en tid kan ha stort övertag i denna strid,a segrar likväl den pånyttfödda delen genom den ständiga tillförseln av styrka från den helgande Kristi Ande.b Således växer de heliga i nåd,c fullkomnande heligheten i gudsfruktan.d

a Rom. 7:23. b Rom. 6:14; 1 Joh. 5:4; Ef. 4:15, 16. c 2 Pet. 3:18; 2 Kor. 3:18. d 2 Kor. 7:1.

Kapitel 14. Om frälsande tro

1. Nådegåvan tro, varigenom de utvalda förmår att tro till deras själars frälsning,a är ett verk av Kristi Ande i deras hjärtan.b Den utverkas vanligtvis med ordets tjänst,c och utökas och bestyrks med denna samt med sakramentsutdelning och bön.d

aHeb. 10:39. b 2 Kor. 4:13; Ef. 1:17-19; Ef. 2:8. c Rom. 10:14, 17. d 1 Pet. 2:2; Apg. 20:32; Rom. 4:11; Luk. 17:5; Rom. 1:16, 17.

2. Med denna tro håller en kristen för sant vadhelst som är uppenbarat i ordet, för att Guds egen auktoritet talar däri.a Hon agerar omväxlande i enlighet med vad varje enskilt ställe rymmer: lyder buden,b fruktar hotelsernac och omfattar Guds löften för det här livet och det kommande.d Men den frälsande trons huvudsakliga akter är att godtaga, mottaga och vila i Kristus allena för rättfärdiggörelse, helgelse och evigt liv i kraft av nådens förbund.e

a Joh. 4:42; 1 Tess. 2:13; 1 Joh. 5:10; Apg. 24:14. b Rom. 16:26. c Jes. 66:2. d Heb. 11:13; 1 Tim. 4:8. e Joh. 1:12; Apg. 16:31; Gal. 2:20; Apg. 15:11.

3. Denna tro är olika i grader av svaghet eller styrka,a och kan ofta och på mänga sätt angripas och försvagas, men hemför segern.b I många växer den upp till full visshet genom Kristus,c som är både vår tros upphovsman och fullkomnare.d

a Heb. 5:13,14; Rom. 4:19,20; Matt. 6:30; Matt. 8:10. b Luk. 22:31, 32; Ef. 6:16: 1 Joh. 5:4, 5. c Heb. 6:11, 12; Heb. 10:22; Kol. 2:2. d Heb. 12:2.

Kapitel 15. Om omvändelse till liv

1. Omvändelse till liv är en evangelisk nådegåva.a Läran om den skall predikas av varje tjänare av evangeliet såväl som den om tro på Kristus.b

a Sak. 12:10; Apg. 11:18. b Luk. 24:47; Mark. 1:15; Apg. 20:21.

2. Med den sörjer en syndare över och hatar sina synder, så att hon vänder sig från dem alla till Gud,a avseende och eftersträvande att vandra med honom på hans buds alla vägar.b Hon ser och känner inte bara faran utan också sina synders skymflighet och förhatlighet, såsom motsatta Guds heliga natur och rättfärdiga lag, och uppfattar hans barmhärtighet i Kristus till sådana som är ångerfulla.

a Hes. 18:30, 31; Hes. 36:31; Jes. 30:22; Ps. 51:6; Jer. 31:18, 19; Joel 2:12, 13; Amos 5:19; Ps. 119:128; 2 Kor. 7:11. b Ps. 119:6, 59, 106; Luk. 1:6; 2 Kung. 23:25.

3. Även om man inte skall vila i omvändelsen såsom en gottgörelse för synd eller en orsak till förlåtelsen därava (vilken är en akt av Guds fria nåd i Kristusb), är den likväl av sådan nödvändighet för alla syndare att ingen skall förvänta sig förlåtelse utan den.c

a Hes. 36:31, 32; Hes. 16:61-63. b Hos. 14:2, 4; Rom. 3:24; Ef. 1:7. c Luk. 13:3, 5; Apg. 17:30, 31.

4.Liksom ingen synd är så liten att den inte förtjänar fördömelse,a så är ingen synd så stor att den kan bringa fördömelse över dem som sannerligen omvänder sig.b

a Rom. 6:23; Rom. 5:12; Matt. 12:36. b Jes. 55:7; Rom. 8:1; Jes. 1:16,18.

5. Människor bör inte nöja sig med en allmän omvändelse, utan det är varje människas plikt att eftersträva omvändelse för särskilda synder särskilt.a

a Ps. 19:14; Luk. 19:8; 1 Tim. 1:13,15.

6. Liksom envar är bunden att avlägga enskild bekännelse och be om förlåtelse för sina synder inför Guda (för vilket och försakandet av dem hon skall möta barmhärtighetb), så bör den som väcker sin trosfrände eller Kristi kyrka anstöt vara villig att, med en enskild eller offentlig bekännelse och sorg över sin synd, tillkännagiva sin ånger för de sårade.c De skall därvid vara försonade med denne och mottaga denne i kärlek.d

a Ps. 2:4, 5, 7, 9, 14; Ps. 32:5, 6. b Ord. 28:13; 1 Joh. 1:9. c Jak. 5:16; Luk. 17:3,4; Jos. 7:19; Ps. 51 hela Psalmen. d 2 Kor. 2:8.

Kapitel 16. Om goda gärningar

1. Goda gärningar är endast sådana som Gud har befallt i sitt heliga ord,a och inte sådana som utan dess bekräftelse är uppfunna av människor utifrån blind nit eller under någon förevändning av god avsikt.b

a Mika 6:8; Rom. 12:2; Heb. 13:21. b Matt. 15:9; Jes. 29:13; 1 Pet. 1:18; Rom. 10:2; Joh. 16:2; 1 Sam. 15:21-23.

2. Utförda i lydnad mot Guds bud, är dessa goda gärningar frukterna av och bevisen på en sann och levande tro.a Med dem visar de troende sin tacksamhet,b styrker sin visshet,c uppbygger sina trosfränder,d pryder evangeliets bekännelse,e stänger motståndarnas munnarf och ärar Gud.g De är hans verk, skapade därtill i Jesus Kristus,h så att, bärande frukt i helighet, de kan nå ändamålet: evigt liv.i

a Jak. 2:18, 22. b Ps. 116:12, 13; 1 Pet. 2:9. c 1 Joh. 2:3, 5; 2 Pet.1:5-10. d 2 Kor. 9:2; Matt. 5:16. e Tit. 2:5, 9-12; 1 Tim. 6:1. f 1 Pet. 2:15; g 1 Pet. 2:12; Fil. 1:11; Joh. 15:8. h Ef. 2:10; i Rom. 6:22.

3. Deras förmåga att göra goda gärningar kommer inte alls från dem själva, utan helt från Kristi Ande.a För att de skall bli förmögna därtill fordras, förutom de nådegåvor de redan har erhållit, ytterligare verklig påverkan från samme helige Ande, som verkar vilja och gärning i dem av sitt välbehag.b Likväl skall de inte fördenskull bli försumliga, som om de inte vore skyldiga att utföra någon plikt förutom vid en Andens särskilda rörelse, utan de bör vara flitiga i att väcka den Guds nåd som är i dem.c

a Joh. 15:4, 5; Hes. 36:26, 27; b Fil. 2:13; Fil. 4:13; 2 Kor. 3:5; c Fil. 2:12; Heb. 6:11, 12; 2 Pet. 1:3, 5, 10, 11; Jes. 64:7; 2 Tim. 1:6; Apg. 26:6, 7; Jud. vers 20, 21.

4. De som i sin lydnad når den högsta höjd som är möjlig i det här livet, är så långt från att vara förmögna till överloppsgärningar och att göra mer än vad Gud kräver, att de kommer till korta i mycket som de av plikt är skyldiga att göra.a

a Luk. 17:10; Neh. 13:22; Job 9:2, 3; Gal. 5:17.

5. Vi kan inte med våra bästa gärningar förtjäna förlåtelse av synd eller evigt liv från Guds hand på grund av den stora olikheten mellan dem och den kommande härligheten. Likaså kan vi inte med dem vare sig gagna eller gottgöra Gud för våra tidigare synders skuld på grund av den oändliga skillnaden mellan oss och honom.a När vi har gjort allt vi kan, har vi blott gjort vår plikt och är odugliga tjänare.b Därför, såvida de är goda utgår de från hans Ande,c och såvida de utverkas av oss är de befläckade och beblandade med så mycket svaghet och ofullkomlighet att de inte kan bestå Guds stränga dom.d

a Rom. 3:20; Rom. 4:2, 4, 6; Ef. 2:8, 9; Tit. 3:5-7; Rom. 8:18; Ps. 16:2; Job 22:2, 3; Job 35:7, 8. b Luk. 17:10. c Gal. 5:22, 23. d Jes. 64:6; Gal. 5:17; Rom. 7:15, 18; Ps. 143:2; Ps. 130:3.

