Förordningen för kyrkostyret

Förord

Jesus Kristus – på vilkens axlar styret vilar, vilkens namn är Underbar, Rådgivare, Mäktig Gud, Evig Fader, Fridsfurste,a vilkens styres utbredning och fred skall vara utan ände, vilken sitter på Davids tron och kungarike till att befästa och stödja det med rätt och rättfärdighet från nu och alltid – har fått all makt i himlen och på jorden av Fadern. Han uppväckte honom från de döda och satte honom på sin högra sida, över alla furstar och väldigheter, makter och herradömen, ja, över alla namn som kan nämnas inte bara i den här världen utan också i den kommande. Han lade allt under hans fötter och gjorde honom till huvud över allting för kyrkan, som är hans kropp, fullheten av honom som uppfyller allt i alla. Han steg upp över alla himlar för att uppfylla allt, fick gåvor för sin kyrka och gav alla ämbeten nödvändiga för sin kyrkas uppbyggelse och de heligas fullkomnande.b

a Jes. 9:6, 7. b Matt. 28:18-20; Ef. 1:20-23 jämförda med Ef. 4:8, 11 och Ps. 68:19.

Om kyrkan

Nya testamentet framhåller en allmän synlig kyrka.a Nya testamentets tjänst, ord och ordningar har Jesus Kristus givit till den allmänna synliga kyrkan för dess sammanförande och fullkomnande i det här livet, intill hans andra ankomst.b

Nya testamentet framhåller också enskilda synliga kyrkor, lemmar av den allmänna kyrkan.c Enskilda kyrkor utgjordes i urtiden av synliga heliga, nämligen av sådana som av ålder bekände tro på och lydnad till Kristus enligt de regler för tro och liv som han och hans apostlar lärde; samt av deras barn.d

a 1 Kor. 12:12, 13, 28 tillsammans med resten av kapitlet. b 1 Kor. 12:28; Ef. 4:4, 5 jämförda med versarna 10-13, 15, 16. c Gal. 1:21, 22; Upp. 1:4, 20; Upp. 2:1. d Apg. 2:38, 41, 47 jämförda med Apg. 5:14; 1 Kor. 1:2 jämförd med 2 Kor. 9:13; Apg. 2:39; 1 Kor. 7:14; Rom. 11:16; Mark. 10:14 jämförd med Matt. 19:13, 14; Luk. 18:15, 16.

Om kyrkans ämbetsmän

Kristus insatte vissa extraordinära ämbetsmän för sin kyrkas uppbyggelse och de heligas fullkomnande: såsom apostlar, evangelister och profeter. Dessa har upphört.

Andra ämbetsmän är ordinära och beständiga: såsom pastorer, lärare, andra kyrkliga styresmän, och diakoner.

Pastorer

Pastorn är en ordinär och beständig ämbetsman i kyrkan,a vilken profeterar vid tiden för evangeliet.b

För det första hör det till hans ämbete att be för och med sin flock, såsom folkets röst inför Gud.c I Apg. 6:2-4 och 20:36 förenas predikan och bön såsom olika delar av samma ämbete.d Det hör till den äldstes ämbete (det är pastorn) att be för sjuka (också enskilt) och till detta utlovas särskilt en välsignelse. Desto mer bör pastorn därför utöva bönen som en del av sin offentliga ämbetsutövning.e

Dessutom hör det till hans ämbete att offentligen läsa Skrifterna. Det påvisas (1) av att prästerna och leviterna i den judiska kyrkan anförtroddes med den offentliga läsningen av ordet;f och (2) av att evangeliets tjänare har lika omfattande uppdrag och uppgift att utdela ordet (liksom andra ordningar) som prästerna och leviterna hade under lagen, eftersom vår Frälsare titulerar Nya testamentets ämbetsmän (vilka han kommer att sända) med samma namn som det Gamla testamentets lärare.g Dessa påståenden visar att det därför (plikten varande av moralisk natur) är en giltig slutsats, att den offentliga läsningen av skrifterna hör till pastorns ämbete.

Vidare, hör det till hans ämbete att nära flocken genom predikan av ordet, enligt vilket han skall undervisa, överbevisa, tillrättavisa, uppfordra och trösta.h

Det hör till hans ämbete att katekisera, d.v.s. en klar framställning av Guds ords första grunder eller Kristi lära.i Det är en del av predikan.

Det hör till hans ämbete att fördela andra gudomliga mysterier.k

Det hör till hans ämbete att utdela sakramenten.l

Det hör till hans ämbete att välsigna folket från Gud.m Pastorer skall därför av ämbetet välsigna folket.n

Det hör till hans ämbete att ta vård om de fattiga.o

Han har också makt att styra över flocken såsom en herde.p

a Jer. 3:15-17. b 1 Pet. 5:2-4; Ef. 4:11-13. c Apg. 6:2-4; Apg. 20:36. d Jak. 5:14, 15. e 1 Kor. 14:15, 16. f 5 Mos. 31:9-11; Neh. 8:1-3, 13. g Jes. 66:21; Matt. 23:34. h 1 Tim. 3:2; 2 Tim. 3:16, 17; Tit. 1:9. i Heb. 5:12. k 1 Kor. 4:1, 2. l Matt. 28:19, 20; Mark. 16:15, 16; 1 Kor. 11:23-25; jämförda med 1 Kor. 10:16. m 4 Mos. 6:23-26; jämförd med Upp. 1:4, 5 (där samma välsignelser och personer från vilka de kommer uttryckligen nämns); Jes. 66:21 (där namnen ”präster” och ”leviter” under evangeliet avser evangeliska pastorer). n 5 Mos. 10:8; 2 Kor. 13:14; Ef. 1:2. o Apg. 11:30; Apg. 4:34-37; Apg. 6:2-4; 1 Kor. 16:1-4; Gal. 2:9, 10. p 1 Tim. 5:17; Apg. 20:17, 28; 1 Tess. 5:12; Heb. 13:7, 17.

Lärare eller doktor

Skriften framhåller namnet och titeln ”lärare” såväl som ”pastor”.a Han är också en ordets tjänare såväl som pastorn, och har makt att utdela sakramenten.

Herren har för ordets tjänst givit olika gåvor och olika utövningar i överensstämmelse med dessa gåvor.b Även om dessa olika gåvor kan föreligga hos och i överensstämmelse utövas av en och samme ordets tjänare,c så kan vid fall av flera i samma församling, de utnämnas för olika sysselsättningar i överensstämmelse med de olika gåvor i vilka envar utmärker sig.d Den som utmärker sig mer i att utlägga Skriften, i att undervisa sund lära och i att vederlägga motståndare än i tillämpning och följaktligen används däri, kan kallas ”lärare” eller ”doktor”. (De bilagda ställena bevisar påståendet med ordets betydelse). Dock, där det endast är en ordets tjänare i en enskild församling, skall han utföra (så långt han kan) tjänstens hela gärning.e

En lärare eller doktor är av det mest förträffliga bruk i skolor och universitet, såsom förr i profeternas skolor och i Jerusalem där Gamaliel och andra undervisade såsom doktorer.

a 1 Kor. 12:28; Ef. 4:11. b Rom. 12:6-8; 1 Kor. 12:1, 4-7. c 1 Kor. 14:3; 2 Tim. 4:2; Tit. 1:9. d Se även under b ovan; 1 Pet. 4:10, 11. e 2 Tim. 4:2; Tit. 1:9; 1 Tim. 6:2.

Andra kyrkliga styresmän

Liksom i den judiska kyrkan folkets äldste ingick med prästerna och leviterna i kyrkans styre,a så har Kristus (vilken har inrättat styre och ecklesiastiska styresmän i kyrkan) utrustat vissa i kyrkan (förutom ordets tjänare) med gåvor för styret och med åliggande att utföra detsamma när de kallas därtill. De ingår med ordets tjänare i kyrkans styre.b Dessa ämbetsmän kallar reformerade kyrkor vanligtvis ”äldste”.

a 2 Krön. 19:8-10. b Rom. 12:7, 8; 1 Kor. 12:28.

Diakoner

Skriften framhåller diakoner som särskilda ämbetsmän i kyrkan.a Deras ämbete är beständigt.b Till detta ämbete hör inte att predika ordet eller utdela sakramenten, utan att taga särskild vård om utdelningen av nödvändiga ting till de fattiga.c

a Fil. 1:1; 1 Tim. 3:8. b 1 Tim. 3:8-15; Apg. 6:1-4. c Apg. 6:1-4.

Om enskilda församlingar

Det är lovligt och lämpligt att det finns avgränsade församlingar, d.v.s. att ett visst sällskap av kristna regelbundet samlas i en församling för offentlig gudstjänst. När troende mångfaldigas till ett sådant antal att de inte utan olägenhet samlas på en plats, är det lovligt och lämpligt att de uppdelas i olika och avgränsade församlingar för den bättre utdelningen av sådana ordningar som tillhör dem och för fullgörandet av ömsesidiga plikter.a

Det ordinära sättet att uppdela kristna i olika församlingar sker efter gränserna för deras egentliga bostadsorter. Detta är också lämpligast för deras uppbyggelse.

För det första, eftersom de som bor tillsammans förbinds till alla slags moraliska plikter gentemot varandra, har de därigenom fler tillfällen att fullgöra dem. Denna moraliska förbindelse är beständig, eftersom Kristus inte kom för att upphäva lagen utan för att fullborda den.b

För det andra, de heligas gemenskap måste ordnas på det sätt som bistår det lägligaste bruket av ordningarna och utförandet av moraliska plikter, utan anseende till person.c

För det tredje, pastorn och folket måste bo så nära samman, att de ömsesidigt kan utföra sina plikter mot varandra på lägligaste sätt.

I detta sällskap måste några avskiljas till att inneha ämbete.

a 1 Kor. 14:26, 33, 40. b 5 Mos. 15:7, 11; Matt. 22:39; Matt. 5:17. c 1 Kor. 14:26; Heb. 10:24, 25; Jak. 2:1, 2.

Om ämbetsmännen i en enskild församling

Det bör finnas åtminstone en ämbetsman i en enskild församling, både till att arbeta i ordet och undervisningen, och till att styra.a Det krävs också att det finns andra som ingår i styret.b Likaså krävs det att det finns andra som kan ta särskild vård om fattighjälp.c Antalet i respektive ämbete skall stå i förhållande till församlingens tillstånd.

Dessa ämbetsmän skall komma samman vid lägliga och bestämda tider för att organisera församlingens göromål väl, envar enligt sitt ämbete. Det är lämpligast att den leder förhandlingarna i dessa möten, till vilkens ämbete det hör att arbeta i ordet och undervisningen.d

a Ords. 29:18; 1 Tim. 5:17; Heb. 13:7. b 1 Kor. 12:28. c Apg. 6:2,3. d 1 Tim. 5:17.

Om ordningarna i en enskild församling

En enskild församlings ordningar är bön, tacksägelse, psalmsång,a skriftläsning (även utan omedelbar utläggning av det som lästs), utläggning och tillämpning av ordet, katekisering, sakramentsutdelning, insamling till de fattiga, och upplösning av folket med en välsignelse.

a 1 Tim. 2:1; 1 Kor. 14:15, 16.

Om kyrkostyre och de olika slagen av rådsförsamlingar

Kristus har inrättat ett styre och ecklesiastiska styresmän i kyrkan. För det syftet erhöll apostlarna omedelbart ”nycklarna” från hans händer, och använde och utövade dem i alla världens kyrkor vid alla tillfällen. Kristus har sedan ständigt utrustat några i sin kyrka med gåvor till styret och ålagt dem att utöva dessa när de kallas därtill.

Det är lovligt och överensstämmande med Guds ord, att kyrkan styrs av olika sorters rådsförsamlingar. Dessa är församlingsråd, regionsråd och synodsråd.

Om alla dessa rådsförsamlingars gemensamma makt

Det är lovligt och överensstämmande med Guds ord, att de olika förutnämnda råden har makt att sammanträda och inkalla någon individ inom deras respektive gränser, vilken det föreliggande ecklesiastiska ärendet angår.a

De har makt att höra och avgöra sådana angelägenheter och skiljaktigheter som på rätt sätt kommer till dem.

Det är lovligt och överensstämmande med Guds ord, att alla de sagda råden har makt att utdela kyrkodomar.

a Matt. 18:15-20.

Om församlingsråd

Ett församlingsråd är sammankomsten av de styrande ämbetsmännen i en församling för dess styre.

De styrande ämbetsmännen i en enskild församling har befallande makt (såsom de finner skälig orsak) att kalla inför dem någon församlingsmedlem.

De har makt att höra sig för om enskilda församlingsmedlemmars kunskap och andliga tillstånd.

De har makt att förmana och tillrättavisa. a

Det överensstämmer med Skriften att med befallning utesluta en individ från Herrens bord som ännu inte kastats ur kyrkan: (1) eftersom själva ordningen inte får skändas; (2) eftersom vi anbefalls att hålla oss borta från sådana som lever oordentligt; och (3) på grund av den stora synden och faran för såväl den som kommer ovärdigt som för hela kyrkan.b Under det Gamla testamentet förelåg också makt och auktoritet att hålla orena individer från heliga ting.c Densamma makt och auktoritet förblir analogt under det Nya testamentet.

De styrande ämbetsmännen i en enskild församling har befallande makt att utesluta en individ från Herrens bord som ännu inte kastats ut ur kyrkan: (1) eftersom de som har auktoritet att bedöma och ge tillträde till sådana som är lämpade att mottaga sakramentet också har makt att hålla tillbaka sådana som befunnits ovärdiga; och (2) eftersom det är ett ecklesiastiskt ärende rörande ordinär praxis tillhörande den församlingen.

När församlingar är skilda och avgränsade behöver de ömsesidig hjälp av varandra; både med avseende på deras inre svagheter och ömsesidiga beroende liksom också med avseende på yttre fiender.

a Heb. 13:17, 1 Tess. 5:12,13 och Hes. 34:4 belägger de tre områdena. b Matt. 7:6; 2 Tess. 3:6, 14, 15; 1 Kor. 11:27 t.o.m. kapitlets slut; och jämförda med Jud. 23; 1 Tim. 5:22. c 3 Mos. 13:5; 4 Mos. 9:7; 2 Krön. 23:19.

Om regionsråd

Skriften framhåller ett presbyterium i en kyrka.a Ett presbyterium består av ordets tjänare och andra sådana offentliga ämbetsmän som (överensstämmande med och berättigade av Guds ord till att vara kyrkliga styresmän) förenas med ordets tjänare i kyrkans styre.b

Skriften framhåller att många enskilda församlingar kan stå under ett enda presbyterialstyre. Detta påstående beläggs av exempel:

För det första bestod Jerusalems kyrka av mer än en församling och alla dessa församlingar stod under ett enda presbyterialstyre. Detta framgår av följande:

För det första är det tydligt att Jerusalems kyrka bestod av mer än en församling: (1) från den omnämnda mängden troende på olika platser såväl före skingringen av de troende därifrån genom förföljelsenc som efter skingringen;d (2) från de många apostlarna och andra predikanter i Jerusalems kyrka (och om det endast vore en församling där, så skulle varje apostel – motsatt Skriften –predika blott sällane); och (3)mångfalden språk bland de troende som nämns i Apostlagärningarnas andra och sjätte kapitel förordar mer än en församling i den kyrkan.

För det andra stod alla dessa församlingar under ett enda presbyterialstyre: (1) de var en kyrka;f (2) kyrkans äldste nämns;g (3) apostlarna utförde presbyterers vanliga handlingar som presbyterer i den kyrkan, vilket påvisar en presbyterisk kyrka före skingringen;h och (4) det sägs att de äldste för kyrkan i Jerusalem möttes tillsammans för styreshandlingar för de åtskilliga församlingarna såsom en enda kyrka, den kyrkans äldste;i vilket visar att de åtskilliga församlingarna stod under ett enda presbyterialstyre. Huruvida dessa församlingar var avgränsade eller inte med avseende på ämbetsmän och medlemmar, gör detsamma för påståendets sanning. Ej heller föreligger en materiell skillnad mellan de åtskilliga församlingarna i Jerusalem och de många församlingarna nu i kyrkans normaltillstånd vad gäller den erfordrade fixeringspunkten för ämbetsmän eller medlemmar.

För det tredje framhåller därför Skriften att många församlingar kan stå under ett enda presbyterialstyre.

För det andra framgår det av exemplet Efesos kyrka att den bestod av församlingar under ett enda presbyterialstyre.

För det första framgår det att det fanns fler församlingar än en enda i Efesos kyrka, eftersom Paulus stannade där i tre år för att predika på grund av ordets särskilda verkan,j skillnaden mellan judar och greker nämns,k och en enskild kyrka nämns i Akvilas och Priskas hus i Efesos,l Alla dessa ställen sammantagna visar att mängden troende utgjorde fler församlingar än en enda i kyrka i Efesos.

För det andra framgår det att det fanns många äldste över dessa många församlingar såsom en hjord.m

För det tredje framgår det att dessa många församlingar var en kyrka och att de stod under ett enda presbyterialstyre.n

a 1 Tim. 4:14; Apg. 15:2, 4, 6. b Rom. 12:7, 8; 1 Kor. 12:28. c Apg. 8:1; Apg. 1:15; Apg. 2:41, 46, 47; Apg. 4:4; Apg. 5:14; Apg. 6:1, 7. d Apg. 9:31; Apg. 12:24; Apg. 21:20. e Apg. 6:2. f Apg. 8:1; Apg. 2:47 jämförd med Apg. 5:11; Apg. 12:5; Apg. 15:4. g Apg. 11:30; Apg. 15:4, 6, 22; Apg. 21:17, 18. h Apg. 6. i Apg. 11:30; Apg. 15:4, 6, 22; Apg. 21:17, 18. j Apg. 20:31; Apg. 19:18-20; 1 Kor. 16:8, 9. k Apg. 19:10, 17. l 1 Kor. 16:19, Apg. 18:19, 24, 26. m Apg. 20:17, 25, 28, 30, 36, 37. n Upp. 2:1-6 tillsammans med Apg. 20:17, 28.

Om synodsråd

Skriften framhåller ett annat slags rådsförsamling för kyrkans styre utöver regionsråd och församlingsråd. Alla sådana kallar vi ”synodsråd”.a

Pastorer, lärare och andra kyrkliga styresmän (liksom också andra passande personer när det bedöms lämpligt) är medlemmar av de råd vilka vi kallar ”synodsråd” när de har en lovlig kallelse till dessa.

Synodsråd kan lovligt vara av åtskilliga slag, såsom provinsiella, nationella och internationella.

Det är lovligt och överensstämmande med Guds ord, att det föreligger en underordning av församlingsråd, regionsråd, provinsråd och nationalråd för kyrkans styre.

a Apg. 15:2, 6, 22, 23.

Om ordination av ordets tjänare

Under rubriken ”ordination av ordets tjänare” beaktas såväl läran om ordination som dess makt.

Rörande läran om ordination

Ingen skall åta sig ämbetet som ordets tjänare utan lovlig kallelse.a

Ordinationen skall alltid förbli i kyrkan.b

Ordination är det högtidliga avskiljandet av en person till något offentligt kyrkoämbete.c

Varje ordets tjänare skall ordineras genom handpåläggning och bön med fasta av de predikande presbyterer till vilka det hör. d

Det är överensstämmande med Guds ord och högst lämpligt, att sådana som skall ordineras till ordets tjänare, utnämns till en enskild kyrka eller annat ämbetsuppdrag.e

Den som skall ordineras till ordets tjänare måste vara vederbörligen skickad både till leverne och ämbetsförmågor, i enlighet med apostelns regler.f

Han skall prövas och godkännas av dem som skall ordinera honom.g

Ingen skall ordineras till ordets tjänare i en enskild församling, om de i den församlingen kan ange skälig orsak som invändning mot honom.h

a Joh. 3:27; Rom. 10:14, 15; Jer. 14:14; Heb. 5:4. b Tit. 1:5; 1 Tim. 5:21, 22. c 4 Mos. 8:10, 11, 14, 19, 22; Apg. 6:3, 5, 6. d 1 Tim. 5:22; Apg. 14:23; Apg. 13:3. e Apg. 14:23; Tit. 1:5; Apg. 20:17,28. f 1 Tim. 3:2-6; Tit. 1:5-9. g 1 Tim. 3:7,10; 1 Tim. 5:22. h 1 Tim. 3:2; Tit. 1:7.

Rörande ordinationens makt

Ordinationen är ett presbyteriums handling.a

Makten att anordna hela ordinationsgärningen ligger hos hela presbyteriet. När det står över mer än en församling (oavsett om dessa församlingar är avgränsade eller inte med avseende på ämbetsmän eller medlemmar) är platsen för ordinationen likgiltig.b

Det föreligger starka krav på att ingen enskild församling (som lägligt kan vara sammansluten) påtar sig all och ensam makt vid ordinationen:

1. Eftersom det inte finns något exempel i Skriften på att en enda (lägligt sammansluten) församling själv påtog sig all och ensam makt vid ordinationen; ej heller finns det någon regel som kan berättiga en sådan utövning.

2. Eftersom det finns exempel i Skriften på ordination i ett presbyterium för åtskilliga församlingar. I Jerusalems kyrka fanns det många församlingar, dessa många församlingar stod under ett presbyterium och detta presbyterium ordinerade.

Till regelmässigt sammanslutna predikande presbyterer (antingen i städer eller kringliggande samhällen) hör handpåläggningen för de församlingar som är inom deras egna gränser.

a 1 Tim. 4:14; b 1 Tim. 4:14.

Vissa andra detaljer angående kyrkostyre förblir ännu oavslutade. Dessa skall med all lämplig skyndsamhet förberedas och framläggas för parlamentet.

Angående den läromässiga sidan av ordinationen av ordets tjänare

1. Ingen bör åta sig ämbetet såsom ordets tjänare utan lovlig kallelse.a

2. Ordinationen skall alltid förbli i kyrkan.b

3. Ordination är det högtidliga avskiljandet av en person till något offentligt kyrkoämbete.c

4. Varje ordets tjänare skall ordineras genom handpåläggning och bön med fasta av de predikande presbyterer till vilka det hör.d

5. Makten att anordna hela ordinationsgärningen ligger hos hela presbyteriet. När det står över mer än en församling (oavsett om dessa församlingar är avgränsade eller inte med avseende på ämbetsmän eller medlemmar) är platsen för ordinationen likgiltig.e

6. Det är överensstämmande med ordet och mycket lämpligt att sådana som skall ordineras till ordets tjänare utnämns till en enskild kyrka eller annat ämbetsuppdrag.f

7. Den som skall ordineras till ordets tjänare måste vara vederbörligen skickad både till leverne och ämbetsförmågor, i enlighet med apostelns regler.g

8. Han skall prövas och godkännas av dem som skall ordinera honom.h

9. Ingen ordets tjänare skall ordineras för en enskild församling, om de i den församlingen kan ange skälig orsak som invändning mot honom.i

10. Till regelmässigt sammanslutna predikande presbyterer (antingen i städer eller kringliggande samhällen) hör handpåläggningen för de församlingar som är inom deras egna gränser.k

11. I extraordinära fall kan något extraordinärt göras tills en fast ordning erhållits. Dock bör det ske så nära regeln som möjligt.l

12. Det föreligger i denna tid (såsom vi ödmjukt uppfattar) ett extraordinärt tillfälle för ett ordinationssätt för den nuvarande tillförseln av ordets tjänare.

a Joh. 3:27; Rom. 10:14, 15; Jer. 14:14; Heb. 5:4. b Tit. 1:5; 1 Tim. 5:21, 22. c 4 Mos. 8:10, 11, 14, 19, 22; Apg. 6:3, 5, 6. d 1 Tim. 5:22; Apg. 14:23; Apg. 13:3. e 1 Tim. 4:14. f Apg. 14:23; Tit. 1:5; Apg. 20:17, 28. g 1 Tim. 3:2-6; Tit. 1:5-9. h 1 Tim. 3:7, 10; 1 Tim. 5:22. i 1 Tim. 3:2; Tit. 1:7. k 1 Tim. 4:14. l 2 Krön. 29:34-36; 2 Krön. 30:2-5.

Anvisningen för ordinationen av ordets tjänare

Det är tydligt från Guds ord att ingen bör åta sig ämbetet som evangeliets tjänare förrän han lovligt kallas och ordineras till det. För att ordinationsgärningen skall utföras med all tillbörlig omsorg, vishet, allvar och högtidlighet, kräver vi ödmjukt att dessa anvisningar iakttages.

1. Den som skall ordineras (nominerad antingen av folket eller förordad på annat sätt för presbyteriet till någon plats) måste själv rikta sig till presbyteriet och medföra intyg om att han svurit de tre kungarikenas förbund; om hans flit och skicklighet i sina studier; vilka examina han tagit vid universitetet och hur länge han legat där; och tillika om hans ålder, vilken skall vara tjugofyra år; men särskilt om hans leverne och umgänge.

2. Sedan detta beaktats av presbyteriet, skall de fortgå med att förhöra sig rörande Guds nåd i honom och huruvida han är av sådan helighet till levernet som krävs hos en evangeliets tjänare. De skall pröva honom angående hans lärdom och kompetens, bevis på hans kallelse till den heliga tjänsten och i synnerhet hans hederliga och omedelbara kallelse till den platsen.

Dessa är reglerna för prövningen:

(1) Att den granskade parten behandlas på ett broderligt sätt, med mildhet och med särskilt hänseende till allas värdighet, sedesamhet, och beskaffenhet.

(2) Han skall prövas rörande sin färdighet i grundspråken. Granskningen skall ske genom att han läser de hebreiska och grekiska testamentena, och översätter någon del av dem till latin. Om han är bristfällig i dem, skall hans övriga lärdom undersökas desto noggrannare, samt huruvida han har färdighet i logik och filosofi.

(3) Vilka teologiska författare han har läst och är mest bekant med skall efterfrågas. Hans kunskap i religionens grunder och hans förmåga att försvara den ortodoxa lära som ryms i dem mot alla osunda och felaktiga åsikter, i synnerhet dem i den nuvarande tidsåldern, skall granskas. Vidare hans färdighet i innebörden och meningen hos sådana skriftställen som framförs till honom; samvetsfrågor, skriftens kronologi och kyrkans historia.

(4) Om han inte tidigare har predikat offentligt med gillande hos sådana som kan bedöma, skall han föreläggas att inför presbyteriet vid läglig tidpunkt utlägga ett anvisat skriftställe.

(5) Han skall också inom tillräcklig tid avfatta en avhandling på latin över en teologisk läropunkt eller tvistefråga som anvisas honom. Han skall lägga fram sådana teser inför presbyteriet som utgör dess sammanfattning och hålla en disputation över dem.

(6) Han skall predika inför folket och presbyteriet (eller några av dem utnämnda ordets tjänare) skall närvara.

(7) Hans gåvors omfattning skall övervägas i förbindelse med den plats till vilken han kallas.

(8) Utöver granskningen av hans predikogåvor, skall han genomgå en prövning på stället under två skilda dagar eller mer, om presbyteriet anser det nödvändigt.

(9) Den som tidigare ordinerats till ordets tjänare och som skall flytta till ett annat uppdrag, skall frambringa intyg om sin ordination, förmågor och umgänge. Därefter skall hans lämplighet för den nya platsen granskas genom att han predikar där och (om det bedöms nödvändigt) genom ytterligare prövning av honom.

3. Godkänns han i alla dessa, skall han sändas till den kyrka i vilken han skall tjäna. Där skall han predika tre skilda dagar och umgås med folket, så att de kan granska hans gåvor för deras uppbyggelse, samt ha tid och tillfälle att höra sig för och bättre känna till hans leverne och umgänge.

4. På den sista av de tre dagarna fastställda för granskningen av hans predikogåvor, skall en offentlig kungörelse sändas från presbyteriet till församlingen och läsas offentligt för folket. Därefter skall den sättas på kyrkdörren för att meddela vilken dag ett tillräckligt antal församlingsmedlemmar skall inställa sig hos presbyteriet för att avlägga sitt samtycke och gillande till att den mannen blir deras pastor; eller (alternativt) att anmäla med all kristen urskillning och mildhet vilka invändningar de har mot honom. Om det på den fastställda dagen inte finns någon skälig invändning mot honom utan att folket gett sitt samtycke, då skall presbyteriet fortskrida med ordination.

5. På den för ordination fastställda dagen (vilken skall ske i den kyrka i vilken ordinanden skall tjäna) skall församlingen iakttaga en högtidlig fasta, så att de desto ivrigare kan förenas i bön om välsignelse över Kristi ordning och hans tjänares ansträngningar till deras goda. Presbyteriet skall komma till platsen, eller åtminstone skall tre, fyra män sändas dit från presbyteriet. En av dessa skall utnämnas av presbyteriet till att predika för folket angående Kristi tjänares ämbete och uppgift samt hur folket bör mottaga dem för deras arbetes skull.

6. Efter predikan skall den ordets tjänare som predikat inför församlingen efterfråga ordinanden angående hans tro på Kristus Jesus och hans övertygelse om den reformerade religionens sanning enligt Skriften; hans ärliga avsikter och ändamål att önska ingå i denna kallelse; hans flit i bön, läsning, meditation, predikan, sakramentsutdelning, ordning, och fullgörande av alla ämbetsliga uppgifter i relation till sitt uppdrag; hans nit och trohet till försvar av evangeliets sanning och kyrkans enhet mot fel och splittring; hans omsorg om att han själv och hans familj skall vara oklanderliga och föredömen för hjorden; hans villighet och ödmjukhet att i mildhet underordna sig sina bröders förmaningar och kyrkans ordning; och hans beslutsamhet att förbli i sin uppgift under alla svårigheter och förföljelser.

7. Sedan han i allt detta berättat om sig själv, tillkännagivit sin villighet och avlagt löfte om sina strävanden med Guds hjälp, skall ordets tjänare på samma sätt fråga folket om deras villighet att mottaga och erkänna denne såsom pastor i Kristus samt att lyda och underordna sig honom, såsom styresman över dem i Herren; att bistå, uppmuntra och hjälpa honom i alla hans ämbetes delar.

8. Sedan folket samstämt lovat, skall presbyteriet (eller de ordets tjänare som sänts från dem för ordinationen) avskilja honom för tjänstens ämbete och verk genom att lägga händer på honom, följt av en kort bön eller välsignelse med denna innebörd:

Ett tacksamt erkännande av Guds stora barmhärtighet i utsändningen av Jesus Kristus för sitt folks återlösning; för hans himmelsfärd till Gud Faderns högra sida, därifrån utgjutande sin Ande och utdelande gåvor till människor: apostlar, evangelister, profeter, pastorer och lärare, för samlandet och uppbyggandet av sin kyrka; och för att ha gjort den här mannen duglig och benägen till detta stora arbete.* En vädjan om att göra honom duglig med sin helige Ande, att förmå honom (i vilkens namn de sålunda avskiljer för helig tjänst) att fullfölja tjänstens verk i alla ting, så att han både frälser sig själv och det folk som anförtrotts hans uppdrag.

9. När detta eller en liknande form av bön och välsignelse avslutats, bör den ordets tjänare som predikade, kort uppfordra honom att giva akt på sitt ämbetes och verks betydelse, försummelsens fara både för honom själv och hans folk, den välsignelse som skall följa hans trohet i det här livet och i det kommande; och tillika uppfordra folket att frambära sig själva till honom, såsom deras tjänare i Kristus, i enlighet med deras tidigare avlagda högtidliga löfte. Sedan både han och hjorden överlämnats till Guds nåd och en psalm sjungits, skall församlingen upplösas med en välsignelse.

10. Om en ordets tjänare utnämns till en församling, och denne tidigare ordinerats presbyter enligt den ordinationsform som har brukats i Englands kyrka (vilken vi väsentligen anser giltig och vilken ingen som erhållit skall avsäga sig), så (under varsamt förfarande i fråga om granksningen) bör han upptas utan någon ny ordination.

11. I fall någon individ som redan ordinerats till ordets tjänare i Skottland eller i någon annan reformerad kyrka, utnämns till en annan församling i England, skall han föra ett tillräckligt intyg från den kyrkan till presbyteriet här inom vilket den församlingen ligger. Det skall intyga hans ordination, leverne och umgänge medan han levde med dem liksom orsakerna till hans flytt. Han skall genomgå en granskning av sin lämplighet och kompetens med det detaljerade förlopp som nedlagts i den omedelbart föregående regeln rörande granskning och upptagande.

12. Protokoll skall noga förvaras i varje presbyterium med namnen på ordinerade individer, jämte deras intyg, tidpunkten och platsen för ordinationen, namnen på de presbyterer som lade händer på dem och det uppdrag till vilket de utsågs.

13. Inga pengar eller gåvor av något som helst slag skall mottagas från ordinanden eller från någon i hans ställe för ordinationen eller något som tillhör den av någon i presbyteriet eller någon som hör till någon av dem under någon som helst förevändning.

Angående extraordinär ordination av ordets tjänare

Så långt har de ordinära reglerna och det ordinära förloppet för ordinationen framställts. Här följer sådana som angår det extraordinära sätt som nu måste praktiseras.

1. Nu råder ett nödläge när vi inte kan utforma några presbyterium med deras fulla makt och verk. Många ordets tjänare behöver ordineras för tjänstgöring i arméerna och flottan, samt i de många församlingar som inte har någon ordets tjänare alls. Nu kan inte folket (på grund av den allmänna förvirringen) vare sig själva uppsöka och finna någon som är dem en trogen ordets tjänare; eller med säkerhet få någon sänd till dem för en så högtidlig granskning som nämndes tidigare i de ordinära reglerna; i synnerhet när det inte finns något presbyterium nära dem, till vilket de skulle kunna rikta sig eller som skulle kunna komma eller sända till dem en duglig man för ordination i den församlingen och för det folket. Dock krävs det att ordets tjänare ordineras för folket av några som själva är avskiljda för tjänstens verk och har makt att tillsammans avskilja andra som befunnits dugliga och värdiga. Under dessa omständigheter (tills de sagda svårigheterna genom Guds nåd till stor del försvunnit) bör några gudaktiga ordets tjänare i eller kring staden London utnämnas av offentlig myndighet, vilka sammanslutna må ordinera ordets tjänare för staden och grannskapet, hållande sig själva så nära som möjligt de förutnämnda ordinära reglerna. Låt denna sammanslutning finnas för ingen annan avsikt eller syfte än ordinationsgärningen.

2. Låt liknande sammanslutningar upprättas av samma myndighet i stora städer och närliggande socknar i de olika grevskapen, vilka för närvarande är stilla och fredliga, till att göra detsamma för de angränsande delarna.

3. Låt sådana som väljs eller utnämns för tjänstgöring i arméerna eller flottan ordineras på sagda sätt av de sammanslutna ordets tjänare i London eller av några andra i landet.

4. Låt dem göra detsamma när någon förordas dem vederbörligt och lovligt till tjänsten i någon församling, vilken inte åtnjuter friheten att få sina själsgåvor och förmågor granskade av och inte kan söka hjälp från ordets tjänare sammanslutna på detta sätt. Sålunda utrustar de mera den kyrkan och det folket med en sådan individ som de bedömer duglig för tjänst hos dem.