Gudstjänstanvisningen

Förord

I början av den välsignade reformationen såg våra visa och fromma förfäder till att lägga fram en ordning för avlägsnandet av många ting som de då, genom ordet, insåg vara gagnlösa, felaktiga, vidskepliga och avgudaaktiga i den offentliga gudstjänsten. Detta föranledde många gudaktiga och lärda män att glädja sig mycket åt Den allmänna bönboken som framlades vid den tiden. Ty sedan mässan och resten av den latinska ritualen borttagits, firades den offentliga gudstjänsten på vårt eget språk. Många i den stora massan gagnades också av att höra Skrifterna lästa på sitt eget språk, vilka tidigare varit såsom en beseglad bok för dem.

Hur som helst har lång och sorglig erfarenhet gjort det klart, att den i Engelska kyrkan använda liturgin (oaktat alla skriftställarnas möda och fromma avsikter) har väckt anstöt; inte bara hos många av de gudaktiga hemmavid utan också hos de reformerade kyrkorna utrikes. Ty de många onyttiga och mödosamma ceremonierna i den, har föranlett mycket förtret (för att inte tala om läsningen av alla bönerna, vilka mycket anmärkningsvärt ökade dess börda); såväl genom att oroa samveten hos många gudaktiga ordets tjänare och folket (vilka inte kunde omfatta dem) som genom att beröva dem Guds ordningar (vilka de inte kunde åtnjuta utan att foga sig efter eller teckna sig för dessa ceremonier). Många goda kristna har därav hållits borta från Herrens bord. Åtskilliga kapabla och trogna ordets tjänare har också utestängts från att utöva sin tjänst (till fara för många tusen själar, i en tid av sådan brist på trogna pastorer) och plundrats på sitt levebröd, till deras egen och deras hushålls undergång. Prelater och deras anhang har verkat för att väcka bönbokens uppskattning till sådan höjd, som funnes det inte bland oss någon annan gudstjänst eller sätt att tillbe Gud än kyrkohandboken. Detta har storligen hindrat predikan av ordet och (på vissa ställen, i synnerhet på sistone) bortträngt den såsom onödig eller (som bäst) mycket sämre än läsningen av den allmänna bönboken. Den gjordes också av många okunniga och vidskepliga människor till inget annat än en avgud vilka, emedan de förnöjde sig själva i närvaro av den ritualen och vid munvädret av sitt deltagande i densamma, förhärdade därigenom sig själva i sin okunnighet om och likgiltighet inför frälsande kunskap och sann fromhet.

Samtidigt skröt papister att boken till stor del stämde med deras ritual, och stärktes så inte lite i sin vidskepelse och avgudadyrkan. De förväntade snarare vårt återtåg till dem än eftersträvade sin egen reformation. I denna förväntan uppmuntrades de verkligen mycket på sistone när, på den förment berättigade åläggelsen av tidigare ceremonier, nya dagligen påtvingades kyrkan.

Lägg härtill (vilket var oförutsett, men sedan har skett) vad den liturgin på många sätt har föranlett. Å ena sidan har den frambringat och utbrett en gagnlös och föga uppbygglig ordets tjänst. De nöjde sig med fastställda formulär gjorda för deras händer av andra, utan att sätta sig själva till övning av bönens gåva, med vilken vår Herre Jesus Kristus behagas utrusta alla sina tjänare, vilka han kallar till det ämbetet. Å andra sidan har den liturgin varit (och skulle alltid vara, om bibehållen) en sak till ändlös strid och tvist i kyrkan, samt en snara både för många gudaktiga och trogna tjänare. Sådana har förföljts och tystats av den anledningen. Många andra av hoppfull begåvning har av den letts (och ytterligare skulle ha letts) från alla tankar om ordets tjänst till andra studier. Detta har i synnerhet skett i dessa yttersta tider, vari Gud förunnar sitt folk fler och bättre medel till att upptäcka fel och vidskepelse, till att inhämta kunskap i gudaktighetens hemligheter och gåvor för predikan och bön.

Av dessa och många lika tungt vägande beaktanden gällande hela boken i allmänhet och på grund av åtskilliga detaljer i den, har vi – efter ivrig och flitig åkallan av Guds namn samt efter mycken rådplägning, inte med kött och blod, utan med hans heliga ord – beslutat att åsidosätta den förra liturgin med de många riter och ceremonier som tidigare användes för tillbedjan av Gud. Vi har också enats om den följande Anvisningen för alla den offentliga gudstjänstens delar, för ordinära och extraordinära tillfällen. Detta åsidosättande kommer inte av någon förkärlek för nymodigheter eller i avsikt att ringakta våra första reformatorer. (Vi är övertygade att de, om de nu levde, skulle förenas med oss i detta verk, och vi erkänner dem som förträffliga redskap, uppväckta av Gud att börja reningen och uppförandet av hans hus, samt önskar att de av oss och kommande släkten må hållas i evinnerlig hågkomst, i tacksamhet och heder.) Tvärtom har vi åsidosatt den tidigare liturgin för att vi i visst mått skall kunna besvara Guds nåderika försyn (vilken i denna tid kallar oss till ytterligare reformation), kunna stilla våra egna samveten, samt uppfylla andra reformerade kyrkors förväntan och de många gudaktigas önskningar bland oss själva. Vi har dessutom avskaffat den tidigare liturgin för att avlägga ett offentligt vittnesbörd om våra strävanden efter enhetlighet i gudstjänsten (vilket vi har lovat i vår Högtidligt fördrag och förbund).

I denna anvisning har det varit vår omsorg att framhålla sådana ting som är av gudomlig inrättning i varje ordning. Andra ting har vi sökt framföra i enlighet med reglerna för kristen klokhet, i överensstämmelse med Guds ord. Vår mening med denna anvisning är endast (såsom de allmänna punkterna, bönernas innebörd och mål, samt andra delar av gudstjänsten, blir kända för alla) att det må föreligga enstämmighet bland alla kyrkorna i de ting som väsentligen rymmer Guds tjänst och tillbedjan. Ordets tjänare må genom denna anvisas i deras göromål till att bevara samma sundhet i såväl lära som bön, och må (vid behov) ha viss hjälp och stöd. Dock ej så, att de genom anvisningen blir slöa och försumliga i att uppväcka Kristi gåvor i dem. Var och en må istället genom meditation, genom att ge akt på sig själv och den Guds flock anförtrodd åt honom, samt genom vist iakttagande av den gudomliga försynens vägar, noggrant rusta sitt hjärta och sin tunga med ytterligare eller annat material för bön och förmaning, såsom är nödigt för alla tillfällen.

Om församlingens sammankomst och hållning i den offentliga gudstjänsten

När församlingen möts för offentlig gudstjänst, bör folket (sedan de förberett sina hjärtan därtill) alla komma och förenas i den. De skall inte hålla sig borta från de offentliga ordningarna genom försumlighet eller under förevändning av enskilda möten. Låt alla träda in i sammankomsten, inte vanvördigt utan på ett allvarligt och passande sätt, och intaga sina stolar eller platser utan att nedfalla eller böja sig i riktning mot en eller annan plats.

När församlingen kommit samman, skall ordets tjänare först högtidligt kalla dem till att tillbe Guds stora namn, och sedan inleda med bön.

Att med all vördnad och ödmjukhet erkänna Herrens omätliga storhet och majestät (i vilkens närvaro de då på ett särskilt sätt inträder); deras uselhet och ovärdighet att träda honom så nära, deras fullständiga oförmåga i sig själva till ett så stort verk; och att ödmjukt begära hans förlåtelse, understöd och mottagande av hela den tjänst som skall förrättas; samt välsignelse över just den del av hans ord som skall läsas; och allt detta i Herren Jesu Kristi namn och medling.

Sedan den offentliga gudstjänsten börjat, skall folket helt ägna sig åt den. De skall låta bli att läsa någonting annat än vad ordets tjänare då läser eller citerar. Än mer skall de avhålla sig från alla enskilda viskningar, samtal, hälsningar och från att betyga någon närvarande eller inkommande person vördnad. Likaså skall de avhålla sig från att stirra, sova eller utgöra hinder för sig själva eller andra i gudstjänsten.

Om några av nödvändighet hindras från att närvara från början, bör de när de kommer in i församlingen inte ägna sig åt enskild andakt, utan vördnadsfullt ta sig samman för att förenas med församlingen i den Guds ordning som då är förhanden.

Om den offentliga läsningen av de heliga Skrifterna

Läsningen av ordet i församlingen är del av den offentliga gudstjänsten (vari vi erkänner vårt beroende av honom och underdånighet inför honom). Den är också ett av Gud helgat medel till folkets uppbyggelse. Den skall utföras av pastorerna och lärarna. Ändock kan emellanåt sådana som åsyftar ordets tjänst, både läsa ordet och utöva sin predikogåva i församlingen om presbyteriet tillåtit detta.

Alla Gamla och Nya testamentets kanoniska skrifter (men ingen av dem som vanligtvis kallas ”Apokryferna”) skall offentligen läsas på modersmålet från den bäst stadgade översättningen. De skall läsas klart så att alla kan höra och förstå.

Hur stor del som läses vid ett tillfälle, lämnas till predikantens vishet. Det är emellertid lämpligt att vanligtvis ett kapitel ur vardera testamente läses vid varje möte. Ibland bör mer läsas när kapitlen är korta eller sammanhanget ifråga fordrar det.

Alla de kanoniska böckerna behöver läsas igenom i följd, för att folket må bli bättre bekant med Skrifternas huvudsak. När läsningen i endera testamente avslutas på en Herrens dag, skall den vanligtvis påbörjas nästa.

Vi förordar också en flitigare läsning av sådana skriftställen som den som läser anser bäst för hans åhörares uppbyggelse. T.ex. Psaltaren och liknande.

När den ordets tjänare som läser, bedömer det nödvändigt att förklara någon del av vad som lästs, bör det inte ske förrän hela kapitlet eller psalmen är avslutad. Hänsyn bör alltid tas till tiden, så att vare sig predikan eller någon annan ordning inskränks eller görs omständlig. Denna regel skall iakttagas i alla andra offentliga förrättningar.

Utöver den offentliga läsningen av de heliga Skrifterna, skall varje person som kan läsa uppmuntras till att läsa Skrifterna enskilt och äga en bibel. (Likaså skall alla andra som inte kan läsa uppmuntras till att lära sig läsa, om de inte är oförmögna av ålder eller annat.)

Om den offentliga bönen före predikan

Efter skriftläsningen (och psalmsången) skall den ordets tjänare som ämnar predika söka få sitt eget och sina åhörares hjärtan rätt berörda för deras synder. Därigenom kan alla med känsla sörja över synden inför Herren, samt hungra och törsta efter Guds nåd i Jesus Kristus. Ordets tjänare åstadkommer detta genom att fortskrida med skam och helig klagan i en fullständigare syndabekännelse och åkalla Herren med följande innebörd:

Att erkänna vår stora syndfullhet. Först på grund av ursprungssynd, vilken (utöver den skuld som gör oss underställda evinnerlig fördömelse) är roten till alla andra synder; har fördärvat och förgiftat alla själsliga och kroppsliga förmågor och krafter; besudlar våra bästa handlingar, och skulle bryta fram i oräkneliga överträdelser och det största uppror mot Herren som någonsin begåtts av de uslaste människor, vore den inte tyglad eller våra hjärtan förnyade av nåd. Vidare, att erkänna vår stora syndfullhet på grund av verksynder; våra egna, samhällsledares, pastorers och hela landets synder, i vilka vi på många sätt är delaktiga; dessa våra synder tillkommer förfärliga försvårande omständigheter, eftersom vi har brutit alla bud i Guds heliga, rätta och goda lag, och gjort vad som är förbjudet och lämnat ogjort vad som är påbjudet; och detta inte bara av okunnighet och svaghet, utan också desto mer förmätet, mot våra själars ljus, våra samvetens tyglar, och hans egen helige Andes rörelser till motsatsen, så att vi inte har någon ursäkt för våra synder; ja, vi har inte bara ringaktat den Guds godhets rikedomar, fördragsamhet och långmodighet, utan motstått många förmaningar och tillbjudningar av nåden i evangeliet; ej strävat som vi borde, att mottaga Kristus i våra hjärtan genom tro och att vandra värdigt honom i våra liv.

Att begråta våra själars blindhet, hjärtans hårdhet, otro, obotfärdighet, sorglöshet, ljumhet och fruktlöshet; eller att vi inte strävat efter självförsakelse och livsförnyelse, ej heller efter att öva gudsfruktan i dess kraft; och att de bästa av oss inte har vandrat så orubbligt med Gud, bevarat vår klädnad så obefläckad, ej heller ivrat så efter hans ära och andras goda, som vi borde; och att sörja över andra sådana synder till vilka församlingen är i synnerhet skyldig – trots vår Guds mångfaldiga och stora barmhärtighetsverk, Kristi kärlek, evangeliets ljus och religionens reformation; och tvärtemot våra egna syften, löften, eder, högtidliga förbund och andra särskilda förpliktelser.

Övertygade om vår skuld och med djup skuldkänsla, erkänna och bekänna att vi bedömer oss själva ovärdiga de minsta välgärningar, högst värdiga Guds häftigaste vrede och alla lagens förbannelser och de hårdaste domar som tillfogats de mest upproriska syndare; och att han alldeles rättvist kan taga sitt rike och evangelium ifrån oss, plåga oss med alla slags andliga och timliga domar i det här livet, och sedan kasta oss in i yttersta mörker, i sjön som brinner med eld och svavel, i vilken är gråt och tandagnisslan för alltid.

Trots allt detta, att närma oss nådens tron och uppmuntra oss själva med hopp om ett nåderikt svar på våra böner, i det enda offrets rikedomar och alltillräcklighet, Herren Jesu Kristi gottgörelse och företräde vid hans och vår Faders högra sida; och i tillförsikt inför de ytterligt stora och dyrbara löften om barmhärtighet och nåd i det nya förbundet, genom densamme medlaren därav, att söka avvärja den Guds tunga vrede och förbannelse, vilken vi inte kan undgå eller uthärda; och ödmjukt och uppriktigt anhålla om barmhärtighet i den fria och fulla förlåtelsen för alla våra synder, och det endast för vår ende frälsares Jesu Kristi bittra lidanden och dyrbara förtjänster.

Att anhålla om att Herren ville förunnas utgjuta sin kärlek i våra hjärtan genom den helige Ande; besegla för oss, genom samme barnaskapets Ande, den fulla vissheten om vår förlåtelse och försoning. Att han ville trösta alla som sörjer i Sion, tala frid till den sårade och bekymrade själen, och förbinda de hjärtbrustna. Därtill, vad gäller självgoda och förmätna syndare, att han ville öppna deras ögon, överbevisa deras samveten och vända dem från mörker till ljus och från Satans makt till Gud, så att också de må erhålla syndernas förlåtelse och ett arv bland dem som helgas genom tron på Kristus Jesus .

Med anledning av syndernas förlåtelse genom Kristi blod, att bedja om helgelse genom hans Ande; försakelse av den synd som bor i och många gånger härskar över oss; vederkvickelse av våra döda andar med Guds liv i Kristus; nåd att rusta och förmå oss till alla livets plikter och kallelser gentemot Gud och människor; styrka mot frestelser; det helgade bruket av välsignelser och motgångar; samt ståndaktighet i tro och lydnad intill änden.

Att bedja för spridningen av Kristi evangelium och rike till alla folk; för judarnas omvändelse, hedningarnas fullhet, antikrists fall, och vår Herres andra tillkommelses snarhet; för ansatta utländska kyrkors befrielse från den antikristliga sammansvärjningens förtryck och från Islams grymma bördor och hädelser; för Guds välsignelse över de reformerade kyrkorna, i synnerhet över Skottlands, Englands och Irlands kyrkor och kungadömen, nu närmare och religiöst förenade i det högtidliga nationella fördraget och förbundet; och för våra nybyggen i fjärran delar av världen: i synnerhet för den kyrka och det kungadöme av vilka vi är medlemmar, att Gud däri ville befästa fred och sanning, alla sina ordningars renhet och gudaktighetens kraft; förhindra och borttaga villolära, söndring, skändlighet, vidskepelse, sorglöshet och fruktlöshet under nådemedlen; hela alla våra sprickor och splittringar, och bevara oss från att bryta vårt högtidliga förbund.

Att bedja för alla i ledande ställning; i synnerhet för hans majestät kungen, att Gud skulle göra honom rik på välsignelser, både till person och styre, befästa hans tron i religion och rättfärdighet, rädda honom från onda råd och göra honom till ett välsignat och härligt redskap för evangeliets bestånd och spridning, till uppmuntran och beskydd för dem som gör väl, skräck för alla dem som gör ont; och för det gemensamma goda i hela kyrkan och i alla hans riken; för drottningens omvändelse, prinsens religiösa fostran, och den övriga kungliga avkomman; för tröst till Böhmens hemsökta drottning, syster till vår överhöghet; och för återinsättande och upprättande av den illustre prins Karl, Rhens kurfurste, över alla hans områden och dignitärer; för en välsignelse över parlamentet (närhelst sittande i något av dessa riken), högadel, domare och myndighetspersoner, lågadel och allmoge; för alla pastorer och lärare, att Gud skulle fylla dem med sin Ande, göra dem föredömligt heliga, nyktra, rättfärdiga, fridsamma och älskvärda i sina liv; sunda, trogna och mäktiga i deras tjänst; föra vidare alla deras ansträngningar med överflödande framgång och välsignelse; och att ge till hela sitt folk, pastorer efter sitt eget hjärta; för universiteten, alla skolor och pastoralinstitut i kyrka och samhälle, att de må blomstra mer och mer i lärdom och fromhet; för den egna staden eller församlingen, att Gud ville utgjuta en välsignelse över ordets tjänst, sakramenten och ordningen; över samhällets styre och alla olika familjer och personer däri; för barmhärtighet mot dem som är betryckta av någon inre eller yttre oro; om lämpligt väder och fruktsamma årstider (som tiderna må fordra); för att avvärja de domar som vi antingen känner eller fruktar, eller är underställda såsom hungersnöd, pest, krig och liknande.

Med tillförsikt till hans barmhärtighet mot hela sin kyrka och godtagande av våra personer genom vår översteprästs förtjänster och medling, Herren Jesus; att tillkännagiva att det är våra själars önskan att ha gemenskap med Gud i det vördsamma och samvetsgranna bruket av hans heliga ordningar; och, för det ändamålet, att bedja ivrigt om hans nåd och verksamma understöd till helgelse av hans heliga sabbat, Herrens dag, i alla dess plikter, allmänna och enskilda, både för oss själva och för alla andra församlingar av hans folk, i enlighet med evangeliets rikedomar och förträfflighet, firade och åtnjutna denna dag.

Eftersom vi varit onyttiga hörare i förgångna tider och nu inte av oss själva kan mottaga, som vi borde, Guds djupa ting och Jesu Kristi hemligheter, vilka erfordrar en andlig urskiljning; att bedja att Herren, som undervisar till nytta, ville nåderikt behagas utgjuta nådens Ande, tillsammans med dess yttre medel; låta oss inhämta ett sådant mått av den förträffliga kunskapen om Kristus Jesus vår Herre och, i honom, om de ting som tillhör vår frid, så att vi kan räkna alla dessa ting blott som avfall i jämförelse med honom; och att vi, sedan vi smakat förstfrukten av den härlighet som skall uppenbaras, må längta efter en uttömligare och fullkomlig gemenskap med honom – där han är må vi också vara – och åtnjuta fullheten av de glädjeämnen och njutningar som är vid hans högra sida för alltid.

I synnerhet, att Gud på ett särskilt sätt ville utrusta sin tjänare (nu kallad till att fördela livets bröd till hans hushåll) med vishet, trohet, iver och talförmåga; att han må dela Guds ord rätt, till envar dennes del, med klarhet och bevis i Ande och kraft; och att Herren ville omskära åhörarnas öron och hjärtan, till att höra, älska och med mildhet mottaga det inympade ordet, som är förmöget att frälsa deras själar; och göra dem såsom god jord mottagliga för ordets goda säd; samt styrka dem gentemot Satans frestelser, världens bekymmer, deras hjärtans hårdhet, och vadhelst annat som kan hindra deras nyttiga och frälsande åhörande; att så Kristus kan formas i dem och leva i dem, att alla deras tankar kan föras i fångenskap till Kristi lydnad, och deras hjärtan kan befästas till varje gott ord och verk för alltid.

Vi bedömer detta vara en lämplig ordning för den sedvanliga offentliga bönen. Dock kan ordets tjänare uppskjuta (såsom han med klokhet finner lämpligt) någon del av dessa böner tills efter predikan eller frambära till Gud någon av de tacksägelser som fastställts nedan i sin bön före predikan.

Om predikan av ordet

Predikan av ordet är Guds kraft till frälsning, och ett av de främsta och mest förträffliga verk som hör till den evangeliska tjänsten. Det skall utföras så att arbetaren inte behöver skämmas, utan frälser både sig själv och dem som hör honom.

Det förutsätts (enligt reglerna för ordination) att Kristi tjänare är med gott mått begåvad för en så viktig tjänst. Han antas vara begåvad för ordets tjänst genom sin färdighet i grundspråken och i sådana konster och vetenskaper som är tjänarinnor till teologin; genom sin kunskap i teologins hela stomme, men främst av allt i de heliga Skrifterna (i det att hans omdöme och hjärta blivit övade i dem utöver det vanliga slaget av troende); och genom Guds Andes upplysning och andra uppbyggliga gåvor. Dessa bör han (tillsammans med den fortsatta läsningen och studiet av ordet) alltjämt söka med bön och ett ödmjukt hjärta, beslutsam att söka och finna varje sanning han ännu ej inhämtat närhelst Gud vill göra den känd för honom. Allt detta skall han göra bruk av och utveckla i sina förberedelser innan han offentligt framlägger vad han har fått.

Vanligtvis skall föremålet för hans predikan vara något skriftställe från vilket han framhåller någon religiös grund eller huvudpunkt; eller något som är lämpligt för ett särskilt aktuellt tillfälle. Han må också gå igenom något kapitel, någon psalm eller bok i den heliga Skrift såsom han finner passande.

Låt inledningen till texten vara kort och klar, tagen från själva texten, sammanhanget, parallellställe eller allmän skriftmening.

Om texten är lång (såsom den ibland måste vara i historiska framställningar eller liknelser), må han sammanfatta den i korthet. Om den är kort, kan han parafrasera den (om det behövs). I båda fallen, skall textens mening noga beaktas, samt de huvudpunkter och lärogrunder utpekas som han avser utveckla från den.

Vid analysen och uppdelningen av texten skall han i högre grad beakta stoffets ordning än ordens ordning. Han skall vare sig betunga åhörarnas minnen i början med alltför många indelningsled eller bekymra deras sinnen med dunkla tekniska termer.

Vid framställningen av lärorna från texten bör han, för det första, se till att saken är Guds sanning. För det andra, att det är en sanning som ryms eller baseras på den texten, så att åhörarna kan urskilja hur Gud undervisar den därifrån. För det tredje, att han främst håller på de läror som huvudsakligen avses och gör det mesta för åhörarnas uppbyggelse.

Läran skall uttryckas i tydliga ordalag. Om något fordrar förklaring, skall det utvecklas liksom följden klargöras från texten. Parallella skriftställen som bekräftar läran skall snarare vara klara och vidkommande än många. Vid behov skall de inskärpas något och tillämpas syftet för handen.

Argumenten eller skälen skall vara solida och (så långt möjligt) vara övertygande. Illustrationerna (av vilket slag de än är) bör vara fulla av ljus och sådana som kan förmedla sanningen till åhörarnas hjärtan med andligt behag.

Om något uppenbart tvivelsmål verkar uppstå från skriftstället, förnuftet eller åhörarnas fördomar, är det högst erforderligt att borttaga det. Det sker genom att förlika de skenbara skiljaktigheterna, genom att besvara argumenten, samt genom att avslöja och borttaga orsaker till fördom och misstag. Annars är det inte lämpligt att betunga åhörarna med utläggning av eller svar på fåfänga eller illvilliga invändningar. Ty såsom sådana är ändlösa, så gör deras utläggning och svar mer för att hindra än att främja uppbyggelse.

Ordets tjänare skall inte nöja sig med allmän lära (även om den aldrig så mycket klargjorts och bekräftats), utan föra hem den för särskilt bruk genom tillämpning till hans åhörare. Även om detta visar sig utgöra en stor svårighet för honom själv (fordrande mycken klokhet, nit och meditation, och för den naturliga och fördärvade människan mycket obehag), skall han dock sträva efter att utföra det på ett sådant sätt att hans åhörare kan erfara Guds ord såsom levande och verksamt samt en domare över hjärtats uppsåt och tankar. Om dessutom någon otroende eller okunnig person är närvarande, kan denne så få sitt hjärtas hemligheter blottlagda och giva Gud ära.

Vid bruk av undervisning eller anvisning i kunskapen om någon sanning som är en följd av hans lära, kan han (när så är passande) bekräfta den med några fasta argument från texten för handen, andra skriftställen, eller från det teologiska läroställets natur, av vilket den sanningen är en gren.

Vid vederläggning av falska läror skall ordets tjänare vare sig väcka en gammal villolära från graven eller onödigtvis nämna en hädisk åsikt. Om folket är i fara av ett fel, skall han sunt tillbakavisa det och söka tillfredställa deras omdömen och samveten gentemot alla invändningar.

Vid uppmaning till plikter skall han (som han finner orsak) lära också medlen som bidrar till deras utförande.

Vid överbevisning, tillrättavisning eller offentlig förmaning (som fordrar särskild vishet) bör ordets tjänare (såsom där finns anledning) inte bara avslöja den syndens natur och storhet med dess bihängande elände, utan också visa den fara som hans åhörare kan överrumplas och överraskas av tillsammans med skyddsmedel och det bästa sättet att undvika den.

Vid tillämpning av tröst (oavsett om den är allmän i fråga om alla frestelser eller specifik i fråga om något särskilt bekymmer eller oro) skall han noga besvara alla invändningar som ett betryckt hjärta och en hemsökt ande kan anföra till motsatsen.

Ibland behövs också kännemärken framföras för rannsakan (vilket är mycket nyttigt, i synnerhet när det sker med försiktighet och klokhet av dugliga och erfarna pastorer, och kännetecknen är klart grundade i den heliga Skrift). Därmed kan åhörarna bli förmögna att pröva sig själva huruvida de erhållit de nådegåvor och utfört de plikter till vilka han förmanar; eller är skyldiga till den klandrade synden och i fara av de varslade domarna; eller är sådana till vilka de framlagda tröstorden gäller – allteftersom deras tillstånd vid prövning erfordrar.

Såsom ordets tjänare inte alltid behöver följa upp varje lära som föreligger i hans text, så skall han vist välja ut sådana bruk som han (genom sitt uppehälle och umgänge med sin flock) finner mest nödiga och lägliga. Av dessa bruk bör han välja sådana som främst kan draga deras själar till Kristus, ljusets, helighetens och tröstens källa.

Detta förfarande är inte föreskrivet såsom nödvändigt för varje man eller för varje text. Det rekommenderas istället endast såsom av erfarenhet befunnet ytterligt mycket välsignat av Gud och mycket hjälpsamt för folkets förstånd och minne.

Men hur Kristi tjänare än förfar, skall han utföra hela sin tjänst:

1. Noggrant, utan att utföra Herrens verk försumligt.

2. Enkelt, så att de ringaste kan förstå. Han skall inte framlägga sanningen i försåtliga ord av människors vishet, utan med Andens bevisning och kraft så att inte Kristi kors blir utan verkan. Han skall också avhålla sig från allt gagnlöst bruk av främmande språk, svåra fraser och vändningar i ljud och ord; sparsamt anföra meningar av kyrkliga och andra mänskliga författare, gamla eller nya, är de aldrig så tjusiga.

3. Troget, i det att han beaktar Kristi heder, folkets omvändelse, uppbyggelse och frälsning, inte för sin egen vinning eller ära. Han skall inte undanhålla något som kan främja de heliga ändamålen, ge till envar dennes del och visa opartiskt anseende till alla utan att försumma de ringaste eller bespara de förnämsta i deras synder.

4. Vist, i det att han gestaltar alla sina läror, uppmaningar och i synnerhet sina tillrättavisningar på ett sådant sätt som troligast kan ha framgång. Han skall visa allt tillbörligt anseende till varje människas person och ställning, och inte blanda in sin egen lidelse eller bitterhet.

5. Allvarligt, såsom det anstår Guds ord. Han skall undvika varje sådan gest, röstläge och uttryck som kan orsaka människors fördärvelser till att ringakta honom och hans tjänst.

6. Med älskvärd ömhet, så att folket kan se allt komma från hans gudaktiga nit och hjärtliga önskan att göra dem väl.

7. Undervisad av Gud och övertygad i sitt eget hjärta, så att allt som han undervisar är Kristi sanning. Han skall vandra inför sin flock som ett föredöme för dem i denna sanning. Ivrigt anbefalla (både enskilt och offentligt) sina ansträngningar till Guds välsignelse och vaksamt beakta sig själv och den flock för vilken Herren har gjort honom till översynsman. Så skall sanningens lära bevaras ofördärvad, många själar omvändas och byggas upp; han själv erhålla mångfaldig tröst i sina ansträngningar – till och med i det här livet – och därefter påsättas härlighetens krona som väntar honom i den kommande världen.

Där det finns fler ordets tjänare i församlingen än en och de har olika gåvor, skall var och en mer specifikt ägna sig åt lära eller förmaning, i enlighet med den gåva i vilken han mest utmärker sig och som de inbördes kommer överens.

Om bön efter predikan

Sedan predikan avslutats skall ordets tjänare:

Tacka för Guds stora kärlek i utsändningen av sin Son, Jesus Kristus, till oss; för hans helige Andes meddelelse; för det härliga evangeliets ljus och frihet, samt de rika och himmelska välsignelser som är uppenbarade däri, såsom utkorelse, kallelse, barnaskap, rättfärdiggörelse, helgelse, och härlighetens hopp; för Guds förunderliga godhet i landets frigörelse från antikristligt mörker och förtryck, samt för alla andra nationella befrielser; för religionens reformation; för förbundet; och för många timliga välsignelser.

Bedja för evangeliets och alla dess ordningars förblivande i renhet, kraft och frihet; göra de främsta och mest angelägna predikopunkterna till några få vädjanden; och att be att predikan må förbli i hjärtat och frambära frukt.

Bedja för förberedelse inför död och dom, samt vaksamhet för vår Herre Jesu Kristi ankomst; begära förlåtelse av Gud för missgärningarna i våra heliga ting och godtagande av vårt andliga offer, genom vår stor överstepräst och frälsare Herren Jesu Kristi förtjänst och medling.

Eftersom den bön som Kristus lärde sina lärjungar inte bara är ett mönster för bön utan en mycket omfattande bön, förordar vi också att den används i kyrkans böner.

Sakramentsutdelningen, offentliga fastor, tacksägelsedagar och andra särskilda tillfällen föranleder särskilda vädjanden och tacksägelser (såsom i denna tid det är vår plikt att bedja om välsignelse över samlingen teologer vid Westminster, arméerna till sjöss och land, för försvar av kung, parlament och rike). Därför behöver varje ordets tjänare ägna sig och ge uttryck åt dessa tillfällen i våra offentliga böner före eller efter predikan. Till sättet lämnas han emellertid fri, såsom Gud skall leda och förmå honom att i fromhet och vishet utföra sin plikt.

När bönen avslutats, må en psalm sjungas (om det är lämpligt). Låt tjänaren efter denna upplösa församlingen med en högtidlig välsignelse (om inte någon annan Kristi ordning följer, som angår församlingen för stunden).

Om utdelningen av dopets sakrament

Dopet skall vare sig onödigt senareläggas eller någonsin utdelas av någon enskild person utom en Kristi tjänare kallad till förvaltare av Guds hemligheter. Ej heller skall det utdelas på enskilda platser eller privat, utan i gudstjänstlokalen och inför församlingen, där folket lämpligast kan se och höra. Det skall inte utdelas på platser där dopfuntar olämpligt och vidskepligt utsattes vid tiden för påvedömet.

Ordets tjänare skall meddelas dagen före om ett barn skall döpas. Barnet skall frambäras av fadern eller av någon kristen vän i hans ställe (i fall han av nöd är frånvarande). Denne skall tillkännagiva sin uppriktiga önskan att barnet döps.

Före dopet skall ordets tjänare undervisa angående det här sakramentets instiftelse, natur, bruk och ändamål. Han skall visa:

Att det är instiftat av vår Herre Jesus Kristus; att det är ett insegel på nådaförbundet, på vårt inympande i Kristus och på vår förening med honom, på syndernas förlåtelse, pånyttfödelse, barnaskap, och evigt liv; att vattnet i dopet åskådliggör och beseglar både Kristi blod (som borttager all skuld för såväl ursprungs- som verksynd) och Kristi Andes helgande kraft gentemot syndens herravälde och vår syndiga naturs fördärv; att dop eller bestänkning och tvagning med vatten betecknar rening från synd genom Kristi blod och på grund av hans förtjänst, jämte syndens försakelse och uppståndelse från synd till ett nytt liv i kraft av Kristi död och uppståndelse; att löftet gäller för troende och deras säd; och att de trognas säd och avkomma, född i kyrkan, har av födseln del i förbundet och rätt till såväl dess insegel som till kyrkans yttre förmåner under evangeliet likaväl som Abrahams barn vid tiden för Gamla testamentet; emedan nådaförbundet är till sitt väsen detsamma, och den Guds nåd och de troendes tröst mer mångfaldig än tidigare. Att Guds Son lät de små barnen komma i hans närhet, omfamnade och välsignade dem: ”Ty sådana hör himmelriket till.” Att barn genom dopet högtidligen upptages i den synliga kyrkans famn, skiljs från världen och dem som är utanför, och förenas med troende; och att alla som är döpta i Kristi namn, avsvärjer sig och är genom sitt dop förbundna att kämpa mot djävulen, världen och köttet. Att de är kristna och federalt heliga före dopet och därför skall döpas. Att dopets inre nåd och kraft inte är bunden till det ögonblick i vilket det utdelas; och att dess frukt och kraft omfattar hela vårt livslopp; samt att det yttre dopet inte är så nödvändigt att spädbarnet i avsaknad av det är i fara av förtappelse eller att föräldrarna ådrager sig skuld, såvida de inte föraktar eller försummar när och var Kristi ordning kan erhållas.

Med sådan eller liknande undervisning skall tjänaren bruka sin egen frihet och gudaktiga vishet såsom okunnighet eller fel i läran om dopet och folkets uppbyggelse erfordrar.

Han skall förmana alla närvarande:

Att se tillbaka på sitt dop; att omvända sig från sina synder mot sitt förbund med Gud; att uppväcka sin tro; att befrämja och göra rätt bruk av sitt dop och det förbund som därmed beseglats mellan Gud och deras själar.

Han skall uppmana föräldern:

Att beakta Guds stora barmhärtighet mot honom och hans barn; att uppfostra barnet i kunskapen om den kristna religionens grunder samt i Herrens tuktan och förmaning; och låta honom veta faran för Guds vrede över honom och barnet om han är försumlig; samt att avkräva honom ett högtidligt löfte i uppfyllelse av denna hans plikt.

Sedan detta skett, skall bön fogas till instiftelseorden så att vattnet helgas för detta andliga bruk. Ordets tjänare skall be med denna eller liknande innebörd:

Att Herren, som inte har gjort oss till främlingar utanför förbundet med dess löfte utan kallat oss till sina ordningars förmåner, ville nåderikt värdigas helga och välsigna sin egen dopordning vid denna tidpunkt; att han ville förena sin Andes inre dop med vattnets yttre dop; göra detta dop för spädbarnet till ett insegel på barnaskap, syndernas förlåtelse, pånyttfödelse och evigt liv, samt alla andra nådaförbundets löften; att barnet må inympas i Kristi döds och uppståndelses likhet; och att det, såsom syndens kropp förstörts i honom/henne, må tjäna Gud i förnyelse alla hans/hennes livsdagar.

Ordets tjänare skall därefter efterfråga barnets namn och, sedan det sagts honom, skall han säga (nämnande barnet vid namn): ”Jag döper dig i Faderns, Sonens och den helige Andes namn.” När han uttalar dessa ord, skall han döpa barnet med vatten. I fråga om handlingssättet är det inte bara lovligt utan tillräckligt och högst lägligt att begjuta eller bestänka vatten över barnets ansikte, utan att tillägga någon annan ceremoni.

Sedan detta skett, skall han tacka och säga med denna eller liknande mening:

Erkänna med all tacksamhet att Herren sannfärdigt och troget håller förbund och visar barmhärtighet; att han är god och nådefull inte bara i att räkna oss till sina heliga utan också behagas skänka våra barn detta enastående tecken och emblem på hans kärlek i Kristus; att han i sin sannfärdighet och särskilda försyn dagligen för någon in i kyrkans famn, till att bli delaktig av hans ovärderliga välgärningar, förvärvade genom hans älskade Sons blod till hans kyrkas förblivande och tillväxt.

Bedja att Herren ville befästa och dagligen mer och mer bekräfta denna hans outsägliga ynnest; att han ville mottaga det spädbarn som nyss döpts och högtidligen ingått i trons hushåll in i hans faderliga fostran och försvar, och ihågkomma honom/henne med den ynnest som han visar sitt folk; att Herren, som är rik på barmhärtighet, ville behagas mottaga barnet in i härligheten om han/hon skulle gå bort från det här livet i barnaår; och att Herren ville undervisa han/hon med sitt ord och sin Ande och göra dopet verksamt för honom/henne om han/hon får leva och nå mogen ålder; likaså att uppehålla honom/henne med sin gudomliga makt och nåd, att han/hon genom tron kan segra över djävulen, världen och köttet, tills det vid änden erhåller en full och slutgiltig seger, och så bevaras av Guds kraft, genom tro, till frälsning, genom Jesus Kristus vår Herre.”

Om firandet av kommunion eller Herrens måltids sakrament

Kommunionen, eller vår Herres måltid, skall firas ofta. Hur ofta den firas må emellertid övervägas och avgöras av ordets tjänare och andra kyrkliga styresmän i varje församling såsom de finner lämpligast för det folkets tröst och uppbyggelse som de är anförtrodda. När den utdelas bedömer vi det lämpligt att det sker efter förmiddagens predikan.

De okunniga och anstötliga är inte lämpade att mottaga Herrens måltids sakrament.

När detta sakrament inte kan utdelas ofta på ett passande sätt, krävs det att offentlig pålysning sker sabbatsdagen före dess utdelning. Antingen då eller på någon annan dag under veckan bör det undervisas angående den ordningen, den rätta förberedelsen och deltagandet i den. Sålunda kan alla komma välförberedda till den himmelska festen genom det flitiga bruket av alla medel helgade av Gud för det ändamålet (både offentligt och enskilt).

När dagen anlänt för utdelningen skall ordets tjänare efter sin predikan och bön hålla en kort uppfordran:

Uttrycka den ovärderliga välgärningen vi har genom detta sakrament, tillsammans med dess ändamål och bruk; framställa den stora nödvändigheten i att ha vår tröst och styrka förnyad av det för vår pilgrimsfärd och kamp; hur nödvändigt det är att vi kommer till det med kunskap, tillit, ånger, kärlek, och med själar hungrande och törstande efter Kristus och hans välgärningar; hur stor fara det är att äta och dricka ovärdigt.

Därefter skall han å ena sidan

Varna i Kristi namn alla sådana som är okunniga, anstötliga, skändliga, eller som lever i någon synd eller förseelse mot sin kunskap eller sitt samvete, att inte förmätet komma till det heliga bordet; och visa dem, att den som äter och dricker ovärdigt, äter och dricker en dom över sig själv.

Å andra sidan skall han

Inbjuda och uppmuntra på ett särskilt sätt alla dem att komma till Herrens bord, som arbetar under sina synders kännbara börda, fruktar vreden, och önskar nå större framgång i nåden än de hitintills uppnått; att försäkra dem, i samma namn, om välbefinnande, vederkvickelse och styrka för deras svaga och uttröttade själar.

Efter denna uppfordran, varning och inbjudan, skall ordets tjänare börja handlingen med att helga och välsigna brödets och vinets element, satta framför honom. Bordet skall vara passande täckt i förväg och så lämpligt placerat att deltagarna kan sitta ordnat runt det eller vid det. Han skall först visa med några ord att dessa element, för övrigt vanliga, nu avskilts och helgats för heligt bruk genom instiftelseorden och bönen. (Brödet skall förvaras i fina och lämpliga kärl så att, sedan det brutits och utdelats av honom, det kan fördelas bland deltagarna. Vinet skall likaledes förvaras i stora bägare.)

Låt instiftelseorden läsas från evangelisterna eller från aposteln Paulus första brev till korintierna (11:23-27). När det krävs, bör ordets tjänare förklara och tillämpa dem.

Låt bönen, tacksägelsen för eller välsignelsen av brödet och vinet ha denna innebörd:

Att ödmjukt och hjärtligt erkänna vårt eländes storhet, från vilket vare sig människa eller ängel är förmögen att befria oss, och vår stora ovärdighet till det minsta av alla Guds barmhärtighetsverk; att tacka Gud för alla hans välgärningar, i synnerhet för vår återlösnings stora välgärning, Gud Faderns kärlek, Herren Jesu Kristi Guds Sons lidanden och förtjänster, genom vilka vi är befriade; och för alla nådemedel, ordet och sakramenten; och för detta sakrament i synnerhet, genom vilket Kristus och hans välgärningar tillämpas och beseglas oss; vilka, trots att de berövas andra, förblir ibland oss i stor barmhärtighet, efter så mycket och långvarigt missbruk av dem alla.

Att erkänna att det inte finns något namn under himlen genom vilket vi kan bli frälsta utom namnet Jesus Kristus, genom vilken vi endast erhåller frihet och liv, har tillgång till nådatronen, tillåts äta och dricka vid hans eget bord, och beseglas med hans Ande till visshet om lycka och evigt liv.

Att ivrigt be till Gud, all barmhärtighets Fader och all trösts Gud, att värdigas sin nådefulla närvaro och hans Andes verksamma verkan i oss; och att helga dessa element både av bröd och vin, samt välsigna sin ordning, så att vi genom tron kan mottaga Jesu Kristi kropp och blod, korsfäst för oss, och så näras av honom; att han må vara ett med oss och vi ett med honom; att han må leva i oss liksom vi i honom och för honom, som har älskat oss och utgivit sig själv för oss.

Allt detta skall ordets tjänare söka utföra med överensstämmande känslor (svarande mot en sådan helig handling) och söka uppväcka desamma hos folket.

Sedan brödet så har helgats genom ordet och bönen, skall ordets tjänare vid bordet taga bröd i sin hand och säga med dessa utsagor (eller andra liknande, nyttjade av Kristus eller hans apostel för detta tillfälle):

Enligt vår välsignade frälsares Jesu Kristi heliga instiftelse, bud och förebild, tar jag detta bröd (havande tackat), bryter det och ger det till er.

Här skall han bryta brödet, själv taga kommunion, ge det till deltagarna och säga:

Tag och ät. Detta är Kristi kropp, som utgivits för er. Gör detta till åminnelse av honom.

På samma sätt skall han taga bägaren och säga med dessa utsagor (eller andra liknande, nyttjade av Kristus eller hans apostel för detta tillfälle):

Enligt vår välsignade Herre Jesu Kristi instiftelse, bud och förebild, tar jag denna bägare och ger den till er.

Här ger han den till deltagarna och säger:

Denna bägare är det nya förbundet i Kristi blod, som utgjutits för många till syndernas förlåtelse. Drick alla av den.

När alla deltagit, må ordets tjänare påminna dem med några ord om Guds nåd i Jesus Kristus som framräckts dem i detta sakrament, och uppmana dem att vandra värdigt den. Han skall sedan högtidligt tacka Gud:

För hans rika barmhärtighet och ovärderliga godhet, bevärdigad dem i detta sakrament; och bönfalla om förlåtelse för brister i hela tjänsten och om hans gode Andes nådefulla understöd, varigenom de kan bli förmögna att vandra i styrkan av den nåden, såsom anstår dem som har erhållit så stora utfästelser om frälsning.

Insamlingen till de fattiga skall så ordnas, att ingen del av gudstjänsten hindras av den.

Om helgelsen av Herrens dag

Herrens dag bör ihågkommas i förväg, så att våra vanliga kallelsers världsliga göromål kan så ordnas och så lägligt och i rättan tid läggas åt sidan att de inte blir till hinder för det rätta helgandet av den dagen när den kommer.

Hela dagen skall firas såsom helig för Herren, både allmänt och enskilt, såsom den kristna sabbaten. För detta ändamål är det erforderligt att iakttaga ett heligt uppehåll eller vila från allt nödvändigt arbete hela den dagen och att avhålla sig, inte bara från alla förströelser och nöjen, utan också från alla världsliga ord och tankar.

Förtäringen bör ordnas så på den dagen, att vare sig tjänstefolk onödigt förhindras från den offentliga gudstjänsten eller att andra individer förhindras helga dagen.

Enskilda förberedelser bör ske hos varje individ och familj genom bön för sig själva, för Guds understöd till ordets tjänare och för en välsignelse över hans tjänst; samt genom andra sådana heliga övningar som kan ytterligare bereda dem en mer trösterik gemenskap med Gud i hans offentliga ordningar.

Hela folket skall komma samman så lägligt för offentlig gudstjänst att hela församlingen kan närvara från början och högtidligt förenas tillsammans med ett hjärta i gudstjänstens alla delar. De skall inte heller lämna förrän efter välsignelsen.

Den tid som är till förfogande mellan eller efter församlingens högtidliga möten i offentligheten, bör ägnas åt läsning, betraktelse, erinran av predikningar; i synnerhet genom att utfråga familjen om vad de hört och katekisera dem; heliga samtal, bön om välsignelse över de offentliga ordningarna, psalmsång, sjukbesök, fattigvård och andra liknande plikter av fromhet, kärlek och barmhärtighet, räknande sabbaten en glädje.

Äktenskapets högtidlighållande

Även om äktenskapet inte är ett sakrament och inte är specifikt för Guds kyrka utan gemensamt för mänskligheten och av allmänt intresse för varje samhälle, bedömer vi det dock lämpligt att äktenskap högtidlighålls av en lovlig ordets tjänare, att han må rådgöra sådana som gifter sig i Herren och bedja om en välsignelse över dem. Ty de som gifter sig bör gifta sig i Herren, och de har särskilt behov av undervisning, ledning och förmaning från Guds ord, samt av Guds välsignelse över dem, vid deras inträde i ett sådant nytt civilstånd.

Äktenskap skall endast ingås mellan en man och en kvinna. Dessutom mellan sådana som inte är av Guds ord förbjudna blodsband eller släktskap. Parterna skall vara av mogen ålder, lämpade att göra sitt eget val eller på goda grunder avlägga deras ömsesidiga samtycke.

Före högtidlighållande av äktenskap mellan två personer skall deras förlovning offentliggöras i församlingen av ordets tjänare tre efterföljande sabbatsdagar på den plats eller de platser som de båda mestadels och länge varit bofasta. Om detta offentliggörande skall den som står att förena dem i äktenskap ha tillräcklig kännedom innan han fortskrider med att högtidlighålla äktenskapet.

Före offentliggörandet av deras förlovning skall föräldrarnas samtycke, eller andras under vilkas styre de står (i fall föräldrarna är döda), kungöras för de kyrkliga ämbetsmännen till uppteckning om parterna är minderåriga. Detsamma skall iakttagas av alla andra oavsett ålder, vilkas föräldrar lever vid deras första äktenskap. Vid senare äktenskap av någondera part skall de förmanas att inte trolova sig utan att först ha bekantat sina föräldrar med det (om det kan göras utan olägenhet), sökande deras samtycke. Föräldrar bör inte tvinga sina barn att gifta sig utan deras fria samtycke, ej förneka sitt eget samtycke utan skälig orsak.

Sedan förlovningen eller trolovningen har offentliggjorts på detta sätt skall inte äktenskapet senareläggas lång tid. Därför, sedan ordets tjänare gjort läglig lysning och inget har väckts till hinder, skall han offentligen högtidlighålla äktenskapet i den av myndighet fastställda gudstjänstlokalen, inför ett tillräckligt antal trovärdiga vittnen och vid läglig tidpunkt närhelst under året. Vi avråder från att det sker på Herrens dag eller på en botdag.

Eftersom alla relationer är helgade genom ordet och bönen, skall ordets tjänare nedkalla en välsignelse över dem med denna innebörd:

Att erkänna våra synder, genom vilka vi inte är det minsta förtjänta av all denna Guds barmhärtighet och vilka föranlett honom att beklaga alla vår tröst; ivrigt i Kristi namn begära Herren vara deras del (vilkens närvaro och ynnest ger varje civilstånd lycka och gör varje relation ljuvlig), samt att äga och mottaga dem i Kristus, som nu skall förenas i det hedersamma äkta ståndet, deras Guds förbund; och att, såsom han har fört dem samman i sin försyn, han ville helga dem med sin Ande, ge dem en ny inställning lämpad deras nya stånd; berika dem med alla nådegåvor genom vilka de kan utföra de plikter, åtnjuta den tröst, genomgå de bekymmer och motstå de frestelser som åtföljer det civilståndet, såsom det anstår kristna.

Sedan bönen avslutats, är det lämpligt att han kort förklarar för dem ur Skriften:

Äktenskapets instiftelse, nytta och ändamål, med de äktenskapliga plikterna, i vilka de i all trohet skall vara varandra till lags; förmana dem att studera Guds heliga ord, att de må lära sig leva av tro och vara nöjda under äktenskapets bekymmer och problem, helgande Guds namn med ett tacksamt, nyktert, och heligt bruk av äktenskapets hela äktenskapliga tröst; be mycket med och för varandra; vaka över och väcka varandra till kärlek och goda gärningar; samt att leva tillsammans som arvtagare till livets nåd.

Efter att högtidligt anbefallt dem som står att gifta sig inför väldige Gud, vilken rannsakar allas hjärtan och till vilken de på den yttersta dagen skall ge utförlig räkenskap, att om endera av dem vet någon orsak, genom förlovning eller annat, varför de inte lovligt må ingå äktenskap, att de nu avslöjar det. Om inget hinder nämns, skall ordets tjänare först låta mannen ta kvinnan i högra handen och säga dessa ord:

Jag N.N. tar dig N.N. till att vara min äkta hustru och, i Guds närvaro samt inför den här församlingen, lovar och förbinder jag mig att vara dig en kärleksfull och trogen man tills Gud skiljer oss åt i döden.

Därefter skall kvinnan ta mannen i den högra handen och säga dessa ord:

Jag N.N. tar dig N.N. till att vara min äkta man och, i Guds närvaro samt inför den här församlingen, lovar och förbinder jag mig att vara dig en kärleksfull, trogen och lydig hustru tills Gud skiljer oss åt i döden.

Sedan, utan någon ytterligare ceremoni, skall ordets tjänare inför församlingen förklara dem såsom man och hustru efter Guds ordning. Han skall också avsluta den kyrkliga handlingen i bön med denna innebörd:

Att det skulle behaga Herren att åtfölja sin egen ordning med sin välsignelse, bönfalla honom att berika de nu gifta personerna, såväl med andra tecken på kärlek, som i synnerhet äktenskapets tröst och frukt, till pris av hans överflödande nåd i och genom Kristus Jesus.

En uppteckning skall noga föras i en bok för det ändamålet, vari de gifta parternas namn och tidpunkten för deras äktenskaps ingående skyndsamt och korrekt skall antecknas, till läsning för vem helst det kan angå.

Angående sjukbesök

Det är pastorns plikt att inte bara offentligt utan även enskilt undervisa det folk som anförtrotts hans uppdrag. I synnerhet att förmana, uppfordra, tillrättavisa och trösta dem vid alla lägliga tillfällen, så långt hans tid, styrka och personliga säkerhet tillåter.

Han skall förmana dem i tider av hälsa att förbereda sig för döden. För det ändamålet skall de ofta samtala med sin pastor om deras själars tillstånd. Vidare skall de i tider av sjukdom söka hans råd och hjälp, ofta och lägligt, innan deras styrka och förstånd sviker dem.

Tider av sjukdom och prövning är särskilda tillfällen satta av Gud i pastorns hand till att betjäna trötta själar med ett lägligt ord. Ty då är eller bör människors samveten vara mer öppna att betänka deras eget andliga tillstånd inför evigheten. Satan drar då också fördel av att belasta dem med svåra och tunga frestelser. Därför, sedan bud skickats till ordets tjänare och han begivit sig till den sjuke, skall han ägna sig åt att med all ömhet och kärlek, förmedla något andligt gott till deras själar med följande innebörd.

Han bör i beaktande av den föreliggande sjukdomen undervisa den sjuke från Skriften, att sjukdomar inte kommer slumpvis eller enbart genom att kroppen råkat i olag, utan av Guds goda hands visa och inrättade styre över envar som drabbas. Vidare, att oavsett om sjukdomen ålagts av misshag för synd, för rättelse och bättring, för nådegåvors prövning och övning, eller för andra särskilda och förträffliga ändamål, skall alla lidandena vara honom/henne till nytta och samverka till hans/hennes goda, om han/hon uppriktigt vinnlägger sig om att göra ett helgat bruk av Guds påhälsning, utan att vare sig försmå hans tuktan eller bedrövas inför hans tillrättavisning.

Om pastorn anar att den sjuke är okunnig, skall han förhöra honom/henne i religionens grunder, i synnerhet rörande omvändelse och tro. Han skall också (såsom han finner orsak) undervisa honom/henne i dessa nådegåvors natur, bruk, förträfflighet och nödvändighet; liksom också om nådaförbundet, dess medlare Kristus Guds Son, samt syndernas förlåtelse genom tro på honom.

Han skall uppmana den sjuke att pröva sig själv, att rannsaka och bedöma sina tidigare vägar och sitt tillstånd inför Gud.

Om den sjuke skulle uttala något bryderi, tvivel eller frestelse hos sig, skall anvisningar och lösningar givas för att tillfredställa och lugna honom/henne.

Om det framgår att han/hon inte är rätt bemärkt av sina synder, bör ansträngningar brukas för att överbevisa honom/henne om hans/hennes synder, om deras skuld och straff; om den orenlighet och besudling som själen ådrager sig genom dem; och om lagens förbannelse och Guds vrede, så att han/hon verkligen må beröras av och ödmjukas för dem. Dessutom skall han kungöra faran i att senarelägga omvändelsen och försumma den frälsning som tillbjudits vid något tillfälle; att väcka hans/hennes samvete och purra honom/henne ur ett oförståndigt och sorglöst tillstånd till att fatta Guds rättfärdighet och vrede, inför vilken ingen kan bestå, utom den som förlorad i sig själv håller an till Kristus genom tron.

Om han/hon strävat efter att vandra på helighetens vägar och uppriktigt tjänat Gud, dock inte utan många misslyckanden och brister; eller om hans/hennes ande är förkrossad av syndakval eller nedslagen i frånvaro av Guds påtagliga ynnest; då är det lämpligt att ordets tjänare muntrar upp honom/henne genom att sätta fram Guds nåds frihet och fullhet, rättfärdighetens tillräcklighet i Kristus, evangeliets nådiga gåvor, att alla som vänder om och med hela sitt hjärta litar till Guds barmhärtighet i Kristus och försakar sin egen rättfärdighet, skall ha liv och frälsning i honom. Det kan också vara nyttigt att visa honom, att döden inte utgör någon andlig ondska vilka de som är i Kristus behöver frukta, eftersom synden, dödens udd, är borttagen av Kristus; han har befriat alla de sina från dödsfruktans slaveri, segrat över graven, givit oss seger, själv inträtt i härligheten för att bereda rum för sitt folk: så att vare sig liv eller död kan skilja dem från Guds kärlek i Kristus, i vilken sådana är säkra, även om de nu måste läggas i stoftet för att erhålla en glädjefull och härlig uppståndelse till evigt liv.

Råd bör också ges gällande varsamhet inför en illa grundad övertygelse om barmhärtighet eller om en god ställning för himlen, så att den sjuke avsäger sig all egen förtjänst och kastar sig själv helt på Guds barmhärtighet i Jesu Kristi enda förtjänster och medling, vilken har förbundit sig själv att aldrig kasta ut dem som sant och uppriktigt kommer till honom. Vård måste också tagas, att den sjuke inte förtvivlar genom en så svår föreställning om den Guds vrede hans/hennes synder förtjänar, att den inte mildras av en tydlig framställning av Kristus och hans förtjänst, en hoppets dörr för varje ångerfull syndare.

När den sjuke är som lugnast, störs minst och andra för honom/henne nödvändiga bestyr minst hindras, skall ordets tjänare (om så önskas) bedja med och för honom/henne med denna innebörd:

Att bekänna och sörja ursprungssynd och verksynd; allas eländiga tillstånd av naturen, såsom vredens barn underställda förbannelse; erkänna att alla åkommor, sjukdomar, döden och själva helvetet är syndens egentliga följder och verkningar; bönfalla Guds barmhärtighet för den sjuke genom Kristi blod; begära att Gud ville öppna hans/hennes ögon för sina synder, låta honom/henne se sig förlorad i sig själv, tillkännage för hon honom/henne orsaken till varför Gud tuktar honom/henne, uppenbara Jesus Kristus för hans själ till rättfärdighet och liv; giva honom/henne hans helige Ande, till att skapa och styrka tron att hålla an till Kristus, till att verka trösteliga bevis i honom/henne på hans kärlek; att beväpna honom/henne mot frestelser, att vända hans/hennes hjärta från världen, att helga nuvarande påhälsning, att utrusta honom/henne med tålamod och styrka att bära den, samt att ge honom/henne ståndaktighet i tron intill änden.

Att, om det skulle behaga Gud att förlänga hans/hennes dagar, han ville bevärdigas välsigna och helga alla medel till hans/hennes tillfrisknande; att borttaga åkomman, förnya hans/hennes styrka, och göra honom/henne förmögen att vandra värdigt Gud, genom en trogen åminnelse och ett flitigt iakttagande av sådana eder och löften om helighet och lydnad som människor är benägna att avge i tider av sjukdom, så att han/hon kan förhärliga Gud under resten av sitt liv.

Och, om Gud har bestämt att avsluta hans dagar genom den nuvarande påhälsningen, han/hon må finna sådant bevis på förlåtelse för alla hans/hennes synders, på hans/hennes del i Kristus och evigt liv genom Kristus, som kan låta förnya hans/hennes inre människa medan hans/hennes yttre bryts ner; att han/hon kan skåda döden utan fruktan, att kasta sig själv helt på Kristus utan att tvivla, söka lösas och vara med Kristus och så erhålla sin tros ändamål, sin själs frälsning, genom vår Herre Jesus Kristi enda förtjänster och företrädande, vår ende Frälsare och alltillräcklige Återlösare.

Ordets tjänare skall också förmana honom/henne (såsom där finns orsak) att iordningställa sitt hus för att därigenom förhindra besvär; att taga vård om betalningen av hans/hennes skulder, och att återgälda eller gottgöra där han/hon har gjort något fel; att förlikas med vemhelst han/hon har stått i strid, och fullt förlåta alla människor deras överträdelser mot honom/henne såsom han/hon förväntar förlåtelsen från Guds hand.

Slutligen, må ordets tjänare utnyttja den föreliggande situationen till att uppfordra dem som är omkring den sjuke att beakta deras egen dödlighet, att återvända till Herren och sluta fred med honom; i hälsa att förbereda sig för sjukdom, död och dom; och under alla dagar för deras bestämda tid så vänta tills deras förvandling kommer, att när Kristus framträder, som är deras liv, de må framträda med honom i härlighet.

Angående de dödas begravning

När någon person lämnar det här livet, bör den döda kroppen på begravningsdagen ärbart föras från huset till den för offentlig begravning fastställda platsen och där omedelbart nedsänkas utan någon ceremoni.

Sedvänjan att knäfalla och bedja vid eller gentemot den döda kroppen och andra sådana bruk på den plats där denne ligger innan begravningen, är vidskepliga. Bön, läsning, sång, både på väg till och invid graven har missbrukats grovt, gagnar på intet sätt den döde och har på många sätt visat sig skadliga för de levande. Därför bör alla sådana ting läggas bort.

Inte desto mindre bedömer vi det mycket lämpligt att de kristna vänner, vilka beledsagar den döda kroppen till den för offentlig begravning fastställda platsen, ägnar sig åt betraktelser och samtal passande för tillfället. Om ordets tjänare är närvarande, bör han vid detta såväl som vid andra tillfällen sätta dem i åminnelse av deras plikt.

Vi bedömer att detta inte skall utsträckas till att förvägra samhälleliga vördnads- eller aktningsbetygelser vid begravningen, passande den avlidnes ställning och stånd medan han levde.

Angående offentliga, högtidigliga fastor

Offentlig, högtidlig fasta är en plikt Gud förväntar sig av land eller folk, när några stora och anmärkningsvärda domar antingen pålagts folket eller är till synes nära förestående, eller ökänt förtjäntas genom några extraordinära förtretelser; liksom också när någon särskild välsignelse behöver sökas och undfås. Fastan skall pågå en hel dag.

En religiös fasta fordrar full avhållsamhet, inte bara från all föda. (Under vissa omständigheter må något intagas, eftersom kroppslig svaghet klart hindrar uthållighet tills fastans slut; dock mycket sparsamt, till naturens stöd, när den är redo att svika.) Dessutom fordras avhållsamhet under fastan från alla världsliga göromål, samtal och tankar, samt från alla kroppsliga och liknande njutningar (även om de är lovliga vid andra tider), ståtliga kläder, smycken och liknande. Desto mer fordras avhållsamhet från allt sådant som till sin natur eller bruk är anstötligt eller stötande, såsom prålig utstyrsel, liderliga vanor och gester, och andra fåfängligheter hos vardera kön. Vi förordar alla ordets tjänare på respektive platser och efter behov, att flitigt och ivrigt förebrå, såväl vid andra tillfällen som i synnerhet vid en fasta, utan anseende till person.

Före det offentliga mötet bör varje familj och individ enskilt vinnlägga sig om all religiös omsorg till att bereda sina hjärtan för en så högtidlig gärning. De bör också komma i tid till samlingen.

En så stor del av dagen som må vara lämplig, skall ägnas åt ordets offentliga läsning och predikan, med psalmsång lämpad att väcka passande känslor för en sådan plikt. I synnerhet skall emellertid dagen ägnas åt bön med denna eller liknande innebörd:

Att giva ära till Guds stora majestät, Skaparen, Uppehållaren och världens överhöge Härskare, för att därigenom desto mer påverka oss till en helig vördnad och fruktan inför honom; erkänna hans mångfaldiga, stora och ömma barmhärtighetsverk, i synnerhet till kyrka och folk, för att desto verksammare uppmjuka och ödmjuka våra hjärtan inför honom; underdånigt bekänna alla slags synder, med deras åtskilliga försvårande omständigheter; rättfärdiga Guds rätta domar, såsom långt färre än vad våra synder förtjänar; dock underdånigt och ivrigt bönfalla hans barmhärtighet och nåd för oss själva, kyrka och folk, kung och alla i ledande ställning, samt för alla andra för vilka vi är bundna att bedja (i överensstämmelse med vad de omgivande omständigheterna fordrar), med större särskild enträgenhet och omfattning än vid andra tider; införliva i tro de Guds löften och godhet om förlåtelse, hjälp och befrielse från upplevda, fruktade eller förtjänta onda ting; och för att undfå den välsignelse vi behöver och förväntar; liksom med en överlåtelse av oss själva helt och för alltid till Herren.”

I alla dessa böner bör ordets tjänare, som är folkets röst inför Gud, tala så från sina hjärtan, efter allvarlig och grundlig betraktelse i förväg, att både de själva och deras folk så påverkas och även berörs därav (i synnerhet med sorg för deras synder) att det förvisso blir en dag av djup själslig ödmjukhet och bedrövelse.

De skriftställen som skall läsas och predikas över skall väljas med särskild omsorg. Det skall vara sådana som bäst riktar åhörarnas hjärtan till dagens särskilda ärende och främst skickar dem för ödmjukhet och omvändelse: främst inskärper de enskildheter som varje pastors iakttagelse och erfarenhet säger honom mest befrämjar uppbyggelse och reformation i den församlingen för vilken han predikar.

Före avslutningen av de offentliga plikterna skall ordets tjänare i sitt eget och folkets namn, förbinda sitt eget och deras hjärtan till att vara Herrens, med uttryckligt uppsåt och avgörelse att reformera vadhelst som kommer till korta hos dem, i synnerhet sådana synder till vilka de har varit mer anmärkningsvärt skyldiga; och att närma sig Gud och att vandra närmare och honom mer troget i förnyad lydnad än aldrig förr.

Han skall också förmana folket med all enträgenhet, att den dagens arbete inte upphör med de offentliga plikterna, utan att de så utnyttjar resten av dagen och hela deras liv till att i enskildhet återinskärpa för sig själva och deras familjer alla de gudaktiga känslor och avgörelser som de tillkännagivit offentligt, så att de befästs i deras hjärtan för alltid. Därigenom kan de själva mer kännbart finna att Gud i Kristus känt en väldoft från deras förrättningar och är blidkad gentemot dem genom nådens gensvar i syndens efterskänkande, i domarnas borttagande, i plågornas avvärjande eller förhindrande, och i välsignelsernas överförande; passande för hans folks tillstånd och böner, genom Jesus Kristus.

Vid sidan av högtidliga och allmänna fastor ålagda av myndighet, bedömer vi att församlingar vid andra tider kan hålla fastedagar, såsom gudomlig försyn skall ge dem särskild anledning. Vi råder också familjer att göra detsamma, men att det inte sker på dagar som den församling de tillhör möts för fasta eller under andra offentliga gudstjänster.

Angående iakttagandet av offentliga tacksägelsedagar

När en tacksägelsedag skall iakttagas, bör den och dess tidpunkt tillkännages en lämplig tid i förväg så att folket kan bättre förbereda sig för den.

När dagen anlänt och församlingen samlats (efter enskilda förberedelser), skall ordets tjänare börja med ett uppmuntrande ord till att väcka folket för den plikt för vilken de kommit samman. Han skall dessutom inleda med en kort bön för Guds bistånd och välsignelse (liksom vid andra gudstjänstsammankomster) i enlighet med den särskilda anledningen för deras möte.

Låt ordets tjänare sedan kraftfullt skildra den erhållna befrielsen, den mottagna barmhärtigheten eller vadhelst som har föranlett församlingens sammankomst, så att alla kan förstå eller bli påminda och mer berörda av det.

Psalmsång är lämpligare än alla andra ordningar för att uttrycka glädje och tacksägelse. Därför bör en eller flera relevanta psalmer sjungas för det syftet, före eller efter läsningen av något skriftställe passande för den föreliggande uppgiften.

Låt sedan den ordets tjänare som skall predika fortskrida med att ytterligare uppmuntra och bedja före sin predikan, med särskild hänvisning till den förhandenvarande gärningen. Efter denna bör han predika över någon bibeltext som är relevant för tillfället.

När predikan avslutats bör ordets tjänare inte bara bedja vad som anvisats för andra tillfällen efter predikan, med hågkomst av kyrkans, kungens och statens behov (om de utelämnades före predikan). Han bör också utan utbreda sig i egentlig och högtidlig tacksägelse för tidigare barmhärtighetsverk och befrielser; i synnerhet för det som för närvarande sammankallar dem att tacka: med ödmjuk begäran av Guds sedvanliga barmhärtighets förblivande och förnyelse efter deras behov, och om helgande nåd till dess rätta bruk. Efter att de sjungit en annan lämplig psalm om barmhärtighet, skall han upplösa församlingen med en välsignelse så att de får lämplig tid för måltid och vederkvickelse.

Men ordets tjänare skall (före deras upplösning) högtidligt förmana dem att ta sig till vara för varje övermått och utsvävning (som tenderar till frosseri eller fylleri) och desto mer om dessa synder i sig själva vid mat och dryck. Vidare, att giva akt på att deras fröjd och glädje inte blir köttslig utan andlig, så att den gör Guds lov härlig och dem själva ödmjuka och nyktra. Både deras förtäring och glädje bör ha gjort dem gladare och vidsyntare när de återvänder till församlingens mitt för att ytterligare fira hans lov under den återstående delen av dagen.

När församlingen är återsamlad, skall samma ordning av bön, läsning, predikan och psalmsång förnyas och återupptas, som tidigare anvisades för morgonen. Därtill skall ytterligare lov och tacksägelse frambäras så långt tiden tillåter.

Vid dagens ena eller båda offentliga möten skall en insamling göras för de fattiga (och på samma sätt vid den offentliga botdagen), så att de kan välsigna oss och desto mer glädja sig med oss. Folket skall uppmuntras vid slutet av det senare mötet, att ägna resten av dagen åt heliga plikter och betygelser av kristlig kärlek och välgörenhet gentemot varandra. Dessutom åt att alltmer glädja sig i Herren, såsom det anstår sådana som gör glädjen i Herren till sin starkhet.

Om psalmsång

Det är kristnas plikt att lova Gud offentligt genom att sjunga psalmer tillsammans i församlingen liksom också enskilt i familjen.

Vid psalmsång skall rösten ordnas melodiskt och allvarligt; men den främsta omtanken måste ägnas åt att sjunga med förståndet och att med nåd i hjärtat spela för Herren.

För att hela församlingen skall förenas i psalmsång, bör var och en som kan läsa ha en psalmbok. Alla andra skall uppmuntras till att lära sig läsa, såvida de inte är oförmögna av ålder eller annat. Men för närvarande när många i församlingen inte kan läsa, är det lämpligt att ordets tjänare eller någon annan lämpad person utsedd av honom och de andra styrande ämbetsmännen, läser psalmen rad för rad innan den sjungs.

Ett bihang rörande dagar och platser för gudstjänst

Ingen annan dag är anbefalld i Skriften till att hållas helig under evangeliet än Herrens dag, vilken är den kristna sabbaten,.

Högtidsdagar, vulgärt kallade ”helgdagar”, har inget berättigande i Guds ord och skall inte bibehållas.

Ändock är det lovligt och nödvändigt, vid särskilt aktuella tillfällen, att avskilja en eller flera dagar för offentlig fasta eller tacksägelse, såsom Guds försyns många enastående och utomordentliga fördelningar skall ge orsak och tillfälle för hans folk.

Såsom ingen plats kan vara helig under förevändning av dedikation eller konsekration; så är den inte heller underställd sådan besudling från en tidigare brukad och nu undanlagd vidskepelse, att den görs olovlig eller olämplig för kristna att mötas tillsammans på för offentlig gudstjänst. Därför anser vi det erforderligt att platserna för offentlig gudstjänstsammankomst ibland oss, bibehålls och används för det bruket.