6. Ändock, såsom de troendes personer godtagits genom Kristus, godtages också deras gärningar i honom;a inte som om de i det här livet vore helt oklanderliga och otadliga i Guds åsyn,b utan det behagar honom, betraktande dem i sin Son, att godtaga och belöna det som är uppriktigt, ävensom förbundet med många svagheter och ofullkomligheter.c

a Ef. 1:6; 1 Pet. 2:5; 2 Mos. 28:38; 1 Mos. 4:4 med Heb. 11:4. b Job 9:20; Ps. 1143:2. c Heb. 13:20, 21; 2 Kor. 8:12; Heb. 6:10; Matt. 25:21, 23.

7. Gärningar utförda av icke-pånyttfödda människor är syndiga och kan inte behaga Gud eller göra en människa lämpad att erhålla nåd från Gud,a även om de vad själva saken beträffar kan vara ting som Gud befaller och till gott bruk både för dem själva och andra.b Ty de utgår inte från ett hjärta renat med tron,c ej heller utförs de på rätt sätt i enlighet med ordet,d och ej heller för rätt ändamål: Guds ära.e Likväl är deras försummelse av dem desto syndigare och misshagligt för Gud.f

e Hagg. 2:14; Tit. 1:15; Amos 5:21, 22; Hos. 1:4; Rom. 9:16; Tit. 3:5. a 2 Kung. 10:30, 31; 1 Kung. 21:27, 29; Fil. 1:15, 16, 18. b 1 Mos. 4:5 med Heb. 11:4; Heb. 11:6. c 1 Kor. 13:3; Jes. 1:12.d Matt. 6:2, 5, 16. fPs. 14:4; Ps. 36:4; Job 21:14, 15; Matt. 25:41-43, 45; Matt. 23:23.

Kapitel 17. Om de heligas ståndaktighet

1. De vilka Gud har godtagit i sin Älskade, verksamt kallat och helgat med sin Ande, kan vare sig fullständigt eller slutgiltigt falla från nådens tillstånd, utan kommer att vara säkert ståndaktiga däri till änden och bli evigt frälsta.a

a Fil. 1:6; 2 Pet. 1:10; Joh. 10:28, 29; 1 Joh. 3:9; 1 Pet. 1:5, 9.

2. Denna de heligas ståndaktighet beror inte på deras egen fria vilja, utan på utkorelsens oföränderliga beslut (framsprunget ur Gud Faderns fria och oföränderliga kärlek),a på Jesu Kristi förtjänsts och företrädes verkan,b Andens och Guds säds förblivande i dem,c och nådaförbundets natur.d Från alla dessa uppkommer också dess säkerhet och ofelbarhet.e

a 2 Tim. 2:18,19, Jer. 31:3. b Heb. 10:10,14; Heb. 13:20, 21; Heb. 9:12-15; Rom. 8:33 t.o.m. slutet; Joh. 17:11, 24; Luk. 22:32; Heb. 7: 25. c Joh. 14:16, 17; 1 Joh. 2:27; 1 Joh. 3:9. d Jer. 32:40. e Joh. 10:28; 2 Tess. 3:3; 1 Joh. 2:19.

3. Ändock kan de, genom Satans och världens frestelser, det kvarvarande fördärvets övertag i dem och försummelsen av medlen till deras bevarande, falla i svåra syndera och för en tid förbli däri.b Därigenom ådrager de sig Guds misshagc och bedrövar hans helige Ande,d berövas ett mått av deras nådegåvor och tröst,e får deras hjärtan förhärdadef och deras samveten sårade,g sårar och väcker andra anstöt,h samt drar Guds tidsliga dom över sig själva.i

a Matt. 26:70, 72, 74. b Ps. 51:1, 2, 16. c Jes. 64:5, 7, 9; 2 Sam. 11:27. d Ef. 4:30. e Ps. 51:10, 12, 14; Upp. 2:4; Höga v. 5:2-4, 6. f Jes. 63:17; Mark. 6:52; Mark. 16:14. g Ps. 32:3, 4; Ps. 51:10. h 2 Sam. 12:14. i Ps. 89:32, 33; 1 Kor. 11:32.

Kapitel 18. Om visshet om nåd och frälsning

1. Även om hycklare och andra icke-pånyttfödda människor kan fåfängt bedra sig själva med falska hopp och köttsliga förmätenheter om att de är i Guds ynnest och ett frälst tillstånd,a skall deras hopp förgås.b Likväl kan i det här livet sådana som sannerligen tror på Herren Jesus och uppriktigt älskar honom, eftersträvande att vandra inför honom med ett alltigenom gott samvete, vara säkert förvissade om att de är i ett tillstånd av nådc och glädja sig åt hoppet om Guds härlighet. Detta hopp skall aldrig svika dem.d

a Job 8:13, 14: Mik. 3:11; 5 Mos. 29:19; Joh. 8:41. b Matt. 7:22, 23. c 1 Joh. 2:3; 1 Joh. 3:14, 18, 19, 21, 24; 1 Joh. 5:13. d Rom. 5:2,5.

2. Denna säkerhet är inte en blott förmodad och sannolik övertygelse grundad på ett felbart hopp,a utan en ofelbar visshet av tro, grundad på den gudomliga sanningen om frälsningslöftena,b det inre beviset på de nådegåvor till vilka dessa löften givits,c och vittnesbördet från barnaskapets Ande som vittnar med våra andar att vi är Guds barn.d Denna Ande är vårt arvs underpant, varmed vi är beseglade till återlösningens dag.e

a Heb. 6:11, 19; b Heb. 6:17, 18; c 2 Pet. 1:4, 5, 10, 11; 1 Joh. 2:3; 1 Joh. 3:14; 2 Kor. 1:12. d Rom. 8:15, 16; e Ef. 1:13, 14; Ef. 4:30; 2 Kor. 1:21, 22.

3. Denna ofelbara visshet tillhör inte så trons väsen, utan att en sann troende kan vänta länge och strida mot många svårigheter innan hon blir delaktig av den.a Likväl kan hon uppnå den, förmådd av Anden till att veta det som är henne fritt givet av Gud, utan utomordentlig uppenbarelse, i det rätta bruket av vanliga medel.b Därför är det envars plikt att alltigenom flitigt göra sin kallelse och utkorelse säker,c så att hjärtat därigenom kan utvidgas i frid och glädje i den helige Ande, i kärlek och tacksamhet till Gud, samt styrka och upprymdhet i lydnadens plikter. Dessa är denna visshets egentliga frukt.d Den gör människor långtifrån benägna till liderlighet.e

a 1 Joh. 5:13; Jes. 50:10; Mark. 9:24; Ps. 88 (hela); Ps. 77:1-12. b 1 Kor. 2:12; 1 Joh. 4:13; Heb. 6:11, 12; Ef. 3: 17-19. c 2 Pet. 1:10. d Rom. 5:1, 2, 5; Rom. 14:17; Rom. 15:13; Ef. 1:3, 4; Ps. 4:7,8 ; Ps. 119:32. e 1 Joh. 2:1, 2; Rom. 6:1, 2; Tit. 2: 11, 12, 14; 2 Kor. 7:1; Rom. 8:1, 12; 1 Joh. 3:2, 3; Ps. 130:4; 1 Joh. 1:6, 7.

4. Sanna troende kan på olika sätt få deras visshet om frälsning skakad, förminskad och avbruten: såsom genom försummelse i att bevara den; genom att falla för någon särskild synd som sårar samvetet och bedrövar Anden; genom en plötslig eller våldsam frestelse; genom att Gud undandrager sitt ansiktes ljus och även låter sådana som fruktar honom att vandra i mörker och sakna ljus.a De är likväl aldrig helt utan den Guds säd och trons liv, den kärlek till Kristus och trosfränderna, den hjärtats uppriktighet och samvetets plikt, utifrån vilka denna visshet kan, med Andens verksamhet i tillbörlig tid, återuppväckas,b och med vilka de under tiden bevaras från fullständig förtvivlan.c

a Höga v. 5: 2, 3, 6; Ps. 51:10, 14, 16; Ef. 4:30, 31; Ps. 77:1-11; Matt. 26: 69-72; Ps. 31:23; Ps. 88: (hela); Jes. 50:10. b 1 Joh. 3:9; Luk. 22:32; Job. 13:15; Ps. 78:15; Ps. 51:10, 14; Jes. 50:10. c Mik. 7:7-9; Jer. 32:40; Jes. 44:7-10; Ps. 22:2; Ps. 88 (hela).

Kapitel 19. Om Guds lag

1. Gud gav Adam en lag såsom ett gärningarnas förbund. Med den förband han honom och hela hans avkomma till personlig, fullständig, noggrann och ständig lydnad; utlovade liv vid uppfyllelse och hotade med död vid överträdelse; och utrustade honom med kraft och förmåga att hålla den.a

a 1 Mos. 1:26,27 med 1 Mos. 2:17; Rom. 2:14,15; Rom. 10:5: Rom. 5:12,19; Gal. 3:10,12; Pred. 7:29; Job. 28:28.

2. Denna lag fortsätter att vara en fullkomlig regel för rättfärdighet efter fallet och, som sådan, överlämnade Gud den på berget Sinai i tio bud skrivna på två tavlor.a De fyra första buden rymmer vår plikt gentemot Gud och de övriga sex rymmer vår plikt mot människan.b

a Jak. 1:25; Jak. 2:8, 10-12; Rom.13:8, 9; 5 Mos. 5:32; 5 Mos. 10:4; 2 Mos. 34:1. b Matt. 22:37-40.

3. Vid sidan av denna lag (allmänt kallad morallagen) behagade det Gud att ge Israels folk (såsom en minderårig kyrka) ceremonilagar som innehöll åtskilliga förebildliga ordningar; dels för gudstjänsten, förebådande Kristus, hans nådegåvor, handlingar, lidanden och välgärningar;a dels framhållande åtskilliga anvisningar för moraliska plikter.b Alla dessa ceremonilagar är nu upphävda under det nya testamentet.c

a Heb. 9 (hela kapitlet); Heb. 10:1; Gal. 4:1-3; Kol. 2:17. b 1 Kor. 5:7; 2 Kor. 6:17; Jud. v. 23. c Kol. 2:14, 16, 17; Dan. 9:27; Ef. 2:15, 16.

4. Till dem, såsom statsförfattning, gav han också åtskilliga juridiska lagar, vilka upphörde tillsammans med det folkets stat och som ej förpliktigar någon nu, annat än vad deras allmänna rimlighet kan fordra.a

a 2 Mos. 21 (hela); 2 Mos. 22:1-29; 1 Mos. 49:10 med 1 Pet. 2:13,14; Matt. 5:17 med verserna 38 och 39; 1 Kor. 9:8-10.

5. Morallagen binder för alltid alla till lydnad, såväl rättfärdiggjorda personer som andra.a Den binder inte bara med avseende på den inbegripna saken, utan också med avseende på Gud Skaparens auktoritet som gav den.b Ej heller upplöser Kristus i evangeliet på något sätt denna förpliktelse, utan förstärker den desto mer.c

a Rom. 13:8-10; Ef. 6:2; 1 Joh. 2:3, 4, 7, 8. b Jak. 2:10, 11. c Matt. 5:17-19; Jak. 2:8; Rom. 3:31.

6. Även om sanna troende inte står under lagen såsom ett gärningarnas förbund (till att därigenom rättfärdiggöras eller fördömas),a är den likväl av stort bruk för dem (liksom för andra). Ty såsom en levnadsregel underrättar den dem om Guds vilja och deras plikt, leder och binder dem att vandra i enlighet med den,b liksom blottlägger de syndiga befläckelserna av deras natur, hjärta och liv.c Sålunda kan de, prövande sig själva med den, komma till ytterligare övertygelse om, ödmjukhet och hat inför synden,d tillsammans med en klarare blick för deras behov av Kristus och hans fullkomliga lydnad.e Den är likaså till bruk för de pånyttfödda till att hämma deras fördärv i det att den förbjuder synd.f Dess hotelser visar vad även deras synder förtjänar och vilka bedrövelser de kan i det här livet förvänta sig från dem; fastän friade från den i lagen hotade förbannelsen.g Dess löften visar på samma sätt Guds gillande av lydnad och vilka välsignelser de kan förvänta sig genom att hålla den;h fastän inte såsom fordran på dem med lagen såsom ett gärningarnas förbund.i Således, att en människa gör gott och avhåller sig från ont därför att lagen uppmuntrar till det ena och avskräcker från det andra, är inget bevis för att denne står under lagen och inte under nåden.k

a Rom. 6:14; Gal. 2:16; Gal. 3:13; Gal. 4:4,5; Apg. 13:39; Rom. 8:1. b Rom. 7:12,22,25; Ps. 119:4-6; 1 Kor. 7:19; Gal. 5:14,16,18-23. c Rom. 7:7; Rom. 3:20. d Jak. 1:23-25; Rom. 7:9,14,24. e Gal. 3:24; Rom 7:24,25; Rom. 8:3,4. f Jak. 2:11; Ps. 119:101,104,128. g Esr. 9:13,14; Ps. 89:31-35. h 3 Mos. 26:1-14 med 2 Kor. 6:16; Ef. 6:2,3; Ps. 37:11 med Matt. 5:5; Ps. 19:12. i Gal. 2:16; Luk. 17:10. k Rom. 6:12,14; 1 Pet. 3:8-12 med Ps. 34: 13-17; Heb. 12:28,29.

7. Ej heller är de förutnämnda bruken av lagen motsatta evangeliets nåd, utan samsas ljuvt med den.a Kristi Ande underkuvar och förmår människans vilja att göra det fritt och glatt som Guds vilja, uppenbarad i lagen, fordrar.b

a Gal. 3:21. b Hes. 36:27; Heb. 8:10 med Jer. 31:33.

Kapitel 20. Om kristen frihet och samvetsfrihet

1. Den frihet som Kristus förvärvat åt troende under evangeliet består i deras frihet från syndaskulden, Guds fördömande vrede, morallagens förbannelse,a i befrielsen från denna onda värld, slaveri under Satan och syndens herravälde,b och från bedrövelsers ondska, dödens udd, gravens seger och evig förtappelse;c såsom också i deras fria tillträde till Gudd och fogliga lydnad mot honom, inte utifrån slavisk fruktan utan barnlik kärlek och villigt sinne.e Alla dessa var gemensamma också för troende under lagen.f Under nya testamentet är dock de kristnas frihet ytterligare utökad i deras frihet från ceremonilagens ok (till vilket den judiska kyrkan var underordnad),g i större frimodighet att nalkas nådens tron,h och i fylligare meddelelser av Guds frie Ande, än vad troende under lagen vanligtvis var delaktiga av.i

a Tit. 2:14; 1 Tess. 1:10; Gal. 3:13. b Gal. 1:4; Kol. 1:13; Apg. 26:18; Rom. 6:14. c Rom. 8:28; Ps. 119:71; 1 Kor. 15:54-57; Rom. 8:1. d Rom. 5:1,2. e Rom. 8:14,15; 1 Joh. 4:18. f Gal. 3:9,14. g Gal. 4:1-3,6,7; Gal. 5:1; Apg. 15:10,11. h Heb. 4:14,16; Heb. 10:19-22. i Joh. 7:38,39; 2 Kor. 3:13,17,18.

2. Gud allena är Herre över samveteta och har frigjort det från de människors läror och bud som på något sätt är motsatta hans ordb eller vid sidan av det ifråga om tro och gudstjänst.b Därför, att utifrån samvetet tro sådana läror eller att lyda sådana bud,c är att förråda sin sanna samvetsfrihet;c och att fordra en inbegripen tro samt en absolut och blind lydnad, är att tillintetgöra samvetsfriheten liksom förnuftet.d

a Jak. 4:12; Rom. 14:4; b Apg. 4:19; Apg. 5:29; 1 Kor. 7:23; Matt. 23: 8-10; 2 Kor. 1:24; Matt. 15:9. c Kol. 2:20,22,23; Gal. 1:10; Gal. 2:4,5; Gal. 5:1. d Rom. 10:17; Rom. 14:23; Jes. 8:20; Apg. 17:11; Joh. 4:22; Hos. 5:11; Upp. 13:12,16,17; Jer. 8:9.

3. De som under förevändning av kristen frihet övar någon synd eller vårdar något begär, förstör därigenom den kristna frihetens ändamål; nämligen, att vi, befriade ur våra fienders händer, skall tjäna Herren utan fruktan, i helighet och rättfärdighet inför honom alla våra livsdagar.a

a Gal. 5:13; 1 Pet.2:16; 2 Pet. 2:19; Joh. 8:34; Luk. 1: 74,75.

4. De motstår Guds ordning vilka, under förevändning av kristen frihet, motsätter sig någon lovlig makt eller dess lovliga utövning, oavsett den är samhällelig eller kyrklig. Ty de makter som Gud har inrättat och den frihet som Kristus har förvärvat är inte avsedda av Gud att förstöra utan att ömsesidigt uppehålla och bevara varandra.a De kan – för offentliggörandet av sådana åsikter eller vidhållandet av sådana seder som är motsatta naturens ljus eller kristendomens kända grunder (oavsett om det gäller tro, tillbedjan och uppförande eller gudaktighetens kraft); eller sådana felaktiga åsikter och seder som (antingen till deras egen natur eller till det sätt de offentliggörs eller vidhålls) är fördärvliga för den yttre frid och ordning som Kristus har stadfäst i kyrkan – lovligen kallas till svars och bestraffas med kyrkans domarb och med samhällsledningens makt.c

a Matt. 12:25: 1 Pet. 2:13,14,16; Rom. 13:1-8; Heb. 13:17. b Rom. 1:32 med 1 Kor. 5:1,5,11,13; 2 Joh. vers 10,11 och 2 Tess. 3:14 och 1 Tim. 6:3-5 och Tit. 1:10,11,13 och Tit. 3:10 med Matt. 18:15-17; 1 Tim. 1:19,20; Upp. 2:2,14,15,20; Upp. 3:9. c 5 Mos. 13:6-12; Rom. 13:3,4 med 2 Joh. vers 10,11; Esr. 7:23,25-28; Upp. 17:12,16,17; Neh. 13:15,17,21,22,25,30; 2 Kung. 23: 5,6,9,20,21; 2 Krön. 34:33; 2 Krön. 15:12,13,16; Dan. 3:29; 1 Tim. 2:2; Jes. 49:23; Sak. 13:2,3.

Kapitel 21. Om gudstjänsten och sabbatsdagen

1. Naturens ljus visar att Gud, som har herravälde och suveränitet över allt, finns, är god och gör gott mot alla, och skall därför fruktas, älskas, prisas, åkallas, förtröstas och betjänas med hela hjärtat, hela själen och med all kraft.a Men det godtagbara sättet att tillbe sanne Gud är instiftat av honom själv och så avgränsat av hans egen uppenbarade vilja att han inte får tillbes enligt människors inbillningar och påhitt, ej heller Satans ingivelser, med någon synlig bild, eller på något annat sätt ej föreskrivet i Den heliga skrift.b

a Rom. 1:20; Apg. 17:24; Ps. 119:68; Jer. 10:7; Ps. 31:24; Ps. 18:4; Rom. 10:12; Ps. 62:9; Jos. 24:14; Mark. 12:33. b 5 Mos. 12:32; Matt. 15:9; Apg. 17:25; Matt. 4:9,10; 5 Mos. 4:15-20; 2 Mos. 20:4-6; Kol. 2:23.

2. Gudstjänst skall ägnas Gud Fadern, Sonen och den helige Ande, och honom allena;a inte änglar, helgon eller några andra skapelser;b och, sedan fallet, inte utan en medlare ej heller genom någon annans medling än Kristi allena.c

a Matt. 4:10 med Joh. 5:23 och 2 Kor. 13:14. b Kol. 2:18; Upp. 19:10; Rom. 1:25; c Joh. 14:6; 1 Tim. 2:5; Ef. 2:18; Kol. 3:17.

3. Bön med tacksägelse (såsom en särskild del av gudstjänsten)a fordrar Gud av alla människor.b För att bönen skall vara godtagbar, måste den förrättas i Sonens namn,c med Andens hjälp,d enligt hans vilja,e med förståelse, vördnad, ödmjukhet, iver, tro, kärlek och ståndaktighet,f och (om ljudlig) på ett känt språk.g

a Fil. 4:6. b Ps. 65:3. c Joh. 14:13,14; 1 Pet. 2:5. d Rom. 8:26. e 1 Joh. 5:14. f Ps. 47:8; Pred. 5:1,2; Heb. 12:28; 1 Mos. 18:27; Jak. 5:16; Jak. 1:6,7; Mark. 11:24; Matt. 6:12,14,15; Kol. 4:2; Ef. 6:18. g 1 Kor. 14:14.

4. Bön skall förrättas för alla lovliga tinga och för alla slags levande människor eller sådana som kommer att leva härefter;b men inte för de döda,c ej heller för dem om vilka det är känt att de har begått dödssynden.d

a 1 Joh. 5:14. b 1 Tim. 2:1,2; Joh. 17:20; 2 Sam. 7:29; Rut 4:12. c 2 Sam. 12:21-23 med Luk. 16:25,26; Upp. 14:13. d 1 Joh. 5:16.

5. Gudfruktig läsning av skrifterna,a sund förkunnelseb och samvetsgrant åhörande av ordet (i lydnad mot Gud, med förståelse, tro, och vördnad),c psalmsång med nåd i hjärtat,d liksom också tillbörlig utdelning och värdigt mottagande av de sakrament som instiftats av Kristus, är alla delar av den vanliga gudstjänsten.e Därtill skall religiösa eder,f löften,g högtidliga fastorh och tacksägelser brukas på ett heligt och religiöst sätt,i vid särskilda tillfällen i deras skilda tider och lägligheter.k

a Apg. 15:21; Upp. 1:3. b 2 Tim. 4:2. c Jak. 1:22; Apg. 10:33; Matt. 13:19; Heb. 4:2; Jes. 65:2. d Kol. 3:16; Ef. 5:19; Jak. 5:13. e Matt. 28:19; 1 Kor. 11:23-29; Apg. 2:42. f 5 Mos. 6:13 med Neh. 10:29. g Jes. 19:21 med Pred. 5:4,5. h Joel 2:12; Est. 6:16; Matt. 9:15; 1 Kor. 7:5. i Heb. 12:28. k Ps. 107 (hela); Est. 9:22.

6. Varken bönen eller någon annan del av gudstjänsten är nu under evangeliet vare sig bunden till eller görs mer godtagbar av någon plats på vilken den förrättas eller till vilken den riktas.a Gud skall istället tillbes överalltb i ande och sanning;c såväl i enskilda hushålld dagligene och avskilt envar för sig själv,f som desto högtidligare i allmänna samlingar,f vilka inte skall vårdslöst eller villigt försummas eller försakas när Gud med sitt ord eller försyn kallar därtill.g

a Joh. 4:21.b Mal. 1:11; 1 Tim. 2:8. c Joh. 4:23,24. d Jer. 10:25; 5 Mos. 6:6,7; Job 1:5; 2 Sam. 6:18,20; 1 Pet. 3:7; Apg. 10:2. e Matt. 6:11. f Matt. 6:6; Ef. 6:18. g Jes. 56:6,7; Heb. 10:25; Ord. 1:20,21,24; Ord. 8:34; Apg. 13:42; Luk. 4:16; Apg. 2:42.

7. Såsom det är i enlighet med den naturliga lagen att i allmänhet en viss tid avsätts för tillbedjan av Gud, så har han i sitt ord med ett positivt, moraliskt och beständigt bud (som binder alla människor i alla tider) särskilt fastställt en dag av sju till sabbat, för att hållas helig inför honom.a Från världens begynnelse till Kristi uppståndelse var denna veckans sista dag, men ändrades vid Kristi uppståndelse till veckans första dag.b Den kallas i Skriften ”Herrens dag”c och skall förbli till världens ände såsom den kristna sabbaten.d

a 2 Mos. 20:8,10,11; Jes. 56:2,4,6,7. b 1 Mos. 2:2,3; 1 Kor. 16:1,2; Apg. 20:7. c Upp. 1:10. d 2 Mos. 20:8,10 med Matt. 5:17,18.

8. Denna sabbat hålls då helig för Herren när människor, efter tillbörlig förberedelse av sina hjärtan och iordningställande av sina vanliga sysslor på förhand, inte bara iakttager en helig vila hela dagen från deras egna gärningar, ord och tankar om deras världsliga sysslor och förströelser,a utan också ägnar hela tiden åt allmänna och enskilda gudstjänstövningar samt i plikter av nöd och barmhärtighet.b

a 2 Mos. 20:8; 2 Mos. 16:23,25,26,29,30; 2 Mos. 31:15-17; Jes. 58:13; Neh. 13:15-19, 21,22. b Jes. 58:13; Matt. 12:1-13.

Kapitel 22. Om lovliga eder och löften

 

1. En lovlig ed är en del av gudstjänsten,a vari (vid rätta tillfällen) den högtidligt svärjande personen åkallar Gud att bevittna vad han påstår eller lovar och döma honom efter sanningen eller falskheten i vad han svär.b

a 5 Mos. 10:20. b 2 Mos. 20:7; 3 Mos. 19:12; 2 Kor. 1:23; 2 Krön. 6:22,23,

2. Guds namn är endast det med vilket människor bör svära och då skall det brukas med all helig fruktan och vördnad.a Därför är det syndigt och avskyvärt att svära lättsamt eller obetänksamt vid det underbara och fruktansvärda namnet, eller att överhuvud taget svära vid något annat ting.b Likväl är i frågor av vikt och betydelse en ed berättigad av Guds ord under det nya testamentet såväl som under det gamla.c Därför bör en lovlig ed, ålagd av lovlig myndighet, avläggas i sådana frågor.d

a 5 Mos. 6:13. b 2 Mos. 20:7; Jer. 5:7; Jak. 5:12. c Heb. 6:16; 2 Kor. 1:23; Jes. 65:16. d 1 Kung. 8:31; Neh. 13:25; Esra 10:5.

3. Vemhelst som avlägger en ed bör rätt överväga vikten av en sådan högtidlig akt, och inte intyga någonting däri utom vad denne är fullt övertygad om är sanningen.a Ej heller må någon människa binda sig själv med ed till någonting utom vad som är gott och rätt, vad hon tror så vara, och vad hon är förmögen och besluten att utföra.b Likväl är det en synd att vägra en ed rörande någonting som är gott och rätt, ålagd av lovlig myndighet.c

a 2 Mos. 20:7; Jer. 4:2. b 1 Mos. 24:2,3,5,6,8,9. c 4 Mos. 5:19,21; Neh. 5:12; 2 Mos. 22:7-11.

4. En ed skall avläggas i ordens vanliga och gemensamma betydelse, utan tvetydighet eller själsliga förbehåll.a Den kan inte förpliktiga till synd, men avlagd binder den till utförande av allt som inte är syndigt, fastän till en människas egen skada.b Ej heller skall den överträdas, fastän avlagd till villolärare eller otrogna.c

a Jer. 4:2; Ps. 24:4. b 1 Sam. 25:22,32-34; Ps. 15:4. c Hes. 17:16,18,19; Jos. 9:18,19 med 2 Sam. 21:1.

5. Ett löfte är av lika natur som en löftesed, och bör avläggas med samma fromma omsorg och utföras med densamma trohet.a

a Jes. 19:21; Pred. 5:4-6; Ps. 61:9; Ps. 66:13,14.

6. Det skall inte avges till någon skapad varelse, utan till Gud allena.a För att det skall godtagas, skall det ske villigt, av tro och samvetsplikt, på ett tacksamt sätt för mottagen barmhärtighet eller för uppnående av vad vi saknar. Därigenom binder vi oss själva mer strängt till nödvändiga plikter eller till andra ting så vida och så långt som de passande kan bidraga därtill.b

a Ps. 76:11; Jer. 44:25,26. b 5 Mos. 23:21-23; Ps. 50:14; 1 Mos. 28:20-22; 1 Sam. 1:11; Ps. 65:13,14; Ps. 132:2-5.

7. Ingen människa får lova något som är förbjudet i Guds ord, eller vad som skulle hindra någon däri befalld plikt, eller som inte står i hennes egen kraft och vartill hon saknar löfte från Gud om förmåga att utföra det.a I dessa avseenden är påvliga klosterlöften om ständigt celibat, fattigdom och ordensregler så långt ifrån att vara grader av högre fullkomlighet, att de är vidskepliga och syndiga snaror. Ingen kristen må insnärja sig i dem.b

a Apg. 23:12,14; Mark. 6:26; 3 Mos. 30:5,8,12,13. Matt. 19:11,12; 1 Kor. 7:2,9; Ef. 4:28; 1 Pet. 4:2; 1 Kor. 7:23.

Kapitel 23. Om samhällsledningen

1. Gud, hela världens överhöge Herre och Kung, inrättade samhällsledningen under honom, över folket, för sin egen ära och det gemensamma goda. För detta ändamål har han utrustat den med svärdets makt till försvar och uppmuntran åt dem som är goda och till straff åt ondgörare.a

a Rom. 13:1-4; 1 Pet. 2:13,14.

2. Det är lovligt för kristna att åtaga och utöva samhällsledarens ämbete när de kallas därtill.a I förrättning av det bör de i synnerhet upprätthålla fromhet, rättfärdighet och fred enligt varje samväldes sunda lagar.b För det ändamålet kan de således lovligt nu under det nya testamentet föra krig vid rättfärdiga och nödvändiga tillfällen.c

a Ord. 8:15,16; Rom. 13:1,2,4. b Ps. 2:10-12; 1 Tim. 2:2; Ps. 82:3,4; 2 Sam. 23:3; 1 Pet. 2:13. c Luk. 3:14; Rom. 13:4; Matt. 8:9,10; Apg. 10:1,2; Upp. 17:14,16.

3. Samhällsledningen får inte påtaga sig utdelningen av ordet och sakramenten, eller himmelrikets nyckelmakt.a Likväl har den auktoritet och plikt att hålla ordning så att enhet och fred bevaras i kyrkan; att Guds sanning hålls hel och ren; att alla hädelser och villoläror undertrycks; allt fördärv och missbruk i gudstjänst och författning förhindras eller reformeras; och alla Guds ordningar vederbörligen befästs, utdelas och iakttages.b För att bättre åstadkomma detta har den makt att sammankalla synoder, att närvara vid dem, och att se till att vadhelst som avtalas i dem är enligt Guds sinne.c

a2 Krön. 26:18 med Matt. 18:17 och Matt.16:19; 1 Kor. 12:28,29; Ef. 4:11,12; 1 Kor. 4:1,2; Rom. 10:15; Heb. 5:4. b Jes. 49:23; Ps. 122:9; Esr. 7:23,25-28; 3 Mos. 24:16: 5 Mos. 13:5,6,12; 1 Kon. 18:4; 1 Krön. 13:1-9; 2 Kon. 23:1-26; 2 Krön. 34:33; 2 Krön. 15:12,13. c 2 Krön. 19:8-11; 2 Krön. 29 och 30 hela kapitlen. Matt. 2:4,5.

4. Det är folkets plikt att be för samhällsledningen, a att hedra dess företrädare,b att betala skatt och andra fordringar,c att lyda dess lovliga bud och att vara underordnad dess auktoritet för samvetets skull.d Otro eller skiljaktighet i religion uttömmer inte samhällsledningens rätta och lagenliga myndighet; ej heller friar den folket från deras tillbörliga lydnad mot dene och undantager inte kyrkliga företrädare från detta.f Än mindre har påven någon makt eller domsrätt över samhällsledningen inom deras besittningar eller över någon av dess folk; och minst av allt att beröva dem dess besittningar eller liv om han skulle anse dem kätterska eller under någon som helst annan förevändning.g

a 1 Tim. 2:1,2. b 1 Pet. 2:17. c Rom. 13:6,7. d Rom. 13:5; Tit. 3:1. e 1 Pet. 2:13,14,16. f Rom. 13:1; 1 Kon. 2:35; Apg. 25:9-11; 2 Pet. 2:1,10,11; Jud. v. 8-11. g 2 Tess. 2:4; Upp. 13:15-17.

Kapitel 24. Om äktenskap och skilsmässa

1. Äktenskap skall ingås mellan en man och en kvinna. Det är vare sig lovligt för en man att ha mer än en hustru eller för en kvinna att ha mer än en man samtidigt.a

a 1 Mos. 2:24; Matt. 19:5,6; Ord. 2:17.

2. Äktenskapet inrättades av Gud för mannens och hustruns ömsesidiga hjälp,a för människosläktets tillökning med äkta börd och kyrkan med helig säd,b samt för att förhindra orenhet.c

a 1 Mos. 2:18. b Mal. 2:15. c 1 Kor. 7:2,9.

3. Det är lovligt för alla slags människor att gifta sig vilka förmår att med omdöme giva sitt samtycke.a Dock är det kristnas plikt att endast gifta sig i Herren.b Därför skall sådana som bekänner sig till den sanna reformerade religionen inte gifta sig med otroende, papister, eller andra avgudadyrkare; ej heller skall sådana som är gudaktiga gå i omaka ok, genom att gifta sig med sådana som är anmärkningsvärt onda i sitt leverne eller vidhåller fördömliga villoläror.c

a Heb. 13:4; 1 Tim. 4:3; 1 Kor. 7:36-38; 1 Mos. 24:57,58. b 1 Kor. 7:39. c 1 Mos. 34:14; 2 Mos. 34:16; 5 Mos. 7:3,4; 1 Kon. 11:4; Neh. 13:25-27; Mal. 2:11,12; 2 Kor. 6:14.

4. Äktenskap bör inte ingås inom de grader av blodsband eller släktskap som är förbjudna i ordet.a Incestuösa äktenskap kan inte heller någonsin göras lovliga av någon mänsklig lag eller parternas samtycke, så att sådana personer skulle kunna leva tillsammans såsom man och hustru.b Mannen får inte gifta sig med någon i sin hustrus släkt av närmare blodsband än han får i sin egen; ej heller kvinnan med någon i sin mans släkt av närmare blodsband än sin egen.c

a 3 Mos. 18 hela kap.; 1 Kor. 5:1; Am. 2:7. b Mark. 6:18; 3 Mos. 18:24-28. c 3 Mos. 20:19-21.

5. Otrohet eller otukt begånget efter en förlovning, upptäckt före äktenskapet, ger den oskyldiga parten rättfärdig orsak att upplösa förlovningen.a I fallet otrohet efter ingånget äktenskap, är det lovligt för den oskyldiga parten att söka skilsmässab och, efter skilsmässan, äkta en annan som om den kränkande parten vore död.c

a Matt. 1:18-20. b Matt. 5:31,32. c Matt. 19:9; Rom. 7:2,3.

6. Även om människans fördärv är sådant att det är hågat till att beakta skäl som otillbörligt skiljer dem åt vilka Gud sammanfogat i äktenskap, är likväl inget annat än otrohet, eller sådant egenvilligt övergivande som på intet sätt kan avhjälpas av kyrkan eller samhällsledningen, tillräcklig orsak att upplösa äktenskapsbanden.a Häri skall ett offentligt och stadgat ordningsförfarande iakttagas och de inblandade parterna skall ej lämnas till deras egna viljor och godtycke i egen sak.b

a Matt. 19: 8,9; 1 Kor. 7:15; Matt. 19:6. b 5 Mos. 24:1-4.

Kapitel 25. Om kyrkan

1. Den katolska eller universella kyrkan vilken är osynlig,a består av de utvaldas hela antal, som har blivit, är eller skall bli samlade till ett under Kristus dess huvud. Hon är den brud, kropp, fullhet av honom som uppfyller allt i alla.a

a Ef. 1:10,22,23; Ef. 5:23,27,32; Kol. 1:18.

2. Den synliga kyrkan, vilken också är katolsk eller universell under evangeliet (ej begränsad till ett land som tidigare under lagen), består av alla dem överallt i världen som bekänner den sanna religionena och deras barn.b Den är Herren Jesu Kristi rike,c Guds hus och husfolk,d utanför vilken det inte vanligtvis finns någon möjlighet till frälsning.e

a 1 Kor. 1:2; 1 Kor. 12:12,13; Ps. 2:8; Upp. 7:9; Rom. 15:9-12. b 1 Kor. 7:14; Apg. 2:39; Hes. 16:20,21; Rom. 11:16; 1 Mos. 3:15; 1 Mos. 17:7. c Matt. 13:47; Jes. 9:7. d Ef. 2:19; Ef. 3:15. e Apg. 2:47.

3. Till denna katolska synliga kyrka har Kristus givit predikoämbetet, Guds ord och ordningar för de heligas församlande och fullkomnande i det här livet till världens ände. Med sin egen närvaro och Ande gör han, enligt sitt löfte, dem verksamma därtill.a

a1 Kor. 12:28; Ef. 4:11-13; Matt. 28:19,20; Jes. 59:21.

4. Denna katolska kyrka har ibland varit mer, ibland mindre synlig.a Enskilda kyrkor, vilka är lemmar av den, är mer eller mindre rena allteftersom de undervisar och omfattar evangeliets lära, utdelar ordningarna och förrättar gudstjänsten mer eller mindre rent.b

a Rom. 11:3,4; Upp. 12:6,14. b Upp. kap. 2 och 3; 1 Kor. 5:6,7.

5. De renaste kyrkor under himlen är underkastade både uppblandning och fel.a Vissa har så urartat att de inte längre är Kristi kyrkor utan Satans synagogor.b Ändock kommer det alltid att finnas en kyrka på jorden som tillber Gud enligt hans vilja.c

a 1 Kor. 13:12; Upp. kap. 2 och 3; Matt. 13:24-30, 47. b Upp. 18:2; Rom. 11:18-22. c Matt. 16:18; Ps. 72:17; Ps. 102:29; Matt. 28:19,20.

6. Det finns inget annat huvud för kyrkan än Herren Jesus Kristus.a Påven i Rom kan inte i någon bemärkelse vara densammas huvud, utan är den antikrist, den syndens människa och fördärvets son, som upphäver sig själv i kyrkan mot Kristus och allt som kallas Gud.b

a Kol. 1:18; Ef. 1:2. b Matt. 23:8-10; 2 Tess. 2:3,4,8,9; Upp. 13:6.

Kapitel 26. Om de heligas gemenskap

1. Alla de heliga, som är förenade med Jesus Kristus deras huvud genom hans Ande och genom tron, har gemenskap med honom i hans gunster, lidanden, död, uppståndelse och härlighet.a Förenade med varandra i kärlek, har de gemenskap i varandras gåvor och gunster,b och är skyldiga att utföra sådana plikter, allmänt och enskilt, som bidrar till deras ömsesidiga goda, både till den inre och den yttre människan.c

a 1 Joh. 1:3; Ef. 3:16-19; Joh. 1:16; Ef. 2:5,6; Fil. 3:10; Rom. 6:5,6; 2 Tim. 2:12. b Ef. 4:15,16; 1 Kor. 12:7; 1 Kor. 3:21-23; Kol. 2:19. c 1 Tess. 5:11,14; Rom. 1:11,12,14; 1 Joh. 3:16-18; Gal. 6:10.

2. De heliga är med sin bekännelse bundna till att uppehålla en helig samhörighet och gemenskap i gudstjänsten, att utföra andra sådana andliga tjänster som tenderar till deras ömsesidiga uppbyggelse,a liksom också att avhjälpa varandra i yttre ting och behov, i enlighet med deras olika förmågor. Denna gemenskap skall utsträckas, såsom Gud ger tillfälle, till alla dem som på varje plats åkallar Herren Jesu namn.b

a Heb. 10:24,25; Apg. 2:42,46; Jes. 2:3; 1 Kor. 11:20. b Apg. 2:44,45; 1 Joh. 3:17; 2 Kor. kap. 8 och 9; Apg. 11:29,30.

3. Denna gemenskap som de heliga har med Kristus gör dem inte på något sätt delaktiga av hans gudoms substans eller lika med Kristus i något hänseende; att hävda någotdera är ofromt och hädiskt.a Ej heller borttager eller inskränker de heligas gemenskap den befogenhet eller äganderätt som varje människa har till sina tillhörigheter och ägodelar.b

a Kol. 1:18,19; 1 Kor. 8:6; Jes. 42:8; 1 Tim. 6:15,16; Ps. 45:8 med Heb. 1:8,9. b 2 Mos. 20:15; Ef. 4:28; Apg. 5:4.

Kapitel 27. Om sakramenten

1. Sakrament är heliga tecken och insegel på nådens förbund,a omedelbart instiftade av Gud,b för att åskådliggöra Kristus och hans välgärningar, bekräfta vår del i honom,c göra en synlig skillnad mellan dem som tillhör kyrkan och resten av världen,d och högtidligen förbinda dem till tjänst för Gud i Kristus enligt hans ord.e

a Rom. 4:11; 1 Mos. 17:7,10. b Matt. 28:19; 1 Kor. 11:23. c 1 Kor. 10:16; 1 Kor. 11:25,26; Gal. 3:17. d Rom. 15:8; 2 Mos. 12:48; 1 Mos. 34:14. e Rom. 6:3,4; 1 Kor. 10:16,21.

2. Det finns i varje sakrament en andlig relation eller sakramental förening mellan tecknet och det betecknade tinget. Härav kommer att det enas namn och verkningar tillskrivs det andra.a

a 1 Mos. 17:10; Matt. 26:27,28; Tit. 3:5.

3. Den nåd som tillhandahålls i eller med de rätt brukade sakramenten överförs inte av någon kraft i dem; ej heller är ett sakraments verkan beroende av fromheten eller uppsåtet hos honom som utdelar det;a utan på Andens verkb och instiftelseordet, vilket rymmer, jämte en föreskrift bemyndigande detsammas bruk, ett löfte om välgång till värdiga mottagare.c

a Rom. 2:28,29; 1 Pet. 3:21. b Matt. 3:11; 1 Kor. 12:13. c Matt. 26:27,28; Matt. 28:19, 20.

4. Det finns endast två sakrament inrättade av Kristus vår Herre i evangeliet, d.v.s. dop och Herrens måltid. Ingetdera får utdelas av någon annan än en lovligt inrättad ordets tjänare.a

a Matt. 28:19; 1 Kor. 11:20,23; 1 Kor. 4:1; Heb. 5:4.

5. Det gamla testamentets sakrament var till deras substans, med avseende på de därigenom betecknade och framställda andliga tingen, desamma som dem i det nya testamentet.a

a 1 Kor. 10:1-4.

Kapitel 28. Om dopet

1. Dopet är ett nytestamentligt sakrament, inrättat av Jesus Kristus,a inte bara för det högtidliga upptagandet av den döpte i den synliga kyrkan,b utan också för att vara för denne ett tecken och insegel på nådens förbund,c på dennes inympande i Kristus,d på pånyttfödelse,e på syndernas tillgift,f och på dennes överlåtelse att leva ett nytt liv åt Gud genom Jesus Kristus.g Detta sakrament skall av Kristi egen befallning förbli i hans kyrka till världens ände.h

a Matt. 28:19. b 1 Kor. 12:13. c Rom. 4:11 med Kol. 2:11,12. d Gal. 3:27; Rom. 6:5. e Tit. 3:5. f Mark. 1:4. g Rom. 6:3,4. h Matt. 28:19,20.

2. Det yttre element som skall brukas i detta sakrament är vatten, varmed personen skall döpas i Faderns, Sonens och den helige Andes namn av en evangeliets tjänare lovligt kallad därtill.a

a Matt. 3:11; Joh. 1:33; Matt. 28:19,20.

3. Neddoppning av personen i vatten är inte nödvändigt, utan dopet utdelas rätt genom att begjuta eller bestänka vatten på personen.a

a Heb. 9:10,19-22. Apg. 2:41; Apg. 16:33; Mark. 7:4.

4. Inte bara dem som verkligen bekänner tro på och lydnad mot Kristus,a utan också spädbarn till en eller två troende föräldrar skall döpas.b

a Mark. 16:15,16; Apg. 8:37,38. b 1 Mos. 17:7,9,10 med 3:9,14 och Kol. 2:11,12 och Apg. 2:38,39 och Rom. 4:11,12; 1 Kor. 7:14; Matt. 28:19: Mark. 10:13-16; Luk. 18:15.

5. Även om det är en stor synd att ringakta eller försumma denna ordning,a är dock inte nåd och frälsning så oskiljaktigt fogade till den, att ingen person kan bli pånyttfödd eller frälst utan denb eller att alla döpta är otvivelaktigt pånyttfödda.c

a Luk. 7:30 med 2 Mos. 4:24-26. b Rom. 4:11; Apg. 10:2,4,22,31,45,47. c Apg. 8:13,23.

6. Dopets verkan är inte knuten till det ögonblick vari det utdelas.a Med det rätta bruket av denna ordning är likväl inte desto mindre den utlovade nåden inte bara framräckt, utan verkligen tillhandahållen och överförd med den helige Ande till sådana (oavsett till åren eller spädbarn) som den nåden tillhör, enligt Guds egen viljas råd i hans fastställda tid.b

a Joh. 3:5,8. b Gal. 3:27; Tit. 3:5; Ef. 5:25,26; Apg. 2:38,41.

7. Dopets sakrament skall endast utdelas en enda gång till en person.a

a Tit. 3:5.

Kapitel 29. Om Herrens måltid

1. Vår Herre Jesus instiftade den natt då han blev förrådd, hans kopps och blods sakrament, kallad ”Herrens måltid”, för att firas i hans kyrka till världens ände; till den ständiga åminnelsen av hans offerdöd; besegling av alla dess välgärningar till sanna troende; deras andliga näring och tillväxt i honom; deras fortsatta åtagande i och till alla plikter de är skyldiga honom; samt till att vara band och pant på deras gemenskap med honom och med varandra såsom lemmar av hans mystika kropp.a

a 1 Kor. 11:23-26; 1 Kor. 10:16,17,21; 1 Kor. 12:13.

2. I detta sakrament offras inte Kristus till sin Fader, ej heller görs alls något verkligt offer för tillgift av levandes eller dödas synder,a utan endast åminnes det enda offer som han frambar av sig själv, med sig själv, en gång för alla på korset. Det är en andlig offergåva av allt möjligt pris till Gud för densamma.b Därför är det påviska mässoffret (som de kallar det) högst avskyvärt skymfligt mot Kristi enda unika offer, den enda försoningen för alla de utvaldas synder.c

a Heb. 9:22, 25,26,28. b 1 Kor. 11:24-26; Matt. 26:26,27. c Heb. 7:23,24,27; Heb. 10:11,12, 14,18.

3. Herren Jesus har i denna ordning insatt sina tjänare att kungöra sitt instiftelseord för folket; att bedja och välsigna för brödets och vinets element och därigenom avskilja dem från vanligt bruk till heligt bruk; och att taga såväl som bryta brödet, att taga bägaren, samt (deltagande också själva) att giva båda till deltagarna,a men inte till någon som då inte är närvarande i församlingen.b

a Matt. 26:26-28 och Mark. 14:22-24 och Luk. 22:19,20 med 1 Kor. 11:23-26. b Apg. 20:7; 1 Kor. 11:20.

4. Privatmässor eller att allena mottaga detta sakrament av en präst eller någon annan,a likaså att förneka folket bägaren,b tillbedja elementen, upplyfta dem eller bära runt dem för dyrkan och förvara dem för något förment religiöst bruk, är alla motsatta detta sakraments natur och Kristi instiftelse.c

a 1 Kor. 10:16. b Mark. 14:23; 1 Kor. 11:25-29. c Matt. 15:9.

5. De yttre elementen i detta sakrament, rätt avskilda för de bruk som inrättats av Kristus, har en sådan relation till honom korsfäst, att de sant, dock endast sakramentalt, ibland kallas vid namnet på de ting de åskådliggör, nämligen Kristi kropp och blod,a även om de till substans och natur alltjämt förblir sant och endast bröd och vin såsom de var före.b

a Matt. 26:26-28. b 1 Kor. 11:26-28; Matt. 26:29.

6. Den lära som vidhåller en förändring av brödets och vinets substans till Kristi kropps och blods substans (allmänt kallad ”transsubstantiation”) genom en prästs konsekration eller på något annat sätt, är oförenlig inte allena med Skriften utan också med det samordnande sinnet och förnuftet. Den tillintetgör sakramentets natur, och har varit och är orsak till mångahanda vidskepelser, ja, till grova avguderier.a

a Apg. 3:21 med 1 Kor. 11:24-26; Luk. 24:6,39.

7. Värdiga mottagare som till det yttre tar del av de synliga elementen i detta sakrament,a mottager och närs då också av Kristus korsfäst och hans döds alla välgärningar verkligen och förvisso till det inre genom tron, dock ej köttsligt och kroppsligt utan andligt. Kristi kropp och blod är då inte kroppsligt eller köttsligt i, med, eller under brödet och vinet, utan lika verkligt men andligt närvarande för de troendes tro i den ordningen som elementen själva är för deras yttre sinnen.b

a 1 Kor. 11:28. b 1 Kor. 10:16.

8. Även om okunniga och onda människor mottager de yttre elementen i detta sakrament, mottager de dock inte därigenom det betecknade tinget, utan är genom deras ovärdiga tillträde skyldiga Herrens kropp och blod till deras egen fördömelse. Därför, såsom alla okunniga och ogudaktiga personer är odugliga att åtnjuta gemenskap med honom, så är de ovärdiga Herrens bord. De kan inte så länge de förblir sådana ta del av dessa heliga mysteriera eller få tillträde till dem utan stor synd mot Kristus.b

a 1 Kor. 11:27,28,29; 2 Kor. 6:14-16. b 1 Kor. 5:6,7,13; 2 Tess. 3:6,14,15; Matt. 7:6.

Kapitel 30. Om kyrkliga domar

1. Herren Jesus har, såsom sin kyrkas kung och huvud, insatt ett styre däri, i kyrkliga ämbetsmäns händer, skilt från samhällsledningen.a

a Jes. 9:6,7; 1 Tim. 5:17; 1 Tess. 5:12; Apg. 20:17,28; Heb. 13:7,17,24; 1 Kor. 12:28; Matt. 28:18-20.

2. Till dessa ämbetsmän är himmelrikets nycklar anförtrodda. I kraft av dessa har de makt att såväl binda som lösa synder, att tillsluta riket för de ångerlösa både med ordet och domarna, och att upplåta det för ångerfulla syndare genom evangeliets tjänst och genom avlösning från domar (såsom tillfället kräver).a

a Matt. 16:19; Matt. 18:17,18; Joh. 20:21-23; 2 Kor. 2:6-8.

3. Kyrkliga domar är nödvändiga för att återföra och vinna anstötliga trosfränder; för att avskräcka andra från liknande förseelser; för att rensa ut den surdeg som kan fördärva hela degen; för att försvara Kristi heder och evangeliets heliga bekännelse; och för att förhindra Guds vrede, vilken rättfärdigt kan utgjutas över kyrkan, om de skulle låta hans förbund och dess insegel skändas av ökända och hårdnackade syndare.a

a 1 Kor. 5 hela kap.; 1 Tim. 5:20; Matt. 7:6; 1 Tim. 1:20; 1 Kor. 11:27 t.o.m. slutet med Jud. v. 23.

4. För att bättre uppnå dessa ändamål skall kyrkans ämbetsmän förfara med förmaning, avstängning från Herrens måltids sakrament för en tid, och med förvisning från kyrkan, i enlighet med brottets natur och personens oförrätt.a

a 1 Tess. 5:12; 2 Tess. 3:6,14,15; 1 Kor. 5:4,5,13; Matt. 18:17; Tit. 3:10.

Kapitel 31. Om synoder och koncilier

1. För att bättre styra och ytterligare uppbygga kyrkan bör det finnas sådana rådsförsamlingar som allmänt kallas ”synoder” eller ”koncilier”.a

a Apg. 15:2,4,6.

2. Såsom samhällsledare lovligt kan sammankalla en synod av ordets tjänare och andra dugliga personer för att överväga och rådslå med dem i religiösa ärenden,a så kan Kristi tjänare av sig själva i kraft av sitt ämbete (eller de med andra dugliga personer på uppdrag av deras kyrkor) mötas tillsammans i sådana rådsförsamlingar, om samhällsledarna är öppna fiender till kyrkan.b

a Jes. 49:23; 1 Tim. 2:1,2; 2 Krön. 19:8-11; 2 Krön. 29 och 30 hela kap.; Matt. 2:4,5; Ord. 11:14. b Apg. 15:2,4,22,23,25.

3. Det hör till synoder och koncilier att betjänande avgöra trostvister och samvetskval; att uppställa regler och föreskrifter för att bättre ordna den offentliga gudstjänsten och kyrkostyrelsen; och att upptaga klagomål vid fall av orätt förvaltning och myndigt avgöra desamma. Om dessa beslut och avgörelser är förenliga med Guds ord, skall de mottagas med vördnad och underdånighet, inte bara för deras överensstämmelse med ordet utan också för den makt med vilken de fattats, såsom en Guds ordning insatt därtill i hans ord.a

a Apg. 15:15,19,24,27-31; Apg. 16:4; Matt.18:17-20.

4. Alla synoder eller koncilier sedan apostlarnas tid, såväl allmänna som enskilda, kan fela och många har felat. Därför skall de inte göras till regel för tro eller liv, utan skall brukas som hjälp för bådadera.a

a Ef. 2:20; Apg. 17:11; 1 Kor. 2:5; 2 Kor. 1:24.

5. Synoder och koncilier skall inte behandla eller besluta något annat än sådant som är kyrkligt och skall inte blanda sig i samhällsärenden som angår staten, förutom genom ödmjuk begäran i ovanliga fall eller genom råd för att stilla samvetet om samhällsledningen kräver detta av dem.a

a Luk. 12:13,14; Joh. 18:36.

Kapitel 32. Om människornas tillstånd efter döden och de dödas uppståndelse

1. Efter döden vänder människornas kroppar åter till jorden och möter förgängelsen.a Men deras själar (vilka varken dör eller sover), havande en odödlig varaktighet, återvänder omedelbart till Gud som gav dem.b De rättfärdigas själar, då fullkomnade i helighet, mottages in i den högsta himlen, där de skådar Guds ansikte i ljus och härlighet, inväntande deras kroppars fulla återlösning.c De ondas själar kastas i helvetet, där de förblir i plågor och fullständigt mörker, förvarade till den stora domedagen.d Skriften vidkänner inte något utöver dessa två ställen för själar skilda från deras kroppar.

a 1 Mos. 3:19; 3. 13:36. b Luk. 23:43; Pred. 12:7. c Heb. 12:23; 2 Kor. 5:1,6,8; Fil. 1:23 med Apg. 3:21 och Ef. 4:10. d Luk. 16:23,24; Apg. 1:25; Jud. v. 6,7; 1 Pet. 3:19.

2. På den yttersta dagen skall inte sådana som är i livet dö, utan förändras.a Alla de döda skall uppväckas med samma kroppar och inga andra, om än med andra beskaffenheter. De skall för alltid vara återförenade med sina själar.b

a 1 Tess. 4:17; 1 Kor. 15:51,52. b Job 19:26-27; 1 Kor. 15:42-44.

3. De orättfärdigas kroppar skall med Kristi kraft uppväckas till vanära, och de rättfärdigas kroppar med hans Ande till ärac och omformas till hans egen förhärligade kropp.a

a Apg. 24:15; Joh. 5:28,29; 1 Kor. 15:43; Fil. 3:21.

Kapitel 33. Om den yttersta domen

1. Gud har fastställt en dag på vilken han skall döma världen i rättfärdighet genom Jesus Kristus,a åt vilken all makt och dom är given av Fadern.b På denna dag skall inte bara de avfallna änglarna dömas,c utan likaså skall alla människor som har levt på jorden framträda inför Kristi domstolc för att avlägga räkenskap för sina tankar, ord och gärningar, och erhålla gott eller ont i enlighet med vad de gjort i kroppen.d

a Apg. 17:31. b Joh. 5:22,27. c 1 Kor. 6:3; Jud. v. 6; 2 Pet. 2:4. d 2 Kor. 5:10; Pred. 12:14; Rom. 2:16; Rom. 14:10,12; Matt. 12:36,37.

2. Ändamålet för Guds fastställande av den dagen är kungörelsen av hans barmhärtighets härlighet i de utvaldas eviga frälsning och hans rättfärdighet i fördömelsen av de förtappade, som är onda och olydiga. Ty då skall de rättfärdiga inträda i evinnerligt liv och erhålla glädjens och vederkvickelsens fullhet, vilken skall komma av Herrens närvaro. Men de onda, som inte känner Gud och inte lyder evangeliet om Jesus Kristus, skall kastas till eviga plågor och straffas med evig undergång från Herrens närhet och hans makts härlighet.a

a Matt. 25:31 t.o.m. slutet; Rom. 2:5,6; Rom. 9:22,23; Matt. 25:21; Apg. 3:19; 2 Tess. 1:7-10.

3. Kristus vill att vi skall vara helt säkra på att det kommer en domedag, både för att avskräcka alla människor från synd och för att djupare trösta de gudaktiga i deras motgångar.a Han vill att den dagen skall vara okänd för människorna, för att de skall skaka av sig all köttslig sorglöshet och alltid vara vaksamma, eftersom de inte vet vid vilken tidpunkt Herren kommer,c och skall vara beredda att säga: ”Kom Herre Jesus, kom snart, amen.”b

a 2 Pet. 3:11,14; 2 Kor. 5:10,11; 2 Tess. 1:5-7; Luk. 21:27,28; Rom. 8:23-25. b Matt. 24:36, 42-44; Mark. 13:35-37; Luk. 12:35,36; Upp. 22:20